Den första tanke som slår mig är: Om Linköpings styrande politiker är lika okunniga i alla frågor de fattar beslut om som de är i vargfrågan, då blir jag mörkrädd.

Uppenbarligen tror de att det finns poäng (röster) att hämta om man är negativ till varg. Så här är det: Med viss regelbundenhet har det sedan ett par decennier gjorts opinionsmätningar angående allmänhetens inställning till varg. Dessa undersökningar har varit mycket omfattande – den senaste närmast gigantisk – och därför mycket tillförlitliga. Den senast publicerade undersökningen visade att 69 procent av Sveriges befolkning är positiva till att vi har varg i landet och 12 procent är negativa medan 20 procent är neutrala. Det framhävs ofta att vargfrågan är mycket kontroversiell. Men det är helt enkelt inte sant. Skiljelinjen går främst mellan jägare (inte alla) och allmänheten. Tack vara sina stora resurser lyckas jägarorganisationerna (2,5 procent av Sveriges befolkning) få det att verka som om vargfrågan är kraftigt splittrande.

Tvärtemot vad våra politiker har förstått är rovdjuren – inte minst vargen – en mycket stor tillgång för Sverige. I första hand som toppredatorer, det vill säga de som ser till att de ekologiska systemen fungerar optimalt. Även krasst ekonomiskt är rovdjurens värde högt. Deras bytesdjur förorsakar stora skador på skog, åkergrödor, i trädgårdar, genom att orsaka trafikolyckor, etcetera. Det handlar om flera miljarder årligen. Genom att rovdjuren reducerar de stora förekomsterna av vildsvin och dovhjort sparar våra bönder in stora summor. Skadorna som varg orsakar på tamdjur är mycket små, men varje skada är naturligtvis mycket tråkig för den som drabbas. Antalet tamdjur (nästan alltid får) som dödas av varg är mycket litet och, jämfört med de vinster som vargförekomsten skapar, försvinnande litet. Långbogenreviret har existerat sedan årsskiftet 2017/2018. Under denna tid har fyra angrepp skett på tamdjur varvid 24 får och tre nötdjur dödats, det senare mycket ovanligt. Vi har cirka 40 000 får i Östergötland.

I andra europeiska länder verkar politikerna vara mer välinformerade än i Sverige. Tyskland, som är klart mindre än Sverige och har en betydligt högre befolkningstäthet, har mer än 1 500 vargar och någon licensjakt förekommer inte, bara mycket restriktiv skyddsjakt. I Spanien tvingade förra året massiva opinionsyttringar från allmänheten fram en totalfridlysning av vargen. Där finns cirka 2 000 vargar. I Italien finns 1–2 000 vargar. I Sverige, som kanske har de bästa förutsättningarna i hela Europa, har vi cirka 400 vargar, som jagas intensivt – både legalt och illegalt. Är inte det lite skämsigt – minst sagt?