Litteratur

4 april 2009 12:33
Kultur och Nöje

Förnuftigt, Singer!

Förnuftigt, Singer!Förnuftigt, Singer!
4 april 2009 00:00
Kultur och Nöje

Förnuftigt, Singer!

Förnuftigt, Singer!Förnuftigt, Singer!
28 mars 2009 08:00
Kultur och Nöje

Linköpings bortvända sida

Linköpings bortvända sidaLinköpings bortvända sida
27 mars 2009 00:00
Kultur och Nöje

Linköpings bortvända sida

Linköpings bortvända sidaLinköpings bortvända sida
18 mars 2009 00:00
Kultur och Nöje

Behövd och brännande aktuell

Behövd och brännande aktuellBehövd och brännande aktuell
12 mars 2009 00:00
Kultur och Nöje

Skrivandet ett måste för Forge

Skrivandet ett måste för ForgeSkrivandet ett måste för Forge
6 mars 2009 00:00
Linköping

Visst blev det bokbyte

Visst blev det bokbyteVisst blev det bokbyte
4 mars 2009 11:22
<p><b>"Man kan inte</b> skriva utan att se sig om, som Lots hustru. Och genom att göra det förvandlar man sig själv och andra till saltstoder".</p><p>I boken "Rim på liv och död", kämpar den israeliske författaren Amos Oz en vemodig kamp med skaparens förhållande till det skapade.</p><span class="mellanrubrik">Sällsam metaforik</span><p>Efter den kritikerrosade romanen om Amos Oz egen barndom, "En berättelse om kärlek och mörker", tar han sig nu an författandets villkor och svårigheter. Detta är en roman fylld av sällsam metaforik. Bokens jag "författaren" gör en nattlig vandring genom Tel Aviv efter att ha deltagit i en författarafton. Människorna i åhörarskaran blir på ett tvångsmässigt sätt ansikten till berättelser i dennes huvud.</p><span class="mellanrubrik">Mellan dröm och verklighet</span><p>Nattvandringen äger rum i ett ingenmansland mellan verklighet och fantasi. "Du kan väl övertyga mig om att alltsammans inte händer i drömmen" säger den kvinnliga uppläsaren senare i sin lägenhet till författaren. Men det är inte lätt att veta vad som är fantasi och verklighet i denna berättelse.</p><p>Och häri ser Amos Oz författarens tragedi; den ständigt påträngande ensamheten som uppstår då omvärldens människor reduceras till roller och gestalter i den egna berättelsen. "Som att spela Schubert när Schubert själv sitter i salongen och kanske hånskrattar i mörkret".</p><span class="mellanrubrik">Som ett kärleksmöte</span><p>Oz skriver om författandets dekonstruktion. Men också om läsarens längtan att nå och förstå sin författare. Som ett kärleksmöte där bådas njutning inte kan bli ömsesidig och samtidig. Och ändå på slutet ett accepterande: Det är så här det är. "Då och då är det värt att tända ljuset för att klarlägga vad som pågår".</p><p>Jakob Carlander</p>

