Svar på "S borde sluta krama jantelagen" (25/11):
I en tidigare debattartikel frågar jag riksdagsledamöterna från SD, M och L om de försvarar regeringens budget där skattesänkningarna är 852 procent större – eller 24,7 miljarder större – än satsningen på elevernas skola.
I min artikel beskriver jag grundskolans situation. Jonas Andersson (SD), och Patrik Karlson (L) tycks likgiltiga inför utmaningarna. Johan E Weinerhall (M) svarar och påstår att regeringen gjort en historiskt stor satsning på skolan. Vad betyder det konkret? Inget.
Flertalet rektorer har aldrig haft färre anställda än nu, låt vara att elevtalen sjunker lite. Problemet stavas resursbrist då staten skurit hårt i bidragen till kommunerna.
Regeringens politik leder till allvarliga konsekvenser:
• I dag tycker många elever att deras lärare är duktiga på att undervisa. Problemet är bara att om sju av 40 anställda är sjuka ersätts de av en vikarie. Specialpedagogen och rektorn får också gå in som lärare.
• På skolor väljer ofta rektor att främja klassernas studiero genom att ge stökiga killar en särskild undervisningsgrupp. Elever i den vanliga klassen skulle annars få betala ett mycket högt pris. Efter denna nödvändiga insats saknas pengar till stöd till kanske fem–sex elever, ibland fler. Dessa elever behöver stöd för sitt lärande.
• Skollagen säger att elever har rätt till stöd om de riskerar att inte klara godkänt betyg i ett ämne. I dag lever många rektorer inte upp till kravet. Elever får ett åtgärdsprogram men pedagogen som ska ge stödet finns inte. Skolverket noterade helt nyligen vad som varit känt länge: ”… var sjätte niondeklassare lämnar grundskolan … utan behörighet till gymnasiets nationella program. För många av dessa elever är det ett godkänt betyg i matematik som saknas för att nå behörigheter” (5 nov). Bara 60 procent av dessa elever fick särskilt stöd någon gång under sin grundskoletid. Detta sker trots att skollagen garanterar dem långvarigt stöd. Varför har eleverna inte fått stödet? Det har saknats resurser.
• Resursbristen gör att skolor också har svårt med tillsyn under raster. Det är allvarligt. Skolan förväntas motverka att kriminella gäng rekryterar barn och ungdomar. Bantningen av skolans personal går stick i stäv mot Tidö-partiernas mål att motverka kriminalitet.
I grundskolan görs ett fantastiskt arbete och skolan har kunskapen att möta eleverna med behov. Men bryts inte den negativa spiralen riskerar grundskolan att tappa all attraktion. Vem vill arbeta i klasser där en handfull elever har diagnoser och ett par skulle gå i särskolan om inte föräldrarna motsatte sig det? Vem är själv beredd att ta det fulla ansvaret? Sanningen är den att skolor i ett första steg skulle behöva en satsning där antalet speciallärare/specialpedagoger fördubblas och där de får fasta vikarier.
Jag tror att alla svenskar vill ha en grundskola som vi kan vara stolta över. Ska den bli verklighet måste moderaterna ge upp sin skattepolitik. Det borde inte vara svårt. Nobelpristagaren Paul Krugman har visat att den inte har med ekonomisk vetenskap att göra. Att högerns kampanjorganisationer återkommande påstår något annat är en helt annan sak. Även Patrik Karlson (L) och Jonas Andersson (SD) behöver tänka om. Deras väljare kommer inte att acceptera att höginkomsttagare får flera tusenlappar extra varje månad – samtidigt som väljarnas barn ges en skolgång med stora brister.