"Jag kände inte en käft när jag började gå på hockey som tioåring", säger Filip Sehlstedt.
UPPLADDNINGEN
Isvindarna piskar i ansiktet på Filip Sehlstedt när han, med sina barndomskompisar från Boxholm, anländer till Linköpings resecentrum.
– Jag har hunnit trycka i mig en matlåda innan vi åkte hemifrån. Det är bäst, för nu då man fylla på med öl hela vägen till matchstart, säger LHC:s 25-årige klackledare och ler i det kyliga solskenet.
Klockan är strax efter lunch. Två timmar återstår innan det är nedsläpp i SHL-matchen mellan LHC och Örebro. Filip kommer återigen ha en nyckelroll i matchen, inte på isen, men väl på ståplatsläktaren.
– Det var väl 2005 som jag började gå och se LHC. Sen blev jag ganska snabbt fanatisk i mitt supporterskap. Jag tänker på LHC dygnet runt och är väl lite smått sinnessjuk.
Hur blev du klackledare från första början?
– Det var någon match när det var riktigt dålig stämning. Folk i klacken visste att jag hade en bra röst så de sa åt mig att jag borde ställa mig i korgen och köra en ramsa. Trots att allt gick på en sekund blev jag varm i kläderna direkt, säger Filip och sätter sig ner vid ett bord på Strandgatan två, någon kilometer från Saab Arena.
Jag kände inte en käft när jag började gå på hockey som tioåring
Filip Sehlstedt
Sen dess har det hänt en del i Filip Sehlstedts liv, inte minst under de sista åren då han blivit pappa, vunnit dokusåpan Biggest Loser, och förlovat sig med sambon Rebecca Johansson.
– Det kanske låter lite dumt att säga, men familjen får anpassa sig lite efter hockeyn. Vissa matcher får de hänga med, eller som idag, så får de vara hemma när jag här. Men jag och sambon turas om med det där. I går kväll var jag hemma när hon var ute och roade sig lite.
– Men nu har de börjat fatta vad jag gör på matcherna och säger faktiskt heja LHC. Då blir man glad i hjärtat.
Jag låter kanske inte som en bra pappa
Filip Sehlstedt, klackledare i White Lions.
När det är bortamatcher tvingas dock Filip till en svår balansgång hemma i TV-soffan.
– Senast var sambon borta. Då har jag fullt fokus på TV:n och på LHC. Jag låter kanske inte som en bra pappa för när LHC gjorde sitt första mål och jag vrålade till så vaknade barnen och blev lite rädda. Men på något sätt så finner de sig i det också.
Bästa med att bli pappa?
– Det är all den glädje och kärlek man får. Jag får alltid en kram när jag kommer hem från jobbet som lastbilschaufför och det är fantastiskt, säger Filip och ler igen.
PROMENADEN
– Oj! Vi ska nog börja gå snart, utbrister en av Filips Boxholmskompisar när det är en dryg halvtimme kvar till nedsläpp.
"Det är barndomspolarna som jag ville gå med idag. Vi har vuxit upp ihop så nu har vi vårt eget "Cluben Boxholm", säger Filip Sehlstedt på promenaden mellan Strandgatan två och Saab Arena.
Filip sväljer den sista skvätten öl och ger sig av.
– Det blir mycket "krök" när det är matcher. Jag brukar vilja ha i mig tio öl innan nedsläpp för att kunna var lite mer spontan under matchen och få bra drag på läktaren.
Hur ofta är du helt nykter på ståplats?
– Det händer. Under de veckorna som jag tävlade i Biggest Loser fick jag inte dricka någon alkohol så då drog jag i mig fem koppar kaffe 20 minuter innan nedsläpp. Det går hyfsat men blir kanske inte lika spontant.
"Det är lite olika det där med kändisskapet. Här i Linköping är jag nog mest känd för att jag är klackledare. När jag är i andra städer kommer folk ibland fram och vill prata eller ta en bild. Då handlar det om Biggest Loser", säger Sehlstedt som vann det populära TV-programmet våren 2023.
Samtalet glider in på Filips seger i Biggest Loser och hans enorma viktnedgång för bara något år sedan. Något som gjort att han blivit lite av en kändis även utanför LHC-kretsar, men som också bjudit honom tuffa utmaningar i vardagen som pappa, lastbilschaufför och LHC-fanatiker.
– Det är alltid väldigt lätt att gå ned i vikt men inte lika lätt att hålla den. Folk tror att bara för att man varit med i Biggest Loser så förändras hela ens jag. Det stämmer verkligen inte. Gamla Filip finns fortfarande kvar och ibland orkar jag inte träna. Man får inte rymma iväg från sådana känslor, men man behöver vara sin egen psykolog och förstå varför man gör vissa saker.
Barndomskompisarna flikar in: "Men du har ju innebandyn".
