Svar på Christian Gustavssons ledarkrönika "Skrik har ersatt samtal i Linköpingspolitiken" (5/6):
Att verka i opposition i kommunalpolitiken är en annan typ av politisk verksamhet än i rikspolitiken. Från Linköpingslistans sida ser vi som vår främsta uppgift inte att vara emot styret som ett självändamål, utan att komma med konstruktiva förslag i syfte förbättra, spara kostnader och peka på områden som kräver mer resurser.
Vi har under detta år kommit med ett 20-tal förslag i fullmäktige och kommunstyrelse. Det rör sig bland annat om att öka intäkter vid markförsäljningar, öka avkastning i kapitalförvaltningen, redovisa pensionsåtaganden lagenligt, effektiv skattekontroll i upphandlad verksamhet, effektivisera detaljplaneprocessen, åtgärder mot låg egenfinansiering inom Scenkonst Öst, samlokalisera folkbibliotek med skolbibliotek i framtida planering, ge alla Linköpingsbor tillträde till kommunala bolagens stämmor, ersätta barackerna på Katedralskolan med en permanent byggnad, bättre beslutsunderlag vid kommunala fastighetsköp, effektivisera projektet multihall i Kallerstad, med mera.
Denna verksamhet från Linköpingslistans förtroendevalda kan man karakterisera på olika sätt. Men att som Christian Gustavsson använda ord som att ”skrika” eller ”brända jordens taktik” är fullständigt orimligt. Vi vet nu inte vilket parti inom oppositionen som Gustavsson åsyftar, men för LL:s del kan vi konstatera att vi ägnar oss åt konstruktiv verksamhet med olika förslag om att förbättra verksamhet.
Att vi därtill i kommunstyrelse och fullmäktige vid flera tillfällen agerat som opposition och röstat mot S+M-styret, det vill säga moderaterna, partiet som Gustafsson själv tillhör, innebär inte att det skriks. Det är en del av den uppgift som LL och övriga partier i oppositionen har i en demokrati.