Arkivets första bild på Dino Beganovic (längs till vänster). Från hösten 2014. Här är Dino nyss fyllda tio år och med Linda Blixt och Elliot Sjögren poserar de för vår kamera.
"Jag tycker det är jättekul att köra go-kart", ler Dino som vunnit klubbmästerskapet.
För tio år sedan fick vi på Sportredaktionen ett mail om en ung gokart-kille som under ett par tävlingar imponerat stort på Sviestads motorbana. Inget märkvärdigt med det. Sådana mail trillar in vår inkorg med jämna mellanrum.
Men. Just den här talangen skulle komma att bli något väldigt speciellt.
Vi träffar Dino Beganovic, 20, på ett kafé i Linköping för att prata om den häftiga resan, och tillsammans titta på foton från olika perioder av karriären. Många av bilderna är hämtade ur Correns fotoarkiv.
BILD 1 - HÖSTEN 2014
– Shit. Har ni kvar den här bilden? Här är jag tio år och har också precis vunnit Sverigecupen.
Vem var Dino hösten 2014?
– Det var en liten kille som gjorde det han älskade. Han levde sin dröm och var rätt bra på att köra, säger Dino och tar en sipp av kaffet. Vi ska komma tillbaka till just kaffet lite senare.
Det här klubbmästerskapet fick sig ett par rader i tidningen men samtidigt så skyndade Dino mellan Sviestad och ishallen. För tioårige Dino var också en stor talang i LHC:s ungdomsverksamhet.
– Det var hockey på vintern och racing på sommaren. Jag har fortfarande mycket koll på LHC, men är ändå rätt nöjd med mitt val av racingen.
Dino Beganovic som ung LHC-talang.
Dino Beganovic i LHC- tröjan.
Mamma Mirnesa Beganovic berättar mer om den unge Dino, när vi ringer upp henne efter träffen med hennes son:
– Jag är ingen racingperson själv så för mig som mamma var det svårt att förstå hur bra han var, men jag minns att när Dino körde nationella gokarttävlingar som liten så var det många erfarna förare som kom from och berömde honom.
Redan här var dock talangen välkänd. Dinos teamchef vid den här tiden, Joakim Ward, berättar.
– Det var en kille som verkligen älskade det han gjorde. Det var också svårt att blunda för hans talang. Redan här såg man att han hade stora möjligheter att gå långt, säger Joakim när Sporten ringer upp.
Dino och Mirnesa Beganovic.
BILD 2 - SOMMAREN 2015
Augusti 2015. Dino poserar med Prins Carl Philip efter att ha vunnit Junior 60 i prinsens racingmästerksap.
– Målet är formel 1. Fast det är några år kvar dit, det är 18-årsgräns, sa Dino då.
Arkivets andra bild visar en minst sagt nöjd Dino som lyfter Prins Carl Philips racingpokal. Fotograf? Mamma Mirnesa Beganovic.
– Såklart att det är hon. Jag är ganska säker på att det är hon som tagit de flesta bilderna på mig och skickat in till er på sporten, säger Dino.
Dinos föräldrar (mamma Mirnesa och pappa Fikret) flydde till Sverige och Linköping under Bosnien-kriget 1992. De hamnade i södra Linköping och det blev en perfekt miljö för både Dino och brorsan Emir.
– Mina föräldrar har betytt otroligt mycket för mig och min bror. När de kom hit från Bosnien så var de tvungna att starta från noll och hur de har byggt upp allt för att ge mig och brorsan de bästa förutsättningarna för att utöva idrott är jag så tacksam för, säger Dino och blickar ut mot Linköpingsflanörerna på gågatan i Linköping.
– Folk kopplar ju racing till mycket pengar och det sägs att alla som kör racing har jättemycket pengar. Vi är motsatsen till det. Vi som familj har verkligen inte kunnat lägga särskilt mycket pengar på den här satsningen, men vi har haft otroligt fint folk med sponsorer och investerare som stöttat oss för att få se en svensk F1-förare i framtiden.
– Folk utanför banan fattar nog inte hur tufft det kan vara. Vissa gör det men vissa vill nog inte bara fatta, säger Dino.
Mamma flikar in:
– Som mamma har jag alltid backat upp Dino. Jag är ju ingen racingperson som sagt men min del har varit det administrativa. Bokat flyg och kört hemmaskola och så vidare. Sen är det viktigt att säga att ingenting hade varit möjligt utan Joakim Ward.
Folk utanför banan fattar nog inte hur tufft det kan vara. Vissa gör det men vissa vill nog inte bara fatta.
