Vad ska Linköping med politiska partier till?
Kanske finns de för att väljarna ska slippa lista ut politikernas ståndpunkter i alla tänkbara sakfrågor. Det är smidigt att rösta på en varaktig institution som delar ens ideologiska grundsyn, som tron på kollektiv trygghet eller företags skapandekraft. Utfallet blir oftast hyfsat rätt.
”Glöm inte historia”, inflikar Linköpingslistans Cecilia Helber. ”Jag är från Kiruna, där folk röstar rött för att knyta an till ett lokalt arv. Morfar var gruvis.”
Linköpingslistans intåg i Stadshuset mötte motstånd. Deras ”ideologilöshet” tvingade väljarna att blindnavigera. Det var främst borgerliga stadsväljare som röstade på Listan, som sedan har drivit politik ihop med C, MP och V.
Men Helber tror inte att Listans väljare känner sig svikna.
”De gav sitt förtroende till oss som personer. Med gedigna CV:n i sakfrågor kan vi sedan göra vad som är rätt för Linköping”, anser hon. ”Att kunna tänka nytt oavsett färg gör oss bättre till höger än Högern, och bättre till vänster än Vänstern.”
Och Helber har nog en poäng om personval.
I Sverige väljer folket partier. Genom att rangordna listorna på valsedlarna bestämmer partierna i sin tur vilka personer som får förvalta väljarnas förtroende.
Väljarna kan ”personkryssa”, men det är nästan omöjligt att kringgå de förbestämda listorna.
Systemet gör partierna till fårflockar. För att klättra ska en svensk politiker vara lojal uppåt mot partiet, inte nedåt mot väljarna. Inte undra på att politiken stagnerar i åsiktskorridorer.
Ta Östgötabonden och C-riksdagsmannen Staffan Danielsson. Han ifrågasatte tidigt dåvarande partiledaren Annie Lööfs vidöppna invandringspolitik. Då petades han från riksdagslistan, trots att han hade urstarkt väljarstöd hemma i sin valkrets.
När partierna låser in sig i ekokammare får populära personer hitta andra vägar. Helbers Linköpingslista, Folklistan med Sara Skyttedal och Jan Emanuel, liksom 00-talets Junilista växte alla fram som svar på de andra partiernas navelskåderi.
Det vore bättre om partierna hade mindre makt, som i Finland. Där skriver väljaren ner sin favoritkandidat från den lokala valkretsen på en neutral valsedel. Partierna blir då beroende av starka, lokalförankrade kandidater – i stället för tvärtom.
Just nu utreds om Sverige bör gå över till neutrala valsedlar. Det bör vi, och personvalet bör bli obligatoriskt, så att ingen kan rösta på bara ett parti.
Då skulle kandidaterna lyssna på sina väljare, inte på sina partistyrelser. Och med mindre maktspel om listplatser kunde de folkvalda fokusera på att driva bättre politik.