När

Hänsyn är barmhärtighet

Insändare: Låt kyrkan vara en "penningfri zon"

Insändare: Novemberljuset, vara eller icke vara?

Insändare: Åtvidabergs kommun är på rätt väg

Insändare: Många älskar våra jultraditioner

Insändare: Sprit hör inte ihop med julfirande

Arbetsförmedlingeni Linköping bantarnär krisen hårdnar

23 december 2008 01:00

Knytnävsslag, sparkar, stryptag och annan fysisk och psykisk misshandel är många kvinnors vardag. Våldet mot kvinnor i nära relationer har pågått i sekel efter sekel, men det var först på 1990-talet som frågan hamnade på den politiska dagordningen i Sverige.Sedan dess har en hel del hänt inom rättsväsendet. Ärenden om våld mot kvinnor har fått högre prioritet. Handlingsplaner, organisationsförändringar och utbildningssatsningar har upprättats och genomförts. Det är utmärkt.Tyvärr har det inte hänt så mycket med statistiken över andelen uppklarade brott.År 2006 ledde inte fler än 23 procent av de anmälda fallen om våld mot kvinnor i nära relationer till åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Det är långt ifrån godkänt.Att anmälda brott lagförs är en av samhällets viktigaste uppgifter. Om det inte fungerar hotas både tilltron till rättsväsendet och rättssäkerheten. Siffran 23 procent kommer från Brottsförebyggande rådets rapport Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer. I den har Brå granskat fyra polismyndigheters utredningsarbete.En av dem, Kronoberg, utmärker sig för att ha en jämn och hög uppklarandegrad. En annan, Blekinge, för att ha en jämn och låg dito. Uppsala är en av två genomsnittliga myndigheter, men sticker ut med sin specialenhet mot familjevåld. Jönköping är också med i granskningen. Syftet är att lyfta fram de goda exemplen, som andra polismyndigheter kan följa.Det bästa exemplet är alltså Kronoberg. Där är uppklarandegraden högst: Nästan 40 procent. Där hör man fler vittnen och har därför mer stödbevisning än på andra ställen. Där dokumenterar man kvinnornas skador i högre utsträckning. Där hör man fler misstänkta förövare, vilket ger fler som medger brott (om än bara delar av det). Kronoberg ligger också bäst till när det gäller andelen målsägande som deltar i utredningarna.Men Kronoberg utmärker sig inte bara vad gäller det praktiska polisarbetet.Där har man bestämt sig för att våldet mot kvinnor ska prioriteras. Där finns riktlinjer och rutiner. I Kronoberg förhörs till exempel misstänkta oavsett om målsäganden är delaktig i utredningen. Brå uppskattar att mellan 40 och 50 procent av ärendena om våld i nära relationer borde kunna klaras upp. Men för att nå dit krävs att betydligt fler polismyndigheter bestämmer sig. När de väl gjort det är det "bara" att ta efter hur de goda exemplen jobbar. För det är arbetssättet och inte organisationen som är nyckeln till framgång, enligt Brå. Brå föreslår ett slags checklista för ärenden om våld i nära relationer. Brå stryker också under att fler instanser måste hjälpa våldsutsatta kvinnor. Ett exempel är polisen i Västerort i Stockholm. Där finns socialsekreterare på plats hos polisen. Det är inga revolutionerande förslag eller åtgärder. Men uppenbarligen krävs det inte mer för att åstadkomma en förändring. I alla fall inte i ett första steg. Och just därför finns det inga argument i världen för att inte sätta igång.

Ledare: Det handlar om att bestämma sig

Insändare: Ambulanspersonalen missnöjda med Falcks

Spisen frånMotala, ostenfrån Boxholm...

Insändare: Lär ungarna lite hyfs

Insändare: Stadsnära skogar ska uppfylla flera krav

Insändare: Bort med julfirandet!

