Christer Trägårdh tror att läget ska ljusna för LHC.
Loddby gård mellan Söderköping och Norrköping har anor från 1700-talet, med många hektar åkermark och skog. Ett tag fanns här både tegelbruk och sågverk.
Herrgården är 400 kvadratmeter. Marken som hör till är 15 hektar och utöver bostadshusen finns ekonomibyggnader – i den västra tillverkades ett tag betongrör – med bland annat stall, verkstad och hönshus. I flyglarna bor andra hyresgäster.
Efter flytten från Vreta kloster har nu familjen Trägårdh gjort gården till sin egen.
Den gamla pigkammaren blivit gästrum. Förråd har blivit badrum. Ett av rummen i stallet är numera vinkällare med många exklusiva dyrgripar. På andra sidan väggen är det maskinpark.
Jag är helt övertygad om att vi kommer att klara det här. Jag känner ingen ångest för kval. Klart att det också finns en plan B. Att sitta i slutet av mars, konstatera att det blir allsvenskan och inte ha planerat för det…det vore huvudlöst och ansvarslöst.
Christer Trägårdh
Från sitt skrivbord på hemmakontoret har Christer Trägårdh vacker utsikt över det böljande landskapet.
Idylliskt är bara förnamnet.
Att han trivs här förstår vi utan att ens behöva fråga.
– Sen vi flyttade in har vi totalrenoverat mycket. I en del rum har allt blåsts ut. När vi kom hit snöade och regnade det in på övervåningen. Det finns alltid något att syssla med. Jag trodde nog inte riktigt att det skulle vara så mycket jobb. Men vi har eget vatten, eget avlopp och hyresgäster som jag är ansvarig för. Man får ha sina rutiner och lära sig vad som måste göras.
Hunden Walther kommer nyfiket och något misstänksamt fram och undrar vad för inkräktare som hälsar på när vi parkerar bilen. Men skällandet avtar snabbt när husse säger till på skarpen.
I hästhagen tar Bon Jovi, Flow och Columbus det lugnt.
Stallkatterna har gömt sig någonstans och besöket i hönshuset hoppar vi över.
– Det är som med hockeyn. Det är en livsstil. Hustru och dotter ville gärna ha en hästgård och jag hänger mest med. Men jag gillar det. Hästarna och hönsen ska ha mat och vatten, Walther ska ut…men jag funkar nog rätt bra med djur.
– Vill ni ha kaffe, förresten?
Christer Trägårdh i ett av favoritrummen i stora huset –biblioteket med sköna fåtöljer och en massa läsning i bokhyllan. Får Trägårdh välja blir det deckare och historiska böcker.
Christer Trägårdh hade tidigare höga chefstjänter på bland annat Swedbank och har nu styrelseuppdrag i sex bolag, varav ordförande i fem. Däribland Linköping HC.
-- När jag pendlade som mest körde jag 7 000 mil om året. Nu är det annorlunda och mycket mer jobb hemifrån. Som ordförande kan du välja att sitta av tiden, sprätta kuvert och läsa styrelsematerial, men jag vill vara aktiv. Sen får inte för många bolag ha bekymmer. Då blir det jobbigt, säger 62-åringen och rufsar kärleksfullt Walther i pälsen.
Du har aldrig känt att du jobbat för mycket?
– Nej. Jag har aldrig känt mig utarbetad. Jag är rätt bra på att vara på eller av. Jag kan sitta i en solstol på semestern, så ringer telefonen och så gör jag det jag ska. När jag lägger på luren kopplar jag av igen.
Han är inne på tredje året som LHC-boss och har meddelat valberedningen att han är beredd att fortsätta. Nu sitter vi i det uppfräschade köket och det känns lite som lugnet före den rysarlika avslutningen.
Hur det blåser?
Motvind.
Christer Trägårdh med dressyrhästen Bon Jovi och hunden Walther. LHC-basen trivs i djurens sällskap. Stadsmänniskan har hittat rätt ute på landet.
Det är som med hockeyn. Det är en livsstil. Hustru och dotter ville gärna ha en hästgård och jag hänger mest med. Men jag gillar det. Hästarna och hönsen ska ha mat och vatten, Walther ska ut…men jag funkar nog rätt bra med djur.
Christer Trägårdh
Med tolv matcher kvar är det bottenkänning och risk för kvalfyllt slut på säsongen.
Christer Trägårdh säger:
– Jag är helt övertygad om att vi kommer att klara det här. Jag känner ingen ångest för kval. Skulle vi hamna där får vi ta det då. Med en dåres envishet säger jag att vi ska spela slutspel.
