När Stefan och Ville åkte hemifrån den där februaridagen visste de inte att det skulle dröja en vecka innan Ville fick komma hem igen.
Vi sitter på familjen Petterssons altan i utkanten av Rimforsa. Fikat är uppdukat, vi är omgärdade av grönska och vintern känns långt borta. För familjen stannar den här vintern dock kvar i minnet.
När nioårige sonen Ville, då 9 år, var så hängig att de en dag ringde från skolan så förstod föräldrarna Louise och Stefan Pettersson att något var fel. Ville behövde också gå upp och kissa flera gånger per natt.
– Vi tänkte att vi måste ringa vårdcentralen, säger Stefan.
Vad de trodde skulle bli ett besök på vårdcentralen en dag i februari slutade i något helt annat.
Louise var på sitt jobb, ett bageri i Linköping, när hon med växande oro fick uppdateringar från Stefan som befann sig på vårdcentralen med Ville.
– När jag fick veta att de var tvungna att åka till akuten förstod jag att det här är stort, säger hon.
Det blev en lång väntan på akutmottagningen på Universitetssjukhuset i Linköping.
– Redan på vårdcentralen sa de att det förmodligen var diabetes, mer visste vi inte. Mycket for genom huvudet där i väntrummet, säger Stefan.
Till slut blev Ville inskriven på en av barnavdelningarna och fick träffa personal som berättade om läget. Villes blodsocker låg då på 32 mmol/L, normalt värde är mellan 4 och 8. Det var ingen tvekan om diagnosen.
Tack vare ny teknik kan Ville och hans föräldrar följa hans blodsockervärde i telefonen. Här ligger det på 6,9 mmol/L, vilket är bra.
Livet sattes på paus.
Föräldrarna samlade all kraft för att stötta Ville, hans storasyster, varandra och samtidigt ta till sig all information som krävdes för att möta en ny vardag. Familjen beskriver det som en omvälvande tid.
– Det var världens intensivkurs. Personalen gav oss massor information och så sökte vi själva upp allt vi kunde hitta, säger Stefan.
Ville var trött och ledsen den första tiden.
– Det första dygnet var jobbigt. Jag fick inte äta nånting och på natten kom de och väckte mig hela tiden för att ta prover, säger han och sträcker sig efter ett ballerinakex.
Sjukvården rekommenderar appen T1D som underlättar vardagen för familjer som lever med diabetes typ 1.
Kexet innehåller nio kolhydrater. För de flesta är det oviktig kunskap, men för en diabetiker är det livsviktigt. Kolhydraterna påverkar mängden insulin som behövs.
Louise visar en app på telefonen.
– Här kan vi se hur många kolhydrater som finns i allt från ballerinakex till korvstroganoff.
– Det är världens bästa grej, säger Stefan, sjukvården rekommenderade den.
Ville, hur många kolhydrater får du äta på en dag?
– Jag får egentligen äta hur många som helst.
– Det stämmer, säger Louise
– Det finns inga begränsningar. Som diabetiker bör man äta sunt, som alla andra, och så anpassar vi insulindosen efter det, fyller hon i.
Villes farhåga att aldrig mer få äta lördagsgodis visade sig vara felaktig. En kväll på sjukhuset kom personal in med en överraskning.
– Det var värsta mellopåsen med goda drickor och allt möjligt, säger han och strålar.
Ville har en pump på magen som via en tunn tråd genom huden förser kroppen med insulin. Här visar Ville vad som behövs för att byta insulin i pumpen.
Ville har diabetes typ 1 och insulinet är absolut nödvändigt för att hålla blodsockret på rätt nivå. Om det blir väldigt lågt känner han sig matt. En dag i april låg Ville på 2,2 och blev så trött att han inte kunde sitta upp. Trots godis och söt dricka tog det lång tid innan värdet gick upp.
– Då var vi skakiga och hade kontakt med avdelningen hela tiden. Det är en trygghet att kunna ringa dem, vi är så tacksamma för vården vi har, säger Louise.
– Om jag blir medvetslös, visst åker vi in då? undrar Ville.
– Ja, det gör vi. Och så ger vi dig en spruta och den vet jag att du är rädd för, säger Louise.
Med hjälp av sprutor fylls de svarta reservoarerna med insulin som sedan sätts in i pumpen.
Sprutan innehåller glukagon som är ett hormon som snabbt höjer blodsockret. Rädslan för att få lågt värde under natten gjorde det svårt för Ville att somna den första tiden.
– Vi var vakna sena kvällar. Jag lade om mina arbetstider så att vi åt frukost hemma i lugn och ro och körde honom sedan till skolan, säger Stefan.
I skolan är en person huvudansvarig för att ha koll på Villes blodsocker. Familjen känner sig trygg med personalen som tog situationen på allvar från första stund.
När Ville skulle ha sin första permission från sjukhuset visste han direkt vad han ville göra.
– Åka till skolan och fritids. Jag längtade efter mina kompisar.
Samma tid som Ville insjuknande i februari föddes ett tiotal kaninungar hemma. Det har varit härligt att pyssla om dem mitt i allt som varit jobbigt.
Ville tycker det känns läskigt att tänka på att han kan bli medvetslös, om blodsockervärdet blir extremt lågt.
Ville tillsammans med en av familjens kaniner av rasen fransk vädur. Den här heter Blåbär och är en favorit.
Sedan februari har familjen fått lära sig att en period av stabila värden snabbt kan följas av en tid med mer instabilitet, och att det är en del av den nya vardagen.
Hur ser ni på framtiden?
– Ibland känner jag mig orolig, säger Ville lågt.
– Först kändes det jobbigt att tänka på följdsjukdomar. Men tack vare forskning och teknik ser framtiden ljus ut, säger Stefan.
– Ville, kommer du ihåg vad du sa där i början? Du sa att du hatar sprutorna men är glad att de finns, för annars hade du inte funnits, säger Louise.
Ville ler och tar ett ballerinakex till.
Farhågan om att inte längre få fika visade sig inte stämma - Ville kan fortfarande njuta av ballerinakex.