Dino Beganovic
Dinos manager, Rickard Rydell, bekräftar den här bilden när Sporten ringer upp.
– Jag fick tips om Dino av Joakim Ward och "Jocke" pratade om Dinos förutsättningar. Att han var en stor talang, men inte kunde ekonomiskt satsa på kartingen. Så vi gick ihop och nu har vi ett upplägg med Dino som liknar lite ett start-up-företag. Vi har ett fåtal investerare som gått in med ganska mycket pengar för att han ska kunna köra F1 i framtiden, säger Rickard över telefon.
Rydell tillägger.
– Sen märktes det redan då att vi i Sverige inte har haft någon som varit så bra i karting innan.
BILD 3 - SOMMAREN 2018
Juli 2018. Dino är 14 år och ungdomsproffs i gokart och kör för teamet Ward Racing. Ferrari är drömbilen.
Du ser rätt tuff ut här?
– Haha. Jag minns att det var en fotoshot i Neapel och att jag var tvungen att ha solglasögon. Så jag sprang in på H&M och köpte några billiga. Det blev ändå rätt bra, skrattar Dino.
Har du kvar glasögonen?
– Hehe. Nej. Tyvärr.
Dino med brorsan Emir. "Han är min största förebild, och min bror", säger lillebror Emir som spelar fotboll i Åtvidabergs FF.
Efter att ha kört runt på den svenska kartingscenen så var det här som resor till Italien, med Ward Racing, blev en alltmer vanlig del i Dinos vardag.
– Italienskan var katastrof minns jag och jag kunde typ bara svordomar men det var kul. Jag var jätteglad att få göra detta och det var också här som de stora F1-teamen började scouta oss.
För pappa Fikret, som till vardags är bilmekaniker på Rejmes i Linköping, var det en lite extra jobbig tid.
– Det var ju alltid pappa som mekade med min och brorsans bil. Så när jag blev ungdomsproffs var han tvungen att lämna över det till team-mekaniker.
Jobbigt?
– Så var det. Det är det nog fortfarande. Pappa vill ha så mycket kontroll och han ser redan idag ändringar på bilen innan jag ens hunnit sätta mig där. Då brukar det komma ett sms där han undrar vad de har justerat, säger Dino.
BILD 4 - SOMMAREN 2019
Dino med SM-pokalen.
– Det där var efter SM som jag vann. Vi hade en från er på Corren som var hemma och tog foton då, säger Dino.
Hur stort var det att vinna SM?
– Jättestort. Året innan så var jag väldigt nära men det var massa strul med bilen så jag var duktigt revanschsugen.
Hade du någon kontakt med Ferrari här?
– Nej inte än. Här var det bara jag och Ward. Det var först året efter som det började hända grejer, ler Dino.
Joakim Ward fyller i.
– Under det sista året med oss så var det en grupp av sponsorer och investerare som tittade efter nya projekt. Då var det rätt tydligt att Dino var en passande atlet. Han var så pass mycket bättre än alla andra och det gör ju att investerare vågar satsa. Förhoppningen är att det ska kunna bära frukt i framtiden.
Hur beskrev du möjligheten för investerarna?
– Som en av de största racingmöjligheterna i vårt land.
BILD 5 - VÅREN 2020
Februari 2020 Dino med en knapp termin kvar på Ekholmsskolan.
– Haha. Det där är en bra bild. Jag ser rätt nöjd ut, ler Dino.
Fotot är från Dinos sista termin i nian på Ekholmsskolan i Linköping. Det är samma dag som Ferrari gått ut med att man skrivit kontrakt med den unge supertalangen från Linköping.
– Jag var tvungen att hålla det hemligt i en månad. Jag fick bara säga till den närmsta familjen. Det var jättejobbigt, säger Dino.
– Sen en dag plötsligt, när jag var i skolan, så small det bara till i telefonen. Den ringde och ringde. Då hade Ferrari annonserat att jag skrivit kontrakt med dem och att jag skulle flytta ner till Maranello (Ferraris bas).
Hur var uppmärksamheten?
– Intensiv. Telefonen ringde tre dagar i sträck och jag fick massa notiser på Instagram, säger Dino.
Vilket var bästa ämnet i skolan?
– Idrott såklart.
Förutom idrott?
– Det fanns nog inget men eftersom jag var mycket utomlands blev engelskan rätt så bra. Sen var jag faktiskt rätt bra i slöjd, säger Dino.
"Vi är två sporttokar. Alla tapeter hemma är förstörda. Vi hade en innebandyplan i hallen. Vi spelade mot pappa och jag stod i mål. Sen hade vi en skottramp utanför. Det var mycket aktivitet hela tiden", säger Dino om uppväxten i södra Linköping.