Hur kan du vara så övertygad?
– Det är en bra fråga. Men jag är det. Vi har ett tillräckligt bra lag, jag litar på grabbarna och kan påverka allt själva. Självklart är det ett misslyckande om det inte blir slutspel. Sen är elva–tolva bättre än att tvingas kvala. Det finns olika grader i helvetet.
Dyker den förbjudna tanken att ”tänk om det blir allsvenskan” upp ibland?
– Det gör den. Det vore tjänstefel annars. Klart att det också finns en plan B. Att sitta i slutet av mars, konstatera att det blir allsvenskan och inte ha planerat för det…det vore huvudlöst och ansvarslöst.
Då har ni en knapp att trycka på.
– Ja.
Ni skulle klara det också?
– Ja. Det måste vi göra.
Nej, Christer Trägårdh tänker inte mer hockey när det går dåligt. "Nja, däremot blir det mer aktuellt och frågeställningarna annorlunda i vardagen", säger han.
62-åringen hymlar inte om att läget var tufft när han tog över som ordförande i klubben.
– Det är bara titta på siffrorna. Vi var illa ute, men inte så att det fanns någon risk för konkurs. Vi hade olika planer med säkerställd finansiering. Annars hade det inte gått. I sådana lägen kommer jag tillbaka till mitt gamla liv.
Ekonomiska läget nu?
– Året ser bra ut. Mer publik. Stigande intresse. Organisationen är bättre än på länge. Om inte publiken helt slutar att dyka upp kommer vi att göra plus.
Hur stort är ditt ansvar för de svaga resultaten?
– Styrelsens ansvar är alltid det yttersta. Men det är svårt att påverka så mycket här och nu. Jag kan inte ta på mig skridskorna eller tala om hur laget ska se ut. Det funkar inte så. När det tar emot blir det allt viktigare att vara där. Hjälpa till. Se till att alla känner stödet. Sen är sporten ansvarig för sitt, marknaden för sitt och ekonomin för sitt. Som med vilket bolag som helst, säger Christer Trägårdh.
Att folk ifrågasätter saker får man leva med och jag förstår att supportrarna vill ha svar. Men jag upplever att det pratas mycket mer positivt nu. Då var det nästan lite skadeglatt när det tog emot. Det känner jag inte nu. Hade det varit för två år sedan hade nog folk buat betydligt mer.
Christer Trägårdh
För att vara i början av februari är det en rätt skön dag och med ojämna mellanrum lyckas solen kika fram genom molnen. Som vanligt så här års är det med vädret som med LHC-spelet. Det varierar ständigt.
– Att folk ifrågasätter saker får man leva med och jag förstår att supportrarna vill ha svar. Men jag upplever att det pratas mycket mer positivt nu. Då var det nästan lite skadeglatt när det tog emot. Det känner jag inte nu. Det har i alla fall inte kommit till mig. Hade det varit för två år sedan hade nog folk buat betydligt mer.
Det är många som mår dåligt.
– Jag förstår det. Jag kan också vara nervös, men det får inte smitta av sig till spelare och ledare.
Har du själv utsatts för hat och/eller hot?
– Inte nu. Däremot när jag kom in och när ”Nocko” (Niclas Björkman, förra klubbdirektören) slutade. Då var det mycket värre. Det var direkta hot och tonfallet var inte roligt. I viss mån påverkade det säkert, men inte jättemycket.
Polisanmälde du?
– Nej.
En vinkällare har fixats till i ett av rummen i den stora stallbyggnaden.
Då är då och nu är nu som en förbundskapten brukade uttrycka det, men när Christer Trägårdh tittar ut över vykortsbilden från skrivbordet är det positiva utsikter.
Han tror på en ljusnande LHC-framtid.
– Vi har väldigt bra förutsättningar. Det finns massor att skruva på, men det ser bra ut. Vi behöver få ett herrlag som inte är så svajigt utan är gjort för att spela slutspel hela tiden. Ungefär som i början av 2000-talet. Vi måste komma tillbaka dit. För varje år du är nere i botten ökar risken att åka ur.
– Varför har vi inte lyckats få ungdomarna att ta större plats? Vad behöver vi rätta till? Varför har vi inte fått utväxling? Har vi ett spelsystem som inte fungerar? Det är sådana saker som vi får titta på i analysen efter säsongen.
Först ska bara fixas nytt SHL-kontrakt på vägen.
Vi behöver få ett herrlag som inte är så svajigt utan är gjort för att spela slutspel hela tiden. Ungefär som i början av 2000-talet. Vi måste komma tillbaka dit.
Christer Trägårdh