Amoz Oz vandrar med läsarna

Amoz Oz vandrar med läsarnaAmoz Oz vandrar med läsarna
24 februari 2009 16:18
<p><b>Efter utflykten</b> till romankonsten i den Augustprisnominerade "Göteborgskravallerna" (2006) är Jörgen Gassilewski återbördad till det poetiska fadershuset. Hans bok i dag heter rentav "Kärleksdikter" och består huvudsakligen av tio rader långa stycken - eller skärvor av smycken - med jämn högermarginal.</p><span class="mellanrubrik">Monotont rolig</span><p>Grundsatserna är två. "Jag älskar dig", lyder den första. "Jag hatar dig", den andra. Till slut har man läst detta "Jag älskar dig" och det andra "Jag hatar dig" i så många konstellationer och kontexter, och med så drastiska klipp och övergångar, att man nästan känner sig förflyttad till faserna i det parrelationens livsdrama som Richard Burton och Elizabeth Taylor så kongenialt gestaltade på scen och duk.</p><p>Det har blivit en tämligen monoton och just därför rätt rolig bok, som medelst upprepningar och tematiska variationer också ställer läsaren (och litteraturen) inför ett slags språkkritik: vad betyder våra utsagor egentligen, vad är det värt som kan upprepas i det oändliga och ältas intill döddagar? Jag älskar dig, skriver Gassilewski en gång, "är tre döda ord". Drygt trettio sidor senare kommer kontringen: "Jag älskar dig är en vacker och nyttig fras: jag älskar dig!"</p><span class="mellanrubrik">Stilren</span><p>Även om åtskilliga interreferenser - här är bildkonstnärer och stjärnhimmel, zenit och nadir, trikloretylen och dess kemiska formel, fallande lidande "mänskor", etc etc - inte förmår kommunicera med undertecknad, så är det en klassiskt stilren postmodernistisk diktbok, som varken saknar svärta eller munterhet. Älskar den inte, hatar den heller inte.</p><p>JAN KARLSSON</p>

Språka med Jörgen

Språka med JörgenSpråka med Jörgen
24 februari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Språka med Jörgen

Språka med JörgenSpråka med Jörgen
19 februari 2009 00:00
LINKÖPING

Fyra frågor till Lisbeth Antonsson

Fyra frågor till Lisbeth AntonssonFyra frågor till Lisbeth Antonsson
12 februari 2009 09:24
<p><b>Tolstoj, den </b>realistiska epikens mästare, har kallats den botfärdige aristokraten. Med sin "tolstojanism" fick han en stor skara fanatiska lärjungar. Det var en lära som predikade kyskhet, jämlikhet och tog avstånd från ägandet, den officiella kyrkan, den moderna konsten med mera.</p><p>Ett sådant moraliskt självplågeri gick naturligtvis ut över familjen, främst hustrun Sonja Andrejevna. De har varit gifta i 48 år när det är dags för "Den sista stationen", en roman av den amerikanske litteraturprofessorn Jay Parini. En livsresas slutfas vid järnvägsstationen i den lilla byn Astapovo där den 82-årige Tolstoj, på flykt från Sonja och hemmet, dog i november 1910.</p><span class="mellanrubrik">Den förtalade hustrun</span><p>Verklighetens Lev Tolstoj var en så sammansatt karaktär att han överträffar varje fiktiv romanfigur. I sin samtid var han en "kändis" av 2000-talsmått, föremål för en närmast religiös kult. Till släktgodset Jasnaja Poljana drogs "horder av tredje klassens revolutionärer, fanatiker och lycksökare". Under perioder av censur spreds hans böcker underjordiskt i tusentals exemplar. Intresset för hans privatliv tycktes inte mindre.</p><p>Medan Tolstoj låg och dog i Astapovo flockades journalister och fotografer från hela världen (t o m filmfotografer) utanför stationsmästarens lilla stuga, och Sonja som tagit sig dit trots egen sjukdom bestormades med närgångna frågor. Vitt och brett hade det länge skvallrats om parets äktenskap, och Sonja hade svartmålats till en girig, intrigant satmara.</p><span class="mellanrubrik">Strid och intriger</span><p>Äktenskapet mellan dessa båda lidelsefulla och svartsjuka naturer gick snett från början. Tolstoj ville ha en hustru att forma efter sig själv och betraktade äktenskapet som räddningen undan de låga drifter han tidigare givit fritt utlopp. Sonja fick föda tretton barn, priset för att hennes syndfixerade make ändå inte kunde behärska sin sexuella aptit. Kvinnan var enligt Tolstoj upphov till allt ont.</p><p>Parini utgår från dagböcker och memoarer av de i hans roman inblandade, men i ett efterord nämner han också Anne Edwards biografi "Sonja". Jag läste den på 80-talet och där ges en insiktsfullt nyanserad bild av denna förtalade kvinna.</p><span class="mellanrubrik">Olika röster</span><p>Parini låter olika röster turas om: förutom Lev Nikolavitj och Sonja främst dottern Sasja, lärjungen Tjertkov - som Tolstoj enligt Sofia är "senilt förälskad" i - samt sekreteraren Bulgakov.</p><p>Stämningen på Jasnaja Poljana är infekterad. Sonja är uppenbarligen sjuk, med vilda utspel och en uppdriven misstänksamhet, ingalunda grundlös. Intrigerna och striden - där den manipulative Tjertkov spelar en ful roll - gäller Tolstojs testamente och makarnas dagböcker.</p><span class="mellanrubrik">Neutral iakttagare</span><p>Synd att Parini intresserar sig mer för Bulgakovs kärlekshistoria än för att bygga ut hans roll som iakttagare av detta ménage à trois. För Bulgakov förhåller sig inte okritisk till vare sig Tolstoj eller Tjertkov, och hos Sonja uppfattar han "en glimt av den storslagna person hon kunde ha varit under andra omständigheter".</p><p>Om Tolstoj skulle jag vilja säga som hans skeptiske beundrare Tjechov (citerad av Edwards):</p><p>"Logiken och rättskänslan säger mig att det finns mer kärlek till nästan i elektriciteten och ångan än i kyskheten och vägran att äta kött."</p><p>Gun Zanton-ericsson</p>

