Svar på "Att använda ord som att skrika är orimligt" (12/6) och "Vem avgör vad som är konstruktivt?" (13/6):

I en ledarkrönika den 5 juni längtade jag tillbaka till en tid då Linköpingspolitiken var lite tråkigare och tonläget vänligare. Två oppositionsföreträdare har valt att replikera på krönikan.

Linköpingslistans Christer Mård ogillar att jag använt liknelsen att lokalpolitiken gått från samtalston till att skrika. Utan att jag pekade ut vare sig parti eller företrädare så har jag förståelse för att de kände sig träffade. Jag kan uppleva att tonläget från partiets företrädare ofta är väldigt hårt i omdömet om andra och på ett sätt som partier normalt avhåller sig ifrån. Jag är den första att erkänna att jag under tiden som politiskt aktiv ibland hade för lätt att ta till hårda ord, men jag har också lärt mig nyttan av att lyssna på kritiker i stället för att skjuta budbäraren. 

Liberalernas gruppledare Åsa Wennergren invänder mot att jag i min ledarkrönika tar mig friheten att avgöra vad som är ett konstruktivt agerande. Som krönikör får väl det sägas vara min roll, att beskriva omvärlden som jag ser den och baserat på min tydligt deklarerade bakgrund. Och jag tycker att det finns skäl att vara kritisk mot hur partiet har agerat. Under den förra mandatperioden var Wennergren som kommunalråd den högsta ansvariga politikern på utbildningsförvaltningen. I början av det här året, bara månader efter att hon lämnat, menar hon att hon aldrig hört talas om minskande elevunderlag, höga lokalkostnader och skolnedläggningar. Är det trovärdigt? Är det konstruktivt? Jag tycker inte det.