Svar på "Ibland tvingas man skaka hand med despoten" (19/1):
När Correns ledarskribent Margareta Barabash skriver att ”Sveriges tid som humanitär stormakt är över. Samtidens svåra dilemman kräver det” så blottar det borgerlighetens svårigheter att stå upp för mänskliga rättigheter och demokrati när det behövs som mest.
När vi tittar på de senaste hundra åren i Sverige så är det en historia där den svenska demokratin i varierande utsträckning har klarat av att stå pall för omvärldens påtryckningar. Under 1930-talet skakade den svenska eliten och högern gärna hand med Hitler samtidigt som min egen del av vänstern krökte rygg för Stalin. Ingen stod upp för grundläggande mänskliga rättigheter och demokrati när det väl gällde. Vad det kostade i människoliv och lidande utanför Sveriges gränser går inte att veta exakt. Men att det kostade vet vi.
När Sverige nu kröker rygg för Erdogan och kysser hans hand så är det ett aktivt val som görs. Den svenska regeringen väljer att titta åt andra hållet när kurderna mördas och förtrycks och när den politiska oppositionen fängslas i Turkiet. Man lyfter fram den turkiska diktatorn som en hederlig man som man gärna tar i hand.
Borgerlighetens svårighet att hantera detta blir ju tydligt också i Correns förhållningssätt. Barabash ledare står i bjärt kontrast till chefredaktör Maria Kustviks krönika från 1/11 2022 där hon skriver om tidningens bruna historia. En krönika som avslutas med ”och vi måste vara vaksamma, ständigt på tårna för att skydda vår demokrati och mänskliga rättigheter”.
Det är enkelt att stå upp för demokrati när den inte utmanas. Det är inte svårt att försvara mänskliga rättigheter när det inte riskerar att få konsekvenser. Men det är också just i dessa tillfällen som vi måste lära av historien. Även när priset kan bli högt så får vi aldrig titta åt andra hållet när demokratin monteras ned eller när de mänskliga rättigheterna kränks.
Därför blir Correns bristande konsekvens i sina resonemang också en tydlig spegel över hur högern agerar i vår samtid och det enda vi kan konstatera är att man ingenting lärt av historien vilket också får konsekvenser för riktiga människor. På 1930-talet var det judarna. I dag är det kurderna. Det är skamligt.