20 december 2008 01:00

När får vi se kravaller i Skäggetorp? Aldrig, förhoppningsvis. Men de frågor om integration som väcks av de våldsamma upploppen i Rosengård måste besvaras. Även i Linköping. Bakgrunden är att en källarmoské i Rosengård sades upp av bostadsbolaget Contentus. Missnöjet var stort. Den 24 november ockuperades källarlokalen av en grupp unga män. Contentus, kommunen och polisen har en del i skulden för att situationen sedan spårade ur. Kommunikationen med de som protesterade tycks ha varit dålig. Polisen gick in i moskén med hundar och kastade ut ockupanterna. Kanske hade en upptrappning kunnat undvikas om man i stället sökt dialog med muslimerna i Rosengård. Därefter började det verkliga kaoset, med anlagda bränder, hemmagjorda bomber och stenkastning mot polis och brandkår. Natten till torsdagen ska 17 personer ha omhändertagits av polis, natten före ungefär lika många. Enligt polisens uppgifter är det i första hand kriminella ungdomsgäng som ligger bakom de senaste dagarnas oroligheter. De har fått understöd av personer från den autonoma vänstern, som rest till Rosengård för att delta i upploppet. Stenkastning är inte nytt. Ronna, Hammarkullen, Tensta-Rinkeby och Husby har haft samma problem. Segregerade bostadsområden kan förstärka en känsla av vi och dom. Men det är utanförskapet på arbetsmarknaden som skapar en frustration som förr eller senare söker ett utlopp. Den som inte upplever sig vara en del av samhället är inte heller lojal med dess institutioner, med polisen, busschaufförer - eller ens brandkåren. Bara 38 procent av dem som bor i Rosengård har ett arbete. Våldet är ett symptom på den situationen. Samhället måste ta itu med symptomen. Men det är först när utanförskapet bryts, som någon varaktig framgång kan nås. Kanske är regeringens satsning på en arbetslinje även i integrationspolitiken rätt väg. Det är åtminstone ett sunt initiativ. Men att bryta utanförskapet i landets invandrartäta bostadsområden är en stor utmaning, som kräver tid. Händelserna i Rosengård visar att det uppenbarligen finns de som drömmer om kravaller i Sverige av samma omfattning som de i Grekland, Frankrike och Danmark: Den autonoma vänstern. Dessa unga människor ser våld som en legitim protest mot vad de anser är ett auktoritärt samhälle. Det måste vara märkligt för människor som flytt undan verkligt förtryck i auktoritära stater att se hur dessa våldsverkare förstör Rosengård - i demokratins namn. Saken blir inte bättre av att den autonoma vänsterns våld kastar en skugga över muslimerna i Rosengård. Men Islamiska kulturföreningen, som hyrde den källarlokal det bråkas om, ligger inte bakom något våld. Att de är angelägna om att få behålla sin moské är rimligt. Bäst vore om kommunen - eller Contentus - kunde hjälpa dem att hitta en ny lokal. Islamiska kulturföreningen får inte göras till syndabockar för ett upplopp som av allt att döma startades av arbetslösa ungdomar. Och som underblåstes av den autonoma vänstern.

Ledare: Allah bevare oss från de autonoma

Insändare: Är ytterkrukor miljöfarliga?

Insändare: Natoländerna köper krigsmaterial av varandra

Farligare än nånsin för Lassemaja

18 december 2008 19:11

Vad ska man önska sig? Mer än snö och trevlig samvaro med nära och kära och fred på jorden och pengar och husrum åt alla? Tja, jag kan ju önska att det blir slut på allt tjafs kring LHC. Herre Gud. Eller tomten. Vad är det för någonting i klubben eller i omgivningen som gör att det uppstår problem hela tiden? Analysera det, den som kan. Kära tomten, jag önskar mig en klubb som älskas och stöttas av en hel kommun, en hel bygd, en hel region. En klubb där supportrarna, OCH ALLA ANDRA på läktarna sjunger med i positiva hejaramsor som går ut på att förhärliga det egna laget, inte på att hata motståndarna. Det går säkert att få ordentligt tryck i hallen även med positiva toner. Och du tomten, kan du försöka påverka så att det blir tillåtet att ha trumma i hallen? För är det något man har märkt på andra ställen så är det att en klack leds bäst av trumma. Fram för fler trummor. Man kan ju sälja trummor i hallen. Ja! Tänk om alla hade var sin trumma. Vilket jäkla liv! Det är dessutom en av de roligaste jular jag själv har varit med om när brorsan och jag fick var sin liten trumma att slå på. Som vi slog. Och farsan höll för öronen och förbannade sin egen dumhet. På juldan kom grannen under och klagade och trummorna försvann, lustigt nog. Men under Cloetta center bor ju ingen.Kära tomten, jag önskar att det skulle finnas ett riktigt bra fotbollslag i Linköping, också. Jag vet, det finns ju ett. Men det skulle vara roligt om även stans invånare kunde upptäcka det. Att LFC har näst högst publiksnitt i Sverige hjälper inte. Det är för få som betalar entré. Alla tycks vänta på ett manligt lag. Varför? Är det för att manliga spelare tacklar fulare, och spottar mera? Eller för att de så ofta kliar sig i skrevet? Jag har själv spelat fotboll (om än på låg nivå) och jag har aldrig kliat mig i skrevet så ofta som då. Det kan ha att göra med att jag kände mig liten och ensam på den stora planen. Och vad gör en ensam pojke/man i tröstens ögonblick? Jo, söker upp sin bäste vän.Fast det är väl du, tomten?

Kära tomtenjag önskar...

Insändare: Har politikerna tappat fotfästet?

Insändare: Hur tänker ni?

Sida 16 av 49