– Ja! Två gånger i veckan tränar jag innebandy i Boxholms IBK. Det är viktigt.
Väl på plats i Saab Arena börjar så hälsandet. Tar du rygg på Filip Sehlstedt en matchdag så kan det kännas som att han hälsar på varenda åskådare i Saab Arena.
Mest social, ja det är Filip på "Stånkan bar" som ligger precis bredvid ståplats.
– Jag hade inte gått på alls lika många matcher om jag stått ensam. Gemenskapen och det sociala är så viktigt i att vara med i klacken.
Stånkan bar. Här samlas mängder av LHC-fans innan match.
En av Sehlstedts nära vänner i klacken, Joakim Lundell.
En snackis i supporterkretsarna under förra säsongen var dispyten mellan fansen och LHC:s dåvarande klubbdirektör Niclas Björkman. "Jag tycker det har blivit bättre med Stålhammar. Han är ju själv supporter och det märks. Sen står jag verkligen inte bakom om det var så att Björkman fick några hot. Det är åt helvete rent utsagt", säger Sehlstedt.
MATCHEN
"När jag var på borta på Biggest Loser i sju veckor fick någon annan hoppa in. Jag kan tycka att fler borde engagera sig i klacken. Jag orkar ju inte stå där i korgen hela livet", säger 25-årige supporterprofilen Filip Sehlstedt.
Ute vid isen hörs LHC-hymnen spelas. Det är dags att ta sig in till "korgen". Korgen är den kvadratmeterstora plats framför ståplats-publiken där Filip, under 60 minuter plus eventuell förlängning manar på LHC-publiken.
– Här är man verkligen hemma. På bortamatcher är det inte direkt röda mattan när man blir instängd i en bur. Men jag gillar det också. Det känns att man lever då, säger Filip muntert.
LHC-spelarna skrinnar in på den nyspolade isen. Filip drar igång kvällens första ramsa, "Drömmar som gror vid Stångebro".
– Det är lite olika med vilka ramsor man sjunger. Det anpassas ofta efter hur spelet på isen ser ut. Vi kan inte ha det som exempelvis HV när samma trumma och samma ramsor sjungs helt oavsett om det blir matchstraff på isen eller laget gör mål.
Står man i klacken så ska man vara med och sjunga. Det tycker jag.
MÅL! Örebro sätter 0–1. Saab Arena blir tyst för en sekund. Sen börjar Filip hoppa runt i "korgen" igen och drar igång ramsan: "Kom igen Cluben, kom igen Cluben".
MÅL! MÅL! LHC kvitterar, men direkt efter så sätter Örebro ännu ett ledningsmål.
I ståplatspubliken är måleuforin endast igång i knappa tolv sekunder.
Matchen fortsätter. Örebro är det hungrigare laget den här kvällen och LHC-publiken tvingas se sitt lag lämna hemmaarenan poänglöst och som förlorare.
SLUTSIGNALEN
Filip kliver ner från "korgen". Han är besviken. Både på sitt lag, och sin publik.
– För att vara en lördag är det alldeles för dåligt. Hade det varit en tisdag hade det varit okej, men nu är det en lördag och då ska man kräva mer. Jag vet inte varför det blir så, men jag är arg på de som inte bidrar.
Han dröjer sig kvar på ståplats ett tag. Byter ett par ord med några vänner innan han sammanstrålar med ytterligare ett par supportrar.
Stora snackisen? De fåtal supportrar som under ett par sekvenser i matchen vrålade könsord till domare och motståndare.
– Jag vet inte hur det blir så, men du hör ju hur frustrerat det kan vara. Folk är verkligen vansinniga ibland.
"Jag kan också ha dåliga matcher. Det gäller att man är på hugget för att göra en bra match som klackledare", säger Sehlstedt.
Ytterligare en snackis bland ståplatspubliken är den, för den här matchen, relativt ljumma stämningen i arenan.
– I arenan tycker jag att det är ganska dålig stämning. Inte i klacken, där är det allt som oftast bra men på sittplats är det få som riktigt vågar sjunga och ställa sig upp och stötta LHC. Det känns som att alla bara litar på att grannen ska bidra till en bra stämning, och sen inte gör något själva.
– Tyvärr har levande sittplats dött ut ganska rejält och det gör inte saken bättre.
Filip hälsar på några fler vid utgången till Saab Arena. Stegen är tunga efter förlusten.
Vad händer nu?
– Hade vi vunnit och det varit bra drag på arenan så hade vi gått ut och druckit öl någonstans. Nu känns det långt bort. Jag tror nog mest att det blir tåget hem.
– Du hade såklart fått följa med även där men jag tror inte det är så mycket att skriva om, säger LHC:s klackledare innan vi skiljs åt.
Filip åker hem till sin fru och sina barn. Undertecknad tillbaka till redaktionen.
Snart är det match igen och då lär samma procedur upprepa sig, för oss båda.
