Trots att det är april så har vintern ännu inte släppt greppet om Linköping. Flygplanet måste avisas inför start. Jag kommer strax ta på mig hörlurar och plocka fram en bok, men jag avvaktar lite.
Medan arbetet pågår utanför planet så lyssnar jag på livet runt omkring. Framför mig sitter ett par där det mesta redan verkar ha sagts för stunden. Bakom mig sitter far och son, uppsluppna inför sin resa. Det är en tråd i deras samtal som på riktigt får mig att tjuvlyssna. Stolt berättar sonen hur han, med hjälp av en kompis, fuskat på ett prov dagen innan.
När reaktionen väl kommer så är den inte vad jag förväntar mig. Pappans reaktion är en av beundran. En beundran över hur sluga de varit när de distraherat läraren tillräckligt för att lämnas fria att prata med varandra i salen, om än bara för en stund.
Samtidigt som jag smälter deras samtal tänker jag på hur frågor om bildning, utbildning, studievana hem och klass präglat de senaste veckorna. Det har tagit sig lite olika former, men varje tråd i diskussionen har haft en och samma riktning: Att sänka nivån för att ingen ska riskera att behöva känna sig utanför.
Att ett korrekt användande av de och dem i skrift fungerar som en tydlig klassmarkör är inte mycket att diskutera. Däremot kan man fundera över vilken väg, om någon, vi väljer för att adressera det. En del menar att ett mer inkluderande språkbruk vore att låna från talspråket och använda dom i stället. Problemet löst?
Ett språk måste hela tiden förändras, men här är motiven missriktade. Att steg för steg sänka ungdomars språknivå lär inte minska några klyftor. Språket är en viktig nyckel till samhället och till fortsatta studier. Att beröva barn möjligheten att behärska sitt språk är att höja tröskeln för dem när de senare i livet ställs inför journalistik, myndighetsinformation och litteratur.
Samma missriktade motiv kan skönjas bakom kritiken som lyfts mot grundskolans betyg F, underkänt, som exkluderande från gymnasiestudier. Det är en vacker men bedräglig idé att livet ska få rulla på för ungdomar, trots att de kunskapsmässigt sitter fast. En bristande studiemotivation lär inte bli bättre av att hela tiden ställas inför allt svårare problem, men sakna verktygen för att lösa dem.
För den i Linköping aktuella frågan om musikklassernas framtid kan samma grundtema skönjas. Varthän skolan visar spets så ska den bankas ut till en slät yta så att alla ska känna sig inkluderade, för att ingen ska behöva känna sig utanför. Bank, bank, bank.
När skolan anpassas till de som vill minst så drabbar det alla barn, men de största förlorarna är de som inte kommer från hem med välutbildade och studievana föräldrar. De som redan stod inför en brantare uppförsbacke än många av sina klasskamrater.
Utbildning är det verktyg samhället har för att utjämna barns förutsättningar, men många verkar ha givit upp om ambitionen om utjämning genom att lyfta alla till samma nivå. I stället pågår ett kontinuerligt sökande efter en ny lägstanivå, en låtsasvärld där kunskap inte kräver egen ansträngning från eleven. Det är ett svek från vuxenvärlden, men det är också ett destruktivt sätt för samhället att förslösa talang som aldrig ges en chans att växa fram.
Accelerationen trycker mig tillbaka i stolen och jag väcks ut mina tankar. Nedanför ser jag Linköping City Airport. Jag tar fram hörlurarna och boken ur ryggsäcken. Det är dags att stänga ute världen tills dess att vi har landat i Amsterdam.
Christian Gustavsson är civilingenjörsstudent och tidigare kommunpolitiker (M).