Svar på ledaren "Linköpingslistan visar varför partier har för mycket makt" (10/12):
I en krönika argumenterar Wilhelm Nyström för en ökad individualisering och amerikanisering av politiken i Linköping. Han ondgör sig över bristande ansvarstagande hos politiken och att folkvalda politiker blir en fårflock utan egen vilja.
Wilhelm blottar därmed sin okunnighet om hur politiskt arbete fungerar inom partierna.
Jag får väl erkänna att jag bara har erfarenhet av den intensiva debatten internt inom Centerpartiet och där med inte kan tala för alla Linköpings partier, men viss inblick har jag och något fårflocksbeteende känner jag inte igen. Tvärtom pågår intensiv debatt i de flesta partier om vägval, aktuella frågor och framtiden.
Stimulerande och knappast strömlinjeformat.
Så vad är lösningen på problemställningen Wilhelm sätter upp (och som jag förövrigt delar)? Det bristande politiska engagemanget hos allmänheten.
Ja, en bra början är kanske att du som medborgare engagerar dig lokalt i ett politiskt parti. Jag lovar att oavsett vilket parti det gäller blir du välkommen med öppna armar (om du delar de grundläggande värderingarna i just det partiet).
Du kommer få en massa insikter om hur din stad/kommun fungerar (och inte fungerar) och du kommer få ett direkt inflytande över vilka personer som står på listorna. Sannolikt kommer du erbjudas plats på listor själv.
Dessutom, bara för att man går med i ett parti måste man vare sig svälja hela valprogrammet eller hålla med om allt. Man måste inte ens rösta på partiet, för vi har ju som tur var valhemlighet i Sverige.
Wilhelm använder Staffan Danielsson som exempel på en oliktyckare som petats. Han påstår också att Staffan hade urstarkt stöd hemma i valkretsen. Återigen visar Wilhelm att han saknar insikt i hur det förhåller sig egentligen.
Riksdagslistan för Östergötland fastställs på en lokal distriktsstämma. Rikspolitiken och partiledaren har föga med det att göra. 2018 placerades Staffan som 4:e namn på listan. I samband med valet fick han 3 procent av personkryssen. Knappast en urstark position och med mycket bred marginal slagen av Magnus EK och Muharrem Demirok. Statistiken är för övrigt hämtade från Valmyndigheten.
Personval och personvalskampanjer är bra. Men politik är ett samskapande. Det är demokratins svaghet och samtidigt otroliga styrka. Politik och samhällsbyggande gör vi tillsammans. Genom att stöta och blöta våra åsikter mot varandra kommer vi fram till så bra kompromisser som möjligt.
Är det verkligen det bästa för staden och politiken att vi får en amerikaniserad process där den med störst plånbok får störst inflytande?
Marcus Ljungqvist, ordförande för Centerpartiet Linköping
Svar från Corren:
I sin replik bemöter Magnus Ljungqvist inte grundproblemet, nämligen svenska politikers galna incitament. För att göra karriär – vilket många siktar mot – är det avsevärt viktigare att stryka sina partikollegor medhårs än att faktiskt tilltala väljarna.
Nog kunde man tro att det vore samma sak. I längden vill ju alla partier tilltala väljare – ja, kanske även Centerpartiet. Men flera exempel visar på motsatsen: en arrogant Sjuklöver avfärdade invandringsfrågan i säkert tio år, och de flesta väljare var emot translagen.
Det är inte bara incitamenten. Det svenska systemet med ungdomsförbund innebär att mången politiker har hela sitt yrkesliv, sina vänner och kanske sitt äktenskap inom sitt parti.
Tillsammans med den svenska konsensuskulturen blir det tufft att ta risker och driva obekväma frågor – även vinklar som man vet att ens lokala väljare gillar.
Det duger därför inte att ”stöta och blöta” åsikter bakom lyckta dörrar inom partierna. I praktiken väntar man lydigt på nästa vallista – nästa karriärsprång! – inträngd i en klaustrofobisk åsiktskorridor där syret sakta tar slut och debatten kvävs. Det är så himla synd.
Genom sina kollektiva listor delar partierna ut väljarnas mandat till enskilda politiker. Snacka om beroendeställning. Om det tvärtom vore enskilda politiker som drog väljare till partierna vore dynamiken helt annorlunda, och bättre.
Man undrar om Staffan Danielsson hade hamnat högre på listan om han hade ignorerat sina väljares oro och hållit tyst om Annie Lööfs öppna gränser. Det hade nog varit smart av honom, men hans ryggrad kom i vägen.
Och inget av det här har något med USA att göra. Där är politiken trasig på grund av att deras grundlag tillåter anonyma politiska donationer och obegränsad politisk reklam. Marcus Ljungqvist vet mycket väl att Sverige inte ska dit.
Det är dock ett problem i Sverige att partiernas centrala staber slukar resurser som borde tillhöra de folkvalda själva, allt för att partiet ska ha den största plånboken och det största inflytandet.
Det gäller särskilt Centerpartiet – Sveriges i särklass rikaste parti.
Wilhelm Nyström, vik. politisk redaktör på Corren