Svar på ledaren "Unga karriärpolitiker försämrar demokratin" (21/10):

I förra veckan publicerades en ledarartikel av Wilhelm Nyström där han valde att kommentera vår debattartikel på temat skola, politik och demokrati. Som ideellt engagerade personer inom ett politiskt ungdomsförbund ville vi skapa en konstruktiv diskussion om skolans ansvar i att släppa in politiska ungdomsorganisationer. I stället för att kommentera detta ägnade sig Nyström åt antagande, raljerande och personliga påhopp. Är det Nyströms mening att unga ska uteslutas ur den politiska verksamheten?

Nyström inleder med att citera vår artikel och ifrågasätter indirekt vår betoning på ungas engagemang i lokalsamhället. För oss är det självklart att ungas röster spelar en avgörande roll. Det är den största anledningen till varför Moderata ungdomsförbundet existerar. Vi och våra medlemmar är framtidens medborgare och arbetstagare i Linköping och Sverige. Unga behövs i politiken för att lyfta fram de frågor som vår generation upplever som viktiga. Att avfärda ungas engagemang, som ledaren gör, är inte bara besynnerligt utan också verklighetsfrånvänt. Vill inte Nyström att unga ska få påverka sin samtid?

Det är också anmärkningsvärt att Nyström etiketterar oss som "karriärpolitiker" utan att känna oss eller veta vad vi aspirerar på att bli. Engagemang i ett ungdomsförbund handlar inte nödvändigtvis om att sträva efter en politisk karriär. För oss i Moderata Ungdomsförbundet Linköping handlar det mer om föreningsliv och idéutveckling. Att delta i en förening är något positivt, oavsett om man senare blir lärare, företagare eller något annat. I själva verket saknar många i dag insikt i hur politik fungerar i praktiken.

I en tid då ungas politiska engagemang är på en historiskt låg nivå, är det både bisarrt och farligt att påstå att “Unga karriärpolitiker försämrar demokratin”. Nyströms raljanta ton, som när han skriver ”Och kidsen sysslar inte bara med att utveckla ny politik”, är svår att förstå. Engagemang i föreningar är frivilligt och baserat på övertygelse och vilja, oavsett om man är en aktiv medlem eller sitter i en styrelse.

Ledarskribenten antyder även att man inte kan byta politiskt parti senare i livet, vilket är en märklig inställning med tanke på hur många politiker som faktiskt gjort detta. Om man inte längre delar sitt partis värderingar är det helt naturligt att byta.

Nyström nämner Niklas Borg (M) som ett exempel på en person som kom in i politiken efter att ha drivit företag. Vad han utelämnar är att Borg är tidigare ordförande i just MUF Linköping, och därmed varit politiskt engagerad redan som ung. Det är ett utmärkt exempel på hur man kan kombinera arbete och politiskt engagemang. I slutändan handlar allt om hur man prioriterar sin tid och energi – något var och en får avgöra själv.

Vi önskar att Nyström förklarar sig själv och ber om ursäkt till alla unga som engagerar sig. Även om det var ett tag sedan Nyström var i vår ålder, hoppas vi på att han kommer till insikten att unga är minst lika viktiga i lokalsamhället och i vår demokrati. Vår ambition att vilja bidra till att Linköping, Östergötland och Sverige blir en bättre plats, står kvar. Förhoppningsvis delar ledarskribenten samma strävan.

Ture Sandberg, ordförande MUF Linköping

Theo Milos, stf andra vice ordförande MUF Linköping

Elis Weineholm, vice ordförande MUF Linköping

Svar från Corren:

I sin rappa replik gör MUF-trojkan en elegant men tvivelaktig glidning, nämligen att sätta likhetstecken mellan samhällsengagemang och partipolitik.

Stolt vilar Sverige på en urstark tradition av civilsamhälle och föreningsliv, särskilt bland unga. Det är närmast världsunikt hur många som redan under gymnasie- och studietiden suttit i en styrelse, justerat ett årsmötesprotokoll och gjort något fint för sin lokala omgivning.

Den traditionen är hotad. Bristande engagemang gör det allt svårare att hålla liv i idrottsklubbar och ideella rörelser, och Correns ledarsida vill inget hellre än att ansvarsfulla unga ska blåsa nytt liv i Föreningssverige.

De tre unga MUF-herrarna är uppenbart skarpa, pålästa och samhällsintresserade. I ett normalt land hade sådana talanger engagerat sig i debattklubbar, FN-rollspel eller skoltidningar. Kanske hade de startat en förening för läxhjälp åt barn från resurssvaga hem, finansierat med sponsorpengar från bygdens näringsliv. Eller själva startat företag – ett projekt som rent logiskt måste skapa värde för andra.

Men här i Sverige viger driftiga ungdomar sina liv åt partipolitiken. Varför då?

En förklaring är att inte bara sossar, utan även frisinnade, tror att nationen byggs från den centrala makten. Det skulle båda illa för svensk borgerlighet.

En annan förklaring är att se ungdomsförbunden som välfinansierade lekstugor där tonåringar får festa och hänga. Det vore inte så ädelt.

Eller också är det karriärpolitiska drömmar som hägrar, trots allt. Om så är fallet vill jag dels önska mina tre motdebattörer god lycka i jakten på makten, dels vädja att de brukar den med omsorg väl de fått greppet om den och be dem följa Niklas Borgs (M) föredömliga exempel och göra något annat först.

Något står på tok när landets ledare lagt nästan hela sina liv på att vässa armbågarna i partipolitiken.

Wilhelm Nyström, vik. politisk redaktör på Corren