"I hockeyn så har mina bästa tränare varit de som inte kunde så mycket hockey men var bra människor. De såg en oavsett om det var positivt eller negativt. De sämsta var de som sa åt mig att hålla käften och åka skridskor", säger Jens Brändström.
Jens Brändström kommer ut från ishallen.
– För mig har det mentala och livet utanför isen alltid varit jätteviktigt. Jag har haft en del utmaningar i mitt eget liv som gjort att jag verkligen insett vikten av psykisk hälsa, och att ha andra att prata med, säger Mjölby HC-tränaren.
Det är en vacker augustidag vid Vifolkavallens motionsspår. Ishallens fasad ramas in av grönskande träd. I motionsspåret vandrar ett äldre par förbi. Solen värmer.
Idylliskt och sommardrömskt.
Långt från hur verkligheten som hockeyspelare, eller bara som helt vanlig människa, kan te sig.
– Jag är uppvuxen med att i hockeyn har det varit lite grann att bita ihop och hålla käften. Visst kan det vara så att man behöver göra det ibland. Har jag ont i lillfingret så kanske jag inte behöver berätta det för alla, men är det något annat så måste vi kunna prata om det. Det får inte vara tabu, men det är väl så det har varit i hockeyn. Det vill jag sudda bort, det är bara en onödig machostämpel.
Jens pausar. Spanar ut mot träskylten som indikerar starten för ett av motionsspåren.
– Jag har haft lagkamrater som tagit livet av sig och för bara några år sedan var det en hockeykille från min hemstad (Härnösand) som tog livet av sig. Så får det inte vara och vi i hockeyn måste komma längre och våga prata. Det där får bara inte hända. Sen är det så att jag vet för lite om bakgrunden för att kunna säga att det berodde på miljön i hockeyn.
Minns du hur du reagerade när du fick höra om självmorden?
– Vi pratade.
Jens pausar igen. När han var i 20-årsåldern kom mental ohälsa så nära det nästan bara går att komma.
– Det var inte ihop med hockeyn men det var en väldigt, väldigt nära vän, som valde att avsluta sitt liv alldeles för tidigt. Då slöt vi ihop hela kompisgänget och åkte iväg för att bara ta tid med varandra. Vi kan vara tuffa och hårda ibland, men vi tar hand om varandra. Punkt.
"I hockeyn så har mina bästa tränare varit de som inte kunde så mycket hockey men var bra människor."
Jens Brändström
Ett tankesätt som Jens vill ska prägla sin egen tränarstil. Om en spelare i Mjölby HC mår dåligt får inte det falla mellan stolarna i omklädningsrummet.
– Det är alltid bra att fråga en gång för mycket än att inte fråga alls. Här i MHC är vi så bra på det också och jag skulle säga att det här är det mest genuina lag jag någonsin har coachat, säger Jens som coachat lag i allt från Ungern, Rumänien och Norge.
Varför?
– Vi tar hand om varandra. Det är väldigt många som känner varandra sen länge och många är från Mjölby. Jag upplever att så fort vi har någon i laget som faller lite utanför ramen så finns det alltid någon som den kan prata med. Det skyddsnätet är livsviktigt.
Vad kan det vara för varningssignaler som får dig att fråga dina spelare en extra gång?
– Jag brukar se folk i ögonen. Se hur deras ansiktsuttryck är och deras sinnesnärvaro. Sen är jag alltid extra uppmärksam om beteenden ändras. Men det är viktigt att också checka av läget med de som alltid verkar nästan överglada. Då tror man att livet är prima men ibland kan det vara en fasad för något annat.
Har du själv någon att prata med?
– Ja. Jag pratar en del med Anders (Tingman, MHC:s sportchef) och min assisterande tränare (Viktor Johansson). Hemma har jag min fru och hon är mitt viktigaste stöd.
"Jag hatade träning innan men för tio år sen började jag. Sen blev det fel. Jag blev manisk och tränade två gånger om dagen sex dagar i veckan. Nu är det mer balanserat", säger Jens Brändström.