Verklighetens Tolstoj överträffar diktens

Verklighetens Tolstoj överträffar diktensVerklighetens Tolstoj överträffar diktens
12 februari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Bisarrt, roligt, flyhänt

10 februari 2009 00:00
Kultur och Nöje

En poetisk skröna

10 februari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Utan stoff förlorar Kling matchen mot Söderberg

4 februari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Attentatet mot Flamman blir spännande roman

Attentatet mot Flamman blir spännande romanAttentatet mot Flamman blir spännande roman
4 februari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Segerflagg för ny bok om nätpirater

Segerflagg för ny bok om nätpiraterSegerflagg för ny bok om nätpirater
30 januari 2009 17:05
<p><b>Hans fru </b>var fotograf och Wittgenstein-kännare. Hon hette Alix Cleo Roubaud, dog av en blodpropp i lungan 1983. Tre år senare gav änkemannen ut en diger diktbok som nu föreligger in extenso på svenska, "Någonting svart".</p><p>Änklingen är välrenommerad i Frankrike och annorstädes, Jacques Roubaud. Född 1932 och vän med avlidne Georges Perec är han numera ordförande för OuLiPo, ett litterärt sällskap som bland medlemmarna hyst såväl Italo Calvino som Raymond Queneau.</p><span class="mellanrubrik">Efter afasin</span><p>Men detta verk går utanför sällskapets stränga ramar. Det är ett sorgearbete, tillkommet i den bild- liga och hart när bokstavliga afasins efterdyningar: "Inför din död förblev jag fullkomligt tyst./ Jag kunde inte tala på nästan trettio månader. / Jag kunde inte längre tala på det sätt som är mitt: genom poesin."</p><span class="mellanrubrik">Belysande efterord</span><p>Slutligen och sist förmådde sig Roubaud till både tal och skrift. Det finns ingen anledning att vara något annat än tacksam, i synnerhet inte som översättarna gjort ett styvt jobb och en av dem, Jonas (J) Magnusson, därtill bidragit med ett belysande efterord.</p><p>Nu sänker jag blicken och går ånyo i verket in, utan retoriska förväntningar och tilltänkta elegiska vändningar.</p><p>Jan Karlsson</p>

Jacques Roubauds sorgearbete i fin översättning

Jacques Roubauds sorgearbete i fin översättningJacques Roubauds sorgearbete i fin översättning
30 januari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Bolaño forsar fram

Bolaño forsar framBolaño forsar fram
30 januari 2009 00:00
Kultur och Nöje

Jacques Roubauds sorgearbete i fin översättning

Jacques Roubauds sorgearbete i fin översättningJacques Roubauds sorgearbete i fin översättning
Sida 330 av 379
Sida 330 av 379