Agnes Arvidsson om att själv jobba på barnsjukhus, efter att ha varit inlagd som barn: "Jag får mer känslor för mina föräldrar. Eftersom jag ser vad föräldrar till barn jag tar hand om går igenom. Det gick mina föräldrar igenom. Jag har fått mer medkänsla för dem nu".
Linköpingstjejen Agnes Arvidsson vann kampen mot blodcancern akut lymfatisk leukemi som barn, och är i dag som vuxen en av världens bästa truppgymnaster. Nu är 23-åringen också tillbaka i sjukhussalarna – men i rollen som sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm. Det har inte väckt några direkta minnen från hennes egen tid som barn på sjukhuset, men det har gett mer förståelse för vad hon gick igenom.
– Jag har ett ärr på halsen och ett på bröstet. Jag har tidigare förstått att det suttit en slang där, som man får medicin genom. Nu är det jag som hanterar slangarna, förstår vad man gör med dem och vad det heter på medicinskt språk, säger Agnes och fortsätter:
– Jag har lärt mig mycket och förstått vad jag och min familj har gått igenom.
Vi promenerar fram i de vita korridorerna på sjukhuset och stannar till vid en lekavdelning som har stängt för dagen. Det är på en annan barnavdelning än den som Agnes jobbar på, och en i personalen går förbi. Han stannar till när han förstår att det är en intervju. Frågar nyfiket vad det handlar om, får svar, och kommer tillbaka några minuter senare:
– Vi får besök av fotbollsklubbar och så. Och de har ofta med sig signerade matchtröjor, men vi har inte en enda signerad truppgymnastiktröja, säger han.
– Klart ni ska det! Det löser vi, svarar Agnes som sitter på en trehjuling för fotografiernas skull.
På lekterapin finns trampbilar, en giraff och en flygfarkost hämtad från illustrationerna av Alfons Åberg. Efter vår videointervju på plats vid leksakerna kommer en liten pojke först fram och en anhörig några meter bakom. De frågar Agnes om det är okej att leka, och hon svarar ja och visar vad som finns.
Kan du använda dig av dina erfarenheter när du tar hand om barnen?
– Det är inte så att jag säger: "Jag har också varit på sjukhus". Men vissa familjer som jag kommer lite närmare och patienter som ligger inne länge, kanske frågar hur man själv hamnade här. Då kan jag säga att jag säga att jag också spenderade mycket tid på sjukhus som barn, och att jag då också tyckte att clownerna var läskiga, säger Agnes när vi har ett längre samtal nere i kafeterian.
Agnes Arvidsson under cancerbehandlingen som barn.
Agnes Arvidsson om att ha blivit sjuksköterska: "Jag tycker att det är så himla fint. Jag har inte så mycket negativa minnen från min tid som sjuk på sjukhuset. Jag var ju väldigt liten och kommer inte ihåg så mycket. Jag minns bara att alla sjuksköterskor och läkare var jättesnälla mot mig. Jag minns när jag var på lekterapin och lekte. Inte de jobbiga stunderna. Det är fint att kunna ge tillbaka".
Agnes har fått återberättat att hon var jätterädd för sjukhusclownerna som barn. På dörren till hennes rum på sjukhuset fanns en skylt: "Inga clowner här inne."
– En av få minnesbilder jag har är att jag står utanför lekterapin och att clownerna är inne på lekterapin. Jag vill så gärna leka, men jag vågar inte eftersom clownerna är där.
Tycker du det är bra att det finns clowner på sjukhus?
– De flesta patienter och familjer uppskattar det. De berättar historier, trollar och blåser ballonger. Det finns dem som är rädda som jag, men då kan man säga till.
"Jag brukar säga att en sjuksköterska är en "allt i allo-person". Spindeln i nätet. Allt går genom oss", säger Agnes Arvidsson om jobbet. På barnsjukhuset tar hon hand om sjuka barn från åldrarna 0-18 år. " I ena salen kan man bebisgosa och i den andra kan man säga: Tja, hur är det idag?".
Gymnastik har alltid varit min prio ett, men nu har jobbet blivit prio ett.
Agnes Arvidsson
Sjuksköterska och elitgymnast
Att jobba på sjukhus har varit hennes dröm sedan hon var liten, och först var målet att bli cancerläkare och att "rädda världen". När det väl var dags att plugga valde Agnes att bli sjuksköterska.
Vi träffade henne redan under studietiden för att höra henne berätta om framgångarna som gymnast och sjukdomsbakgrunden.
– Jag är så tacksam för mycket grejer, lite omedvetet. För jag vet, innerst inne, hur nära det var att jag kanske inte skulle sitta här just nu eller kunnat göra alla resor jag gjort, sa hon då.
Tre år senare har drömjobbet blivit verklighet på Astrid Lindgrens barnsjukhus.
