Rose-Marie Jonsson blev igenkänd i hockeyhallarna efter reportaget med Corren för ett par år sedan. Där berättade hon om sitt stora supporterskap för "Cluben".
"Ja, jag har blivit igenkänd. Av både spelarna och andra i stan. Men den här säsongen har jag inte blivit inzoomad särskilt många gånger. Första säsongen var det mycket. Den första matchen efter ditt reportage. Den glömmer jag aldrig. Då blev vi bjudna upp i restaurangen. Sen filmade de in mig på jumbotronen och då sa de att jag fick stå upp och vinka.
Jag ställde mig upp och vinka. Då skrek hela klacken Rose-Marie, Rose-Marie. Den dagen glömmer jag aldrig. Det kommer jag att ha med hela livet", säger Rose-Marie.
– Det har varit jobbigt men jag har fortfarande en positiv känsla. Hoppet är det sista som lämnar en. Så måste det vara, säger Rose-Marie Jonsson och dukar fram kaffe och bullar hemma i lägenheten i Tallboda.
Inför förra säsongen blev Rose-Marie nästintill rikskänd när hon för Corren berättade om sin stora tatuering i nacken. Den säsongen blev också LHC:s bästa på länge.
Men trots motgångarna är lägenheten sig lik från förra gången. Överallt på väggarna är det LHC-autografer och LHC-affischer med laguppställningar från de år som gått.
– Jag har sett alla hemmamatcher förutom två. En gång var jag sjuk och en gång hade jag brutit revbenet. Så det var giltig frånvaro, säger Rose-Marie.
– Och varje gång går jag dit med hopp om att idag kanske vi kan vinna. Så tar de ledningen i den första perioden och är bra sen vet jag inte vad som händer i den andra perioden. Det är likadant jämt. Sen förlorar de och då blir jag så ledsen.
83-åriga LHC-fanatikern tar en bit av kolakakan och tittar ut genom fönstret.
– Jag är inställd på att LHC blir elva eller tolva. Lyckas det inte med det så blir jag så besviken. Men skulle de komma högre upp skulle jag bli jätteglad.
– Jag hejar på dem såklart när de inte vinner också. Då står jag kvar där och klappar efter matcherna även om de har förlorat.
Rose-Marie Jonssons LHC-rullator. "Jag fick ett par stickers av mitt barnbarn som står i klacken", säger 83-åringen.
Om det blir kval...
– Det får inte hända.
Skulle du våga gå på matcherna?
– Jadå. Jag går. Jag kommer att titta men blir det otäckt kommer jag kasta för händerna framför ögonen.
LHC. Det betyder jättemycket för mig. Jag är fanatisk och oavsett hur det går kommer jag stå bakom dem.
Rose-Marie Jonsson, 83
I en av Linköpings mer välkända krogar, Dahlboms Mat & Bar, finns också ett stort uns av vemod och nervositet inför avgörandet. Pia Dahlbom, ägare av restaurangen, summerar känslorna.
– Herregud. Vad är ångest ens. Är det rimligt att känna ångest över ett hockeylag. Men det här är vår vardag när man varit långvarig LHC-supporter, säger Pia och blickar ut över restaurangen.
1998 köpte Pia sitt första säsongskort till LHC:s matcher. Sen dess har hon varit fast.
– Nu när jag känner så här så tycker jag ju att jag är orimlig. Jag hör hur det låter. Hur rimligt är det egentligen att må så här dåligt över ett par halvunga män som åker runt och jagar en puck. Det är absurt. Men. Jag mår ju skit, säger Pia.
Pia Dahlbom är nervös inför varje match. "Jag och mina vänner har en gruppchatt för att hantera vår LHC-ångest. Där är det väldigt, väldigt dålig stämning", säger hon.
Även om Pia visar upp många av de symptom som finns för hockey-ångest finns mycket optimism kvar.
– Det är väl mitt stora problem. Jag kommer inte att ge upp och skulle LHC åka ur så kommer jag stå kvar där på Sektion G. Det är då de kommer att behöva oss som mest.
Hur känns det inför slutskedet av säsongen?
Pia tar en klunk av läsken.
– Jag är nervös. Men verkligen inte sådär förväntansfullt nervös som man kan vara inför typ julafton. Det känns mer som att någon har sagt till mig att "Du, vi måste prata och det är inte bra". Det är den känslan jag har.
Jag och mina vänner har en gruppchatt för att hantera vår LHC-ångest. Där är det väldigt, väldigt dålig stämning.
Pia Dahlbom
En annan plats där det snackas mycket hockey är de många byggbodarna som finns i och runtom i Linköping. Byggboden hos Wilzéns utanför Ljungsbro är inget undantag.
– Vi pratar efter varje match. Det blir rätt ofta, säger Jonathan Lindahl.
Jonathan Lindahl skrattar. Men inser att det kommer bli nervösa månader. "De brukar ju bli bättre mot slutet av säsongen men i år vet jag inte", säger han.
Klockan är strax innan ett på dagen. Timman för dagens andra lunchrast har slagit och Jonathan tar fram lunchlådan ur kylen.
– Mest snack är det när det vinner. Den här säsongen har det tyvärr varit rätt tyst på luncherna, eller så har vi valt att prata om annat. Förra året pratade vi hockey hela tiden, säger Jonathan.
Linus Eklund och Emil Kullberg. Linus håller på HV. Emil på LHC. Det kan bli en del snack i vår.
På andra sidan bordet sitter Linus Eklund med en kaffekopp. Den kunde det stått HV71 på.
– HV är mitt lag men vi är ju minst lika mycket i samma skit som er, säger Linus.
Hur tror du det går för LHC?
– Jag hoppas ju att HV kommer före sen kanske det är dags för LHC att göra en HV och ta nya tag i allsvenskan.
Byggboden i Ljungsbro. Ett av många ställen där pauserna ägnas åt att snacka om LHC.
Linus kollegor håller inte med. En degradering senare i vår är verkligen inte önskvärt. Vare sig för stämningen i byggboden, eller för hockey-patienten Linköping som helhet.
– Det blir otäckt på slutet och jag tror att har vi inget lag i SHL här i Linköping så kommer det att ta hårt på hela staden. LHC behövs i högsta serien. Så är det bara, säger Emil Kullberg.
Saab Arena fylls av känslor på torsdag - och resten av hockeysäsongen.
Utanför byggboden börjar vintervindarna tillta. Nedanför Ljungsbro skymtas staden Linköping och har man falkögon så kan man nog se Saab Arena skymta i diset.
På torsdag spelar LHC hemma igen. Då kommer högst troligt både byggjobbarna, Pia och Rose-Marie vara på plats.
Om de kommer att njuta av hockeyn?
– Jag har ångest hela tiden men klart att jag kommer att gå, summerar Pia Dahlbom, en av många Linköpingsbor som just nu lider av hockeyångest.
