Peter Holgersson i arbetsställning, fast på hemmaplan. Utrustningen han tar med sig till en hockeymatch väger ungefär 70 kilo.
Det gula huset intill Söderköpingsån har fått Peter Holgersson att hitta hem. När fotografen poserar med ett gigantiskt objektiv hamnar fokuset på platser som väcker barndomsminnen. 58-åringen pekar över ån, intill kyrkan, och berättar om promenadstråken som var rutin när han var ung. Som sjuåring fick han sin första kamera, men det skulle dröja många år innan han tog steget från hobbyfotograf till proffs.
2008 jobbade han 50 procent som lärare och 50 procent som orienterings– och löpningstränare. Han hade roller i orienteringslandslaget och juniorlandslaget i friidrott. Ett fullproppat schema som gjorde att han knappt var hemma. Sedan träffade han Josefine och det var dags att flytta ihop som sambos.
– Då började vi fotografera tillsammans för skojs skull. Det blev mest löpning och orientering i början, eftersom det var det man höll på med. Vi köpte en proffskamera att dela på, sedan blev det slagsmål om den, så då köpte vi varsin. Vi lärde oss successivt och började sälja bilder.
Peter Holgersson och hunden Mimmi.
Eftersom båda hade jobb vid sidan av, gick alla fotoinkomster till ny utrustning.
– Till slut kände vi att vi kunde leva på det, säger Peter Holgersson som ändå har en heltidstjänst som universitetslärare i matematik idag.
Att vara lärare på universitetet och parallellt driva en egen firma som fotograf kan låta stressigt, men Peter tycker att jobben kompletterar varandra på bästa sätt.
– Det funkar tack vare att jag har kul hela tiden, annars hade det inte gått. Har man roligt på arbetstid så är det lugna puckar. Att ha föreläsningar i matematik och mötas av hundra glada ansikten, det är en kick. Man kan vara lite enstöring när man fotar, man är inne i sin bubbla och pratar inte med så många. Det ena blir som en ventil till det andra.
Vilken är ditt bästa fotografi? Det är ett foto på Nadja Casadei som Peter följde under hennes cancerbehandling. Casadei blev friskförklarad senare och Peter Holgersson vann guld i prestigefyllda internationella tävlingen World Press Photo 2014 för sin bildserie.
Hans vanligaste fotouppdrag är reportage i magasin, branschtidningar och dagspress – men om han blir igenkänd, är det oftast för sina sportuppdrag.
Fotografen har inte minst blivit känd för hockeypubliken i Linköping. Inte bara för sina knivskarpa fotografier från LHC:s matcher, som ofta publiceras i Corren – utan också för att han plåtar iförd den gamla sortens målvaktsmask. Den typen som karaktären Jason hade i skräckfilmsserien "Fredag den 13:e".
När Peter öppnar dörren till huset, i samband med vår intervju, liknar det mer en skräckfilmsscen när masken uppenbarar sig i dagsljuset.
Då hittade jag den här gamla Pelle Lindbergh-masken.
Peter Holgersson
Fotograf
Peter berättar att masken ofta kommer på tal när han är i Saab arena, och att han brukar få berätta att det är han som gömmer sig bakom masken.
– Anledningen? Jag fick en puck i pannan, och trots att jag hade hjälm så sprack pannan. En riktig stjärnsmäll. Det var inget skydd för ansiktet på den hjälmen och som tur var tog pucken inte längre ner. Domaren bröt matchen tillfälligt och tv zoomade in. Sedan tejpade LHC:s läkare ihop pannan så att jag kunde plåta vidare.
Peter Holgersson med ett självporträtt i Saab arena. Under LHC-matcherna placerar han kameror i taket för att kunna fånga matchhändelser ur ett fågelperspektiv.
Det fick honom att leta efter ett alternativ som skyddar ansiktet.
– Det finns basebollhjälmar och så, men på de flesta blir det ett problem att kameran hamnar för långt ifrån ögat. Då hittade jag den här gamla Pelle Lindbergh-masken. Den ligger rätt så tätt inpå ansiktet, så att man kommer tillräckligt nära. Sedan skyddar den inte lika bra som en modern målvaktshjälm, men den är klart bättre än ingenting.
Han berättar om skräckexempel på fotografkollegor som knäckt näsbenet och förlorat synen på ett öga.
Är du själv orolig när du plåtar hockey?
– När man står där har man adrenalin. Däremot efter, så kan man tänka att: där var det nära. Det kanske inte är det smartaste att plåta varenda hockeymatch, förr eller senare händer det något.
"Att vara eller inte vara, det är frågan", skrev Shakespeare i pjäsen Hamlet. Peter Holgersson kommer inte att vara hockeyfotograf nästa säsong, däremot kan han komma att göra inhopp. Så svaret på den existensiella frågan kanske är ett mellanting.
Den nuvarande säsongen blir den sista där Peter punktbevakar LHC:s matcher i Linköping för Bildbyrån. Något inhopp vid behov kan det dock bli även i framtiden och han ser fram emot att följa matcherna från läktaren, tillsammans med snart treåriga dottern Lovis. Att ha blivit pappa på äldre dagar tycker han känns jättebra.
– Att man är en äldre pappa märker man först när man går på ett föräldramöte, säger Peter, skrattar till, och fortsätter:
– Och än så länge har inte Lovis klagat på att pappa är gammal.
Att Lovis är en fotografs dotter märks redan nu. Vid det gula huset intill ån fångas nya barndomsminnen på fotografi, 51 år efter att Peter Holgersson flyttade till Söderköping och fick sin första kamera.
– Hon älskar att vara med på bild. Att ta bilder på henne är aldrig några problem, och efteråt vill hon alltid titta på bilderna.
Peter Holgersson i trädgården som väntar på att blomma upp till våren. Peter växte upp i Söderköping och känner att han hittade hem när han och sambon Josefine köpte huset intill ån.