– Jag är supernöjd och väldigt tacksam. När jag var yngre tänkte jag att jag skulle jobba med barn med cancer. Det gör jag inte nu. Nu jobbar jag med neurologi och neurokirurgi. Jag har inte nån tanke på att byta nu, men jag vet inte om jag kanske hamnar på en barncanceravdelning sen. Det är ändå det som jag alltid haft som mål.
Hur viktig är gymnastiken för att orka det tuffa jobbet?
– Väldigt viktigt. Gymnastik har alltid varit min prio ett, men nu när jag börjat jobba, vilket tar mycket energi och tid, så har jobbet blivit prio ett. Men det går i perioder. När det är tävling så blir det gympan som prioriteras. Det är ändå jätteviktigt för mig att ha gympan, det är min avkoppling, träning och där jag träffar mina kompisar.
Agnes Arvidsson flyttade till Stockholm som 15-åring för att satsa på gymnastiken. Åtta år senare är hon en framgångsrik gymnast som också blivit sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus (Karolinska sjukhuset)".
Agnes jobbar inte nattpass, men ibland blir det kvällsjobb och då får hon anpassa gymnastikträningen.
– Jag kan gymma istället eller träna med juniorlaget dagen innan. Det går ofta ganska bra. Det är ett tacksamt jobb eftersom det bara måste vara ett visst antal sjuksköterskor på golvet. Det spelar inte så stor roll vem det är, så det är ganska lätt att byta pass. Det är ett pussel.
Gymnastiken innebär fyra träningar i veckan och träningarna är tre timmar långa. I snitt missar hon en träning i veckan på grund av kvällspass, men när det börjar närma sig tävling brukar hon få jobba fler dagpass.
– Det går ganska bra, för folk på jobbet tycker också att det är häftigt och kul att jag tränar mycket. De är stöttande. Chefen säger att: "Det är klart du får semester, du ska åka till Azerbajdzjan".
Hur länge kommer du orka att mixa jobb och elitidrott?
– Jag börjar känna att jag gjort och uppnått det jag vill inom gympan. Så vi får se hur många år till det blir. Det är ett ekorrhjul och det är slitsamt, men gympa är också det jag tycker är kul. Även om det är fysiskt jobbigt ibland så är det där jag boostar mitt psykiska mående, säger 23-åringen och berättar att det inte är så många som fortsätter med elit gympan efter de fyllt 25.
– Eftersom kroppen inte klarar så många år på så hög nivå. Jag ser mig själv hålla på i ett eller två år till.
Som truppgymnast har framgångarna avlöst varandra för Agnes. Både i landslaget och i klubblaget Brommagymnasterna. För tre år sedan vann hon det största som går att vinna i truppgymnastiken: EM-guld. I somras var hon och landslaget nära att upprepa bedriften i Azerbajdzjan, men fick nöja sig med silver. Agnes valdes in i All star-laget och fick en extra speciell utmärkelse: "Shooting star". Priset delas ut till en gymnast som inspirerar nuvarande och kommande gymnaster med sitt sätt att vara, träna och tävla. Motiveringen var att hon trots den svåra starten i livet med cancern, blivit en världens främsta truppgymnaster och utbildat sig till sjuksköterska.
– Det var häftigt och fint att få sprida min historia Jag visste inte att jag skulle vinna. Jag fick gå ner till prispallen och så berättade de en hel historia om mig. Det var jättesjukt. Jag blev väldigt glad. Alla har sin historia, och det var fint att lyfta.
Agnes Arvidsson startade sin karriär i Nikegymnasterna i Linköping, sedan hon fyttade till Stockholm har hon tävlat för Brommagymnasterna.
Hade gymnastik varit en pengasport som fotboll hade jag bott på stranden nu.
Agnes Arvidsson
Sjuksköterska och elitgymnast
Agnes livsresa från att ha varit sjuk i cancer till att ha blivit flerfaldig medaljör i truppgymnastikens absoluta finrum, är sannerligen en historia värd att hylla. Några pengar har framgångarna i gymnastik dock inte givit, istället har idrotten krävt tusentals kronor ur egen ficka.
– Under hela min elitkarriär så har jag inte tjänat en enda krona. När jag åker på landslagsläger inför EM behöver vi betala resorna dit, men själva lägret är gratis. Lägret brukar vara i Skåne.
Hur mycket pengar har du lagt?
– Jag och en kompis räknade på det, hur mycket det har kostat med alla läger och så. Jag kom fram till att jag lagt cirka 24 000 kronor, säger Agnes och räknar från att hon gjorde sitt första EM 2018.
– Det är sjukt mycket pengar.
Är det värt det?
– Ja, det är det ju. Jag får så sjukt mycket tillbaka. Bästa kompisar, träning, att uppleva länder och mästerskap. Det är jättehäftigt, men man blir lite sur. Hade det varit en pengasport som fotboll hade jag bott på stranden nu, säger gymnastikmästaren och sjuksköterskan Agnes Arvidsson.
Agnes Arvidsson i landslagsdressen med de klassiska tre kronorna på. I landslaget har hon nått stora framgångar i truppgymnastlaget.
