Svar på Christian Gustavssons ledarkrönika "Ett destruktivt sätt för samhället att förslösa talang" (8/5):
Jag är insatt i begåvade barns situation och ser hur skolan i Sverige ofta systematiskt motarbetar dessa barn och följden blir ofta psykisk ohälsa. Profilklasserna har intag via prov, det är alltså de mest begåvade barnen inom profilklassens område som tas in.
Lärare vittnar dessutom om att andelen barn med NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) faktiskt kan vara högre i profilklasser än i vanliga klasser. Då är det inte konstigt om till exempel förekomst av psykisk ohälsa också blir högre. Man vet också att dessa barn mår väldigt mycket bättre av att bli sedda, förstådda och att få utveckla sin begåvningspotential, att bli bromsade i sin utveckling genererar ofta svår ohälsa.
Man ser också tydligt att när begåvade barn får träffa andra begåvade barn minskar ohälsan. I många länder samlar man dessa barn i egna klasser eller så får dessa barn regelbundet göra skolarbete i grupper med andra begåvade barn, eftersom man ser hur viktigt det är för den psykiska hälsan.
Inget barn mår bra av att få uppleva att man inte blir sedd och förstådd. Och nu försöker man i Linköping slå sönder befintliga klasser för de här begåvade barnen, minska gemenskapen för dessa begåvade barn, bromsa deras utveckling inom deras begåvningsområden. Det bäddar för en ökning av psykisk ohälsa på hela skolan, precis tvärtom vad som avses, och dessutom går begåvning till spillo, helt enkelt för att alla former av begåvning bara är en potential som måste fyllas av övning, träning, kunskaper och erfarenhet. Det mest effektiva sättet att förstöra en begåvning är att den inte uppmärksammas. Man vet också att risken för att en begåvning aldrig upptäcks ökar om barnet är flicka, har NPF/dyslexi, om barnet har lågutbildade föräldrar eller utlandsfödda föräldrar.
Att inte aktivt leta efter begåvningar och uppmuntra utveckling ökar risken markant för psykisk ohälsa. Här kan vi kallt konstatera att Sverige är ett u-land internationellt sett, när det gäller att upptäcka och förvalta barns begåvningspotential. Och man drar alltså åt helt fel håll när man vill splittra dessa begåvade barns klasser, minska deras gemenskap, minska mängden undervisning inom begåvningsområdet, och därigenom öka den psykiska ohälsan.
Ja, det finns problem med prestation och ökade krav på begåvade barn, och det beror främst på två orsaker:
1) Att de är kvalitetsmedvetna, i begåvningen ingår förmåga att uppmärksamma kvalitet och man märker när man själv inte når upp till en viss kvalitetsnivå. Mindre begåvade barn märker inte själva lika tydligt att de inte når upp till skyhöga nivåer och ställer därför inte dessa krav på sig själva. Det här motarbetas med medvetenhet om fenomenet, bekräfta barnets förmåga att uppfatta kvalitetsnivåer, och att man aktivt hjälper det begåvade barnet att träna sina färdigheter.
2) Att omgivningen uppfattar begåvningen och sedan förväntar sig att barnet ska utveckla sin begåvningspotential utan stöd och hjälp. Begåvade barn upplever ofta att omgivningen testar deras begåvning om och om igen, ofta för att testa gränserna för begåvningen och dra ner barnets självkänsla på grund av jantelag eller ren och skär avundsjuka.
Att splittra profilklasser och minska undervisningen inom begåvningsområdet är alltså en tydlig tillbakagång, och vittnar egentligen bara om berörda parters djupa okunskap när det gäller att förvalta begåvningspotential och motverka psykisk ohälsa.