När Jens var tränare i Östeuropa var det annorlunda. Snacket om livet utanför isen sågs till en början med höjda ögonbryn.
– Det kanske är lite överdrivet att säga att man sparkar och slår först för att prata sen, men lite så var det. Det var tuffa miljöer och det mentala kanske inte kom i första rummet.
Hur möttes du av en vilja att prata om det mentala?
– Spelarna trodde att man snokade och undrade om de var ordentlig hemma. De litade inte på att man var genuin, men med lite tålamod och sunt förnuft så fick jag förståelse. Jag gav mig inte.
Utskällningar och hårda nypor var dock vanligt förekommande.
– Hade man förlorat två raka matcher så blev man ju uppkallad till ledningen och så fick man höra det i 15 minuter. Det var rätt så tufft.
"För mig har det varit en sjäklvklarhet att prata. Vi som vänner kan vara tuffa och hårda men vi tar hand om varandra".
Jens Brändström
En motionär joggar in på utegymmet. Ett utegym som Jens själv ofta tränar vid.
– Det är jättelyxigt att kunna köra på här ute.
En träningstillvaro som inte alls var självklar för ett knappt år sen. För mitt bland bortamatcher i Forshaga, Borlänge och Falun började Jens egen fysiska, och därmed även mentala status att vackla.
– Det var väl i oktober som jag började bli sjuk rent fysiskt. Jag fick ofta febertoppar på kvällarna, försökte träna men det gick inte. Ett tag kunde jag knappt gå upp ur sängen, det tog bara stopp. Det var pissjobbigt även på det mentala planet, att inte veta vad det var. Det blev som en minidepression för mig.
Hade du mått så innan?
– Ja, i tidiga 20-åren hade jag en period där livet verkligen inte var på topp. Det var mycket med familjen som verkligen inte var bra då som gjorde att jag mådde så.
"Jag har gått upp galet mycket vikt under tiden jag var sjuk. Det var nästan 20 kilo. Det vill jag få ordning på nu", säger Jens Brändström.
I höstas, trots att energin var i botten, fortsatte Jens att åka till ishallen.
– Det var min frizon. Hockey och att spendera tid med det här laget är det bästa jag vet. Och på eftermiddagen när man kommit igång så gick det bättre. Sen fick jag mer och mer hjärtklappningar så då blev jag orolig. Jag blev inlagd på sjukhuset ett par nätter för kontroll och de sa väl att det troligtvis var en post-infektion efter covid.
I samma veva upptäcktes också hudförändringar på Jens rygg.
– Jag undrade bara när jag skulle kunna börja styrketräna igen men de ville skära mer i ryggen. Det var tufft att inte veta, men några veckor senare fick jag reda på att det var malignt melanom.
Cancer?
– Ja. Fast jag gillar inte att kalla det cancer. Det var så lindrigt och jag vet så många andra som fått mycket värre cancer.
Vad sa du till laget?
– Jag var tydlig. Jag sa att jag har skurit i ryggen och därför kommer jag inte kunna vara med på is. Det räcker att de vet det. Jag känner mig så trygg i stödet från föreningen och de ska inte dalta med mig. Det finns ingen anledning till det.
Jens Brändström har precis startat igång försäsongen för Mjölby HC.
Idag har Jens återhämtat sig. Både från hudcancern och post-infektionen. Träningen är tillbaka som en hörnsten i vardagslivet som hockeytränare, inte minst för att må bra utanför ishallens väggar.
– Det är så jäkla gött. Jag har börjat styrketräna tungt nu igen och mår jättebra av det.
I vår, efter att säsongen sista slagskott avlossats i ProTrain Arena, ska 42-årige tränarprofilen ta sig an Tough Viking. Ett hinderbanelopp med alla dess möjliga typer av utmaningar.
– Åtta kilometer med allt ifrån att dyka ned i isvatten till att springa över glödande kol. Det ska bli skitkul, och skitjobbigt, säger Jens Brändström och ler.
