Svar på "Styret i regionen efter tuffa året: Vi ser ljuset i tunneln" (6/12):
Det är nedslående att läsa regionpolitikernas debattartikel som beskriver ljusa ekonomiska rapporter samtidigt som vi dagligen får ta emot skrämmande berättelser från våra kollegor ute på vårdcentralerna och sjukhusen. De drastiska åtgärderna som regionen har använt har skrämt bort kollegor med ovärderlig kompetens till andra vårdgivare, regioner och yrken. Personalflykten har gett upphov till en ohållbar arbetsbörda i flera verksamheter med risk för såväl patient- som personalsäkerhet.
Att 650 medarbetare självmant valde att gå innan varselprocessen var över talar för sig själv. Att därefter tro att regionen kommer kunna minska vårdköerna samt bibehålla eller öka antalet vårdplatser saknar förankring med verkligheten och har sin grund i det enorma avstånd som finns mellan de som styr och de som vårdar.
I år har hittills 130 000 samtal till vårdcentralerna i Östergötland inte gått fram till telefonrådgivande sjuksköterska. Var femte samtal har mötts av fylld telefonkö och vissa vårdcentraler kämpar med att ta hälften av alla samtal.
Vilka ärenden döljer sig bakom varje missat samtal? Hur många sjuka äldre eller föräldrar till sjuka barn har försökt ringa sin vårdcentral varje dag utan att få hjälp? Hur många av dessa obesvarade samtal har lett till ökat tryck på akutmottagningarna för såväl vanliga och ofarliga förkylningar som för allvarliga sjukdomar som inte har behandlats i tid? Vad har det kostat individer i lidande och samhället i pengar när ett besök på vårdcentralen i ett tidigt skede uteblivit?
I spåren av varsel, anställningsstopp och sparkrav har vårdcentraler runt om i Östergötland allt svårare att behålla sjuksköterskor. Många vittnar om sämre arbetsförhållanden när arbetsuppgifter som tidigare hanterats av varslad personal inte längre utförs eller läggs på till sjuksköterskegruppen att lösa. Detta samtidigt som många utsätts för etisk stress då det saknas läkartider att erbjuda samma dag, vecka eller månad vilket innebär att hårdare prioriteringar måste göras och patienter får vänta längre. Att arbeta heldagar i telefonrådgivning och ta ett 30-tal telefonsamtal när resurserna inte räcker till sliter på det psykiska måendet och ökar risken för sjukskrivningar. Med resurser sparar vi på lidande för sjuka medborgare och deras anhöriga.
Politiker, chefer och tjänstepersoner på alla nivåer måste lyssna på de sjuksköterskor som valt att stanna, och ta sitt ansvar genom att förstärka larmen uppåt i organisationen. Varför regionen valde att skära i sjukvården med motorsåg i stället för att lyfta frågan om en eskalerande vårdkris är för mig obegripligt. Patienter blir hemskickade från akuten då de inte är tillräckligt sjuka, men kommer inte fram i telefon till sin vårdcentral och blir utan behandling. Ett nationellt nödrop från samtliga drabbade regioner skulle kunna styra om större medel för att mildra de negativa effekterna genom att förbättra arbetsmiljön och minska arbetsbördan för vårdpersonalen.
Det pratas och skrivs för mycket om obegripligt stora summor och mindre om vad pengarna gör för oss som förr eller senare behöver vård i dag, i morgon eller om tio år. Att sjukvård är dyrt är vida känt, men samtidigt ovärderligt för den som någon gång drabbats av sjukdom. Vilken vård vill vi ha och till vilket pris? Vad är det värt för den som är sjuk men inte kommer fram i telefon?