I förra veckan publicerade Corren en debattartikel författad av tre unga herrar från det Moderata Ungdomsförbundet, MUF. De är upprörda över att skolor inte längre vill bjuda in – eller ens släppa in – partiernas ungdomsförbund i sina lokaler.
Detta, menar de tre unga Moderaterna, hotar demokratin eftersom det driver en ”farlig tystnadskultur”. Skolornas slutenhet ”underminerar också ungdomars möjlighet att delta i … vårt samhälles framtid”. MUF:arna anser nämligen att vägen till ett bättre Linköping och Sverige går via ungas politiska engagemang.
Är det verkligen så?
Sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) började sin resa på pappans begravningsbyrå i bibelbältet, och jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) tog sig in i politiken via sin sakkunskap som erfaren åklagare. Resterande 22 ministrar i regeringen har främst varit karriärpolitiker, ofta sedan tonåren.
Det är olämpligt att vägen till toppen nästan alltid går via ungdomsförbunden.
Hur vet 17-åringar var de står politiskt? Kan de byta färg om de bundit sig vid masten redan som barn?
Och kidsen sysslar inte bara med att utveckla ny politik. Mycket handlar om att värva nya medlemmar för att visa fina siffror uppåt, och så rullar pyramidspelet vidare.
Dessutom tar de stora risker, menar lokalpolitikern Jacob Cernvall (M) som själv är uppvuxen i MUF. ”När man bländas av drömmar om makt och berömmelse är det lätt hänt att man tar studielån men sedan gratisjobbar på heltid i sitt förbund i stället för att läsa sina kurser”, förklarar han. ”Om det sedan inte blir någon politisk karriär står man där med skulder och kassa betyg.”
De som faktiskt får en politisk karriär slutar i stället att ta risker, vilket skadar demokratin. Folkvalda som bara lärt sig politik, kanske gift sig med partikollegor och hängt mest med andra politiker har ingen plan B. Med alla ägg i politikens nyckfulla korg riskerar de förlora allt.
Då blir det svårt att stå upp för sitt samvete när det blåser. Inträngda i åsiktskorridorer törs karriärpolitiker inte alltid säga som det är eller tänka utanför ramen.
Jacob Cernvall ser det inte så. ”Om politikerna ska få något gjort måste partierna hållas ihop”, anser han. ”Annars havererar hela bygget.”
I kommunerna börjar man oftast som fritidspolitiker, och många kommer från vanliga jobb. Linköpings toppskikt har flera goda exempel. Niklas Borg (M) var länge företagare och Cecilia Helber (LL) har en lärarkarriär bakom sig. Lars Vikinge (C) har varit både akademiker och skogsbrukare, och dessutom varit medlem i både M och S.
Rikspolitiken borde vara mer som Linköpings kommun.
Fotnot: I en tidigare version stod att regeringen bestod av endast 18 ministrar.