Brorsan Emir nickar med. Men ger ytterligare detaljer om "högstadie-Dino".
– Han var inte i skolan mycket. Det var mestadels i Italien, säger Emir som är fyra år yngre än Dino.
När Dino gick i sexan och Emir gick i tvåan så promenerade de hem från skolan ihop.
– Dino fick hämta mig från fritids och sen gick vi en liten genväg genom skogen. Den fick vi nog inte ta men det gjorde vi, säger Emir och ler.
Hur hanterade du att Dino lämnade Vidingsjö för Maranello?
– Jag blev rätt arg faktiskt. Jag minns att jag sa till mamma. Hur tror ni att jag ska kunna växa upp utan min storebror, säger Emir och ler igen.
Dino kontrar.
– Som tröst fick du ju mitt stora rum. Och jag sover i det lilla nu när jag är hemma.
Mamma delar bilden från vardagsrummet.
– Vi hade hållit det från Emir ett tag. Att Dino skulle flytta men sen när vi sa det så blev Emir jätteledsen och frågade oss föräldrar hur han skulle kunna leva utan min bror. Då kom det tårar och det var tufft. Det var ju jättepositivt att Ferrari ville ha Dino men det betydde ju också att våra söner skulle delas.
BILD 6 – SOMMAREN 2020
Dino Beganovic inför Formel 4-miljö.
– Det där är första gången som jag fick ta på mig Ferrari-overallen. På riktigt. Det var en liten killes största dröm. Jag har fortfarande alla kläder kvar hemma och det är inget jag slänger. De betyder massvis för mig, säger Dino om de mytomspunna röda dräkterna.
Kärleken till Ferrari kommer från pappa Fikret.
– När pappa åkte på F1-race när vi var små kom han alltid hem med en tröja med Ferrari.
Nu är det tvärtom?
– Ja så är det. Brorsan får en del Ferrari-merch i julklapp, säger Dino.
Och föräldrarna.
– Haha. Just nu dricker jag faktiskt en espresso ur en röd Ferrari-mugg. Så ja. Ferrari är alltid närvarande hemma, skrattar mamma Mirnesa när Sporten ringer upp.
BILD 7 – SOMMAREN 2022
Dino Beganovic
– Det var nog när vi annonserade att jag skulle köra Formel 3.
Men kaffekoppen på bilden är inte din minns jag...
– Haha. Nej det stämmer. Den är nog din. Jag hade inte börjat dricka kaffe där och då så det var nog därför vi använde din kopp i fotot.
Hur är det idag?
– Mycket bättre. Det blir fem espresso-koppar om dagen. Mest för att det är den italienska livsstilen.
BILD 8 – JULEN 2024
"För första gången börjar vi prata om F1 på riktigt", säger Dino Beganovic.
Vad tänker du när du ser de här bilderna?
– Det är häftigt. Och känns rätt sjukt att säga att jag nästa år ska köra F2 på heltid. Sen är det minst lika häftigt att många ser mig som en utmanare till mästerskapet.
Hur nära är F1-drömmen du hade som tioåring?
– Närmre än någonsin. För första gången pratar vi om F1 på riktigt. Innan har det bara varit en dröm. Nu är det ett steg kvar. Jag ska göra allt för att ta det, säger Dino när han kliver ut från kaféet i Linköping.
Rickard Rydell är Dinos manager. "Det finns en konkret chans att nå F1", säger Rydell om Linköpingskillen.
Manager Rickard Rydell ser också en konkret F1-chans i horisonten.
– Han stod för en otrolig bedrift i sitt första F2-lopp i Qatar när han kom fyra. Jag fattar inte hur han gjorde det men det är tydligt att F2-bilen passar honom.
Redan till 2025 finns också en stor chans att få köra F1-bilarna.
– Det finns en konkret chans att nå F1. Alla F1-förare måste släppa en liten del av sina träningar med F1-bilen till en rookie. Så gör Dino bara det bra nu i F2 så finns det en stor chans att han får köra. Sen för att Dino ska kunna ta en permanent plats i F1 framöver så måste vi också ha lite flyt med vilka förare som lämnar.
Sen går det inte att avsluta ett dokument om Dino Beganovic utan att fråga mamma en rätt uppenbar fråga.
Hur är det egentligen att se sin son gasa på i racerhastighet?
– Såklart så är jag rädd. Starterna är tuffast för mig som mamma. Då är det massa bilar och full fart in i första kurvan. Känslan är alltid samma, men man har lärt sig att acceptera att det här är Dinos grej.
