Gunnar Gustafsson (MP) brinner för att bevara åkrar.
Det här är en historia om tre lantmän, en hipp citykille, och en tätort på en slätt.
Åkrarna utanför Linköping är så stora, mjuka och platta att byggjättar kan smälla upp hela radhusförorter där. När de slipper kullar och klippor tjänar de grova stålar och lindrar bostadsbristen på nolltid.
Samtidigt är det dumt att låta dem bygga där, eftersom åkrarna förstörs för alltid. Om väst ska vinna vetekriget mot Putin måste alla åkrar plöjas, sås och skördas. Det är ett nonchalant ofog att bygga bort jorden där bönderna odlat vår mat i hundratals år.
Tyvärr är Linköpings politiker sämst i Sverige på att skydda matjorden. Under 2010-talet förstörde byggbolag 200 hektar åker i kommunen. Enligt detaljplanen lär de sluka 600 till, och översiktsplanen kan offra ytterligare 1 000.
Men de senaste åren har Linköpingsborna enats i ett kompakt motstånd mot åkerbostäderna. Och deras folkvalda verkar hålla med – på ytan. Den vassaste kritikern är landsbygdsbon Gunnar Gustafsson (MP) som tagit strid för bygdens bördiga bruksjord.
Skogsbrukaren Lars Vikinge (C) brinner också för att bevara åkrarna. 2006, när Centern fortfarande var ett landsbygdsparti, var det just åkerfrågan som fick honom att gå med.
Åkervurmen märks dock föga i praktiken. Nyligen slaktades 30 jordbrukshektar i Linghem. Klagande och suckande lade politikerna ännu en gång vår matförsörjning på huggkubben – nästan som om de inte hade något val.
Näst på tur är 100 hektar åkerbostäder i Ekängen. Bostadsbehovet anses väga tyngre och även den planen lär klubbas. Synd, verkar de flesta tycka.
Det är dock inte alla som köper den där plågsamma avvägningen mellan bostäder och mat.
Bonden Staffan Danielsson (KD) bor utanför Bankekind på gården Erikstad som hans förfäder brukat sedan 1800-talet. Han satt tio år i riksdagen för Centern, men redan 2012 påtalade han att Sverige nog inte kunde ta emot oändligt många asylinvandrare, vilket enligt den tidsandans logik gjorde honom till en rasist. Partiledaren Annie Lööf (C) satte honom därför på avbytarbänken tills han lämnade C för KD.
Samtidigt gjorde en annan partikollega något hemskt med Erikstad.
Muharrem Demirok (C), som numera ersatt Lööf som ledare, var på den tiden kommunalråd i Linköping och ordförande i samhällsbyggnadsnämnden. Han tillhörde den nya Citycentern – som gillade grön omställning, ogillade SD, och struntade i landsbygden.
Demirok hade en klok tanke: För att Linköpingsborna ska ha nära till riktig landsbygd behövs en tydlig gräns mellan tätorten och slätten. Han ville ”stoppa storskalig byggnation” från att välla ut på landet. Hans lösning blev dock ett haveri: en enorm ”randzon” som i princip förbjuder bostadsbygge runt staden.
På Erikstad har Danielsson ett tjugotal markplättar som inte duger till jord- eller skogsbruk, men som har avlopp, vatten och fiber. Ständigt ringer familjer som vill köpa loss tomterna och bygga lantliga hus, men Demiroks randzon dödar deras drömmar. Utanför stadskärnan blir inga idéer verklighet.
Samtidigt ser vi hur byggjättarna får undantag att härja fritt och begrava hundratals hektar åkermark under själlösa betongmattor.
S+M-styret är beroende av C:s stöd i kommunfullmäktige. I stället för att agera dörrmatta borde Lars Vikinge (C) samla oppositionen och kräva att randzonen styrs upp. Zonen borde stoppa byggjättar men släppa fram små initiativ.
Utspridda villatomter punktbelastar inte vägnätet. Familjer får plantera egna äppelträd och mata bondens får genom stängslet.
Och slättens åkrar finns kvar för nästa generation östgötar.