Svar på nyhetsartikeln "Livet förändrades när Ville fick diabetes" (15/9):
Det är mycket värdefullt att man skriver om typ 1-diabetes hos barn. Typ 1-diabetes är ju den överlägset vanligaste, obotliga, livshotande, tyvärr ibland dödliga sjukdomen som drabbar barn i Sverige, där typ 1-diabetes är, näst Finland, vanligast i världen. Orsaken är okänd, sjukdomen kan inte förbyggas, och medan man botar cirka 80 procent av all cancer hos barn så botas 0 procent av typ 1-diabetes.
Samtidigt som denna allvarliga bild behöver bli mer känd, så är det uppmuntrande att kunna läsa om hur bra livet med typ 1-diabetes ändå kan vara. Pojken i artikeln insjuknande i februari 2024 med inläggning på barnkliniken och det beskrivs som ”en omvälvande tid”. Han var trött och ledsen den första tiden. Han fick insulin, lärde sig att följa blodsockret, räkna kolhydrater, som han och pojkens mamma uppfattat att han kan äta utan begränsningar. Redan på sjukhuset fick han av personalen ”värsta mellopåsen med goda drickor och allt möjligt”. Man har uppfattat att det bara behöver ges en insulindos som passar.
Det låter enkelt!? Ja, i varje fall så länge man har kvar en del förmåga att producera eget insulin, vilket man i pojkens ålder ofta har i minst 3–4 år, ibland längre tid. Och han, som insjuknande med symtom vid julen 2023 men inte blev ordentligt påverkad förrän februari 2024, hade ett långsamt insjuknande som man ser vid lite mildare sjukdomsdebut.
Men när den egna förmågan att bilda insulin avtar eller försvinner i stort sett helt, så räcker det inte med att räkna kolhydrater, inte ens om man skulle väga hur mycket korvstroganoff man äter. Kostens innehåll av fett, protein, fibrer, typ av kolhydrater etcetera spelar stor roll, liksom den aktuella känsligheten för insulin som påverkas av fysisk aktivitet, psykologisk stress, infektion, pågående pubertet, årstid etcetera. Och insulindoser som tas med oregelbundna intervaller (till Ballerinakex eller annat) kommer påverka både koncentrationen av insulin i kroppen liksom övriga hormoner, och därmed blodsockret.
Det är härligt att pojken och hans föräldrar ser positivt på livet och det finns all anledning att vara optimistiska. Forskningen gör framsteg, i den mån människor förstår att ge stöd till typ 1-diabetesforskningen (Barndiabetesfonden). Det måste kunna bli så att även en del fall av typ 1-diabetes kommer kunna botas! Men i väntan på genombrott måste man tyvärr konstatera att bara om man lär sig att behandla typ 1-diabetes, och accepterar behandlingen dag efter dag, år efter år, så får en del, och förmodligen pojken, ett långt, spännande, lyckligt liv, men inte ”normalt”.