Svar på "Vargfrågan är inte kontroversiell" (16/5):

Vi ger en stor eloge till en majoritet av Linköpings kommuns politiska partier som vågade fatta beslutet att Linköping ska om möjligt vara en varg fri kommun. Måhända är beslutet av mer symbolisk natur när kommunen saknar påverkansmöjlighet i beslut av vargstammen i
Sverige. Men att kommunstyret kan höja blicken från innerstadsangelägenheter till att ta hänsyn till kommuninnevånarna som bor på landsbygden är beundransvärt. JRF Östergötland och FSJ hoppas att fler östgötska kommuner tar ett liknande beslut som omhändertar även landsbygdens intresse.

Björn L anger att skiljelinjen för eller mot varg går mellan jägare och allmänhet. Således skulle alla med undantag för jägarna vara positiva till varg i Sverige. Inget är mer fel än detta påstående. Var tog alla medborgare vägen som bor på landsbygden och upplever en klar oro för vargstammens utbredning? Det finns studier från SLU som otvivelaktigt visar att skiljelinjen går mellan de som har varg i sin närhet och de som slipper. I takt med att vargen ökar i ett område ökar också motståndet mot vargen. Detta är väl belagt i forskning.

I artikeln anges att vargen som toppredator ser till att det ekologiska systemet fungerar optimalt och att obalans mellan vilt och fodertillgång bör regleras av rovdjuren. Detta är fel, risken är stor att vargen på sikt får den biologiska mångfalden att kollapsa.
Vidare förhåller det sig så att det är människan och ej vargen som är toppredator. Människan genom jägaren kommer att alltid förbli den som har största möjligheten att påverka det ekologiska samspelet i den mån det finns en obalans.

En för stor vargstam påverkar jägarens möjlighet att i samverkan med övriga naturnära utövare åstadkomma balans mellan vilt och fodertillgång. Jakten kan ej med vargens närvaro utövas så att ändamålet nås. Därför anser vi att vargen ej är en tillgång för Sverige utan enbart skapar en begränsning för att utöva verksamhet som har sin grund i naturen.

I skrivelse med ärendenummer NV V 02105 23 önskar NVV förslag på miniminivåer för bland annat varg. Miniminivån beskriver det lägsta antal individer som motsvarar en gynnsam bevarandestatus för respektive art.

Enligt jaktförordningen (1987:905) får NVV överlämna till länsstyrelserna att besluta om licensjakt efter bland annat varg under förutsättning att antalet individer av arten i rovdjursförvaltningsområdet överstiger de fastställda miniminivåerna.

Undertecknande jaktorganisationer kommer att, så långt det är vår möjlighet, försöka påverka processen så att miniminivåerna för varg blir så låga som möjligt allt för att möjliggöra en omfattande licensjakt i länet. Antalet vargar i Sverige måste i en första fas reduceras till 170 individer, en målsättning som en majoritet av riksdagens partier ställts sig bakom.

JRF Östergötland har i tidigare debattartiklar påtalat vikten av att vi i rovdjursdebatten tillhandahåller väl grundade fakta som tidningarnas läsare kan ta del av. Vi undertecknande jägarorganisationer upprepar denna uppmaning. Vi har full förståelse för att det finns organisationer som inte delar vår syn på rovdjurspolitiken men meningsutbyten måste präglas av respekt och faktaunderlag.