Svar på ledarkrönikan "Det är ni som hjälper 'frihetens dödgrävare', Hökmark" (25/4):
Yttrandefriheten är en alltför viktig fråga för att dess förutsättningar och krav ska blandas samman med alla de olika former för hur vi kan uttrycka våra uppfattningar. Vi får aldrig luras att tro att begränsningar av hur eller var vi får uttrycka oss skulle vara likställt med begränsningar av vad vi får uttrycka och yttra oss om. Förväxlar man detta riskerar man en diskussion där begränsningar av yttrandefriheten blir likställda med de regler som begränsar vad vi får göra när vi vill manifestera våra uppfattningar. Det krävs till exempel polistillstånd för demonstrationer men det får aldrig krävas ett tillstånd för att få säga vad man vill. Den skillnaden är viktig att värna om man vill värna yttrandefriheten.
Sakine Madon hänvisar i en ledarkommentar i ÖC, till en artikel i Expressen där jag ville klargöra att bokbränning vare sig är någon symbol eller hörnsten för yttrandefriheten, snarare tvärtom, att jag därmed var en ”nyttig idiot för frihetens dödgrävare”.
Hennes ordval torde förklaras av att jag i min artikel kallade de som förnekar det ansvar friheten ger som nyttiga medhjälpare till frihetens dödgrävare. Nu riktade jag mig vare sig mot Madon eller någon annan som försvarar yttrandefriheten, utan till dem som medvetet väljer att missbruka den.
Även om man kan ha sina synpunkter på bokbål som opinionsyttring, har jag inte förespråkat något förbud mot att bränna böcker. Tvärtom konstaterade jag att det är något man får göra i ett fritt samhälle. Däremot påpekade jag att man inte bör relativisera yttrandefriheten till att handla om bokbränning eller inte. Eller annorlunda uttryckt, yttrandefriheten är vår ovillkorliga frihet att tänka, tycka och uttrycka vad vi vill, men den ger inte en ovillkorlig rätt att göra det under vilka former som helst. Den frihet yttrandefriheten ger oss ger oss inte rätten att göra vad som helst hur som helst.
Formerna för yttrandefrihetens uttryck kommer alltid vara begränsade, oavsett hur vi ser på bokbränning eller något annat. Till exempel är det inte någon ovillkorlig rätt för mig att bli publicerad i ÖC eller för Sakine Madon att föra fram sina åsikter i något annat medium. Det finns dock de som hävdar att om inte den rätten är lika ovillkorlig som yttrandefriheten i sig, så innebär det en begränsning av yttrandefriheten.
För min del anser jag att yttrandefriheten ger en ovillkorlig rätt att säga vad man vill om kristendom, judendom och islam, men inte en ovillkorlig rätt att utanför en judisk skola, i ett muslimskt dominerat bostadsområde eller i en kristen enklav i Kairo fördöma eller håna en grupp av människor på grund av deras tro.
När man likställer rätten att bli publicerad var man vill, eller rätten till bokbål var som helst, med friheten att tänka och uttrycka sig relativiserar man yttrandefrihetens kärna. Det vill vare sig Sakine Madon eller undertecknad.