Svar på Det måste till en förbättring för idrottslivet
Senaste årens ekonomiska utveckling, rådande resursbrist och kommande miljöutmaningar gör att vi måste mejsla fram en ny utvecklingsmodell för idrottsanläggningar som en del i en hållbar och långsiktig strategi.
I Linköping präglas anläggningsutveckling av kommunalisering i ägande, drift och skötsel. I Norrköping har pendeln genom åren svängt mot mer föreningsdrivet med föreningsägda bolag med långsiktiga hyresavtal med kommunen och markbyten som grund. Därför ser det annorlunda ut i städerna.
Kommunalt ägande, drift och skötsel ger stabilitet, förutsägbarhet och rådighet för kommunen, till priset av minskad föreningsvänlighet. Föreningsmodellen är för kommunen krångligare och mer riskfylld, men släpper loss ett föreningsengagemang som en kommunal organisation aldrig kan alstra och frigöra.
Fundamentet i en ny hållbar anläggningsmodell är en bred politisk förankring. Linköpings kommun kommer inte på egen hand kunna tillfredsställa behovet av idrottsanläggningar via kommunala skattemedel och kommunala resurser. Behoven är helt enkelt för stora!
Däremot kan vi resursoptimera bättre. Den nya modellen för anläggningsutveckling behöver enligt Liberalerna därför omfatta samordnade och samverkande resurser från kommunen, idrottens stödorganisationer, föreningslivet, näringslivet och andra finansieringskällor som Arvsfonden och EU-medel. Modellen behöver även innehålla resurser för att generera resurser, det vill säga att växla upp och få mer effekt för varje skattekrona. Kommunal borgen för lån till solida föreningsanläggningsprojekt är ett möjligt verktyg i verktygslådan.
Kommer vi rätt i en tydlig målbild och rollfördelning mellan kommun, näringsliv och föreningsliv så kommer vi att kunna lyckas. Det förtjänar Linköpingsidrotten sett till alla positiva värden den tillför oss Linköpingsbor och vår fina stad!