Bröderna Adam, 10, och Filip 9. "Svårt att säga vad som är roligast. Det vet jag inte. Bägge", säger bröderna.
Juliregnet dundrar på plåttaket. Mjölby-familjen Demirel har valt att ägna sommarlovsdagen på de gröna banorna inne hos Mjölby Tennisklubb.
– Den bollen var ute, säger tioårige Adam Demirel.
– Inte alls, tycker lillebror Filip, 9.
Mamma Anna och pappa Daniel småler lite.
– Ja du ser att det ganska lätt blir en del känslor även när de bara tränar mot varandra, säger föräldrarna.
Brödernas nästa boll är igång. Fokuserade blickar, välriktade slag. Filip och Adam är väldrillade i tennis, och i fotboll.
– Upp till 15 träningstimmar i veckan kan det nog bli för grabbarna, säger Daniel.
– Hemma är det också mycket spontant. Filip står ofta och slår tennisbollar mot väggen. På baksidan blir det ofta två-mot-två-matcher mot några grannkompisar. Så ja. Det sportas en hel del.
Lillasyster Julie, 3, tar tag i mamma och springer bort mot de mindre tennisnäten.
– Snart är det nog dags för henne också, säger Anna.
Julie Demirel, snart tre år gammal, redo att spela tennis.
Tre (snart) idrottande barn gör också att familjen Demirel lär se många tårar och glädjevrål i lång tid framöver. För idrott väcker känslor, hos barn, och hos föräldrar.
– Det blir ganska ofta som vi som föräldrar måste hantera känslor på olika vis. Speciellt vid matcher och turneringar och speciellt när det kommer till tennisen, säger Anna.
Varför?
– På en tennisplan är man rätt så ensam. Det är lätt att få känslan att allting hänger på en själv. Jag har själv spelat tennis och ibland kan det kännas som man är helt utelämnad på banan. Det kan vara svårt att hantera när man bara är tio eller nio år, säger Anna.
Ansvaret att kunna hantera sådana känslosvängar. Det ligger inte på barnet.
– Helt och hållet föräldrarnas ansvar. Du kan inte kräva att en tioåring ska klara det utan det är jätteviktigt att man som förälder pratar med dem om hur man ska vara när man idrottar, och även utanför idrottandet.
"Fotboll kör de ju nästan varje dag och sen tennisen på det. Jag har svårt att se att de skulle kunna träna mer. Sen är det jätteviktigt att de gör all den träningen för att det ska vara kul"
Anna Demirel
Pappa Daniel fyller i.
– De bägge är ju stora vinnarskallar. Det är sällan det behöver pushas fram. Sen kan det vända så snabbt i tennisen också. Vips kanske barnet har två bra game och då är det något helt annat. Nu har de också blivit så pass stora att de redan innan matchen kan känna om det blir en extra tuff match. Då kanske de inte blir lika besvikna om de förlorar.
För unga tennisspelare är det också så att det är de själva som dömer om motståndarens boll var inne eller ute. Ett system som bygger på sportslighet, men som kan missbrukas av den som låter tävlingsdjävulen ta över.
– Det händer ett fåtal gånger att det blir mycket gnäll. Man har sett en del jobbiga exempel där barnet, eller föräldern, kanske skulle ta en paus från tennisen för att behärska sådana saker bättre, säger Daniel.
"Min förebild? Det kanske är Rafael Nadal i tennisen"
Filip Demirel
– Det finns ju dem som väldigt ofta skriker, gråter och kastar racken på marken. Det blir ju inte särskilt bra för någon. När de är så här unga är det ju jätteviktigt att trycka på att det viktigaste är att ha kul. Inte att vinna, säger Anna.
Bröderna får inte bara föräldrastöd i att hålla koll på känslorna.
– Deras tränare (Frida Engblom) är jättebra på det. Hon berättar noga vad som är okej och inte. Det är också bra att visa att man inte ska låta känslorna ta över, eller fuska för den delen, säger Anna.
Det är inte bara tennis i familjen Demirels liv. Bröderna Filip och Adam spelar bägge i Mjölby Södra och i Stångebro United.
– I fotbollen är det ändå något annat. Där har de ett helt lag bakom dem som de kan bearbeta känslor med. Det tror jag gör massor, säger Anna.
Allt hänger på föräldrarna om att uppfostra barnen kring hur man ska hantera känslor
Anna Demirel. Bilden är en genrebild.
Men precis som Sporten har skrivit så finns det utbredda problem inom ungdomsfotbollen med spelare och föräldrar som går över gränsen i exempelvis vad man får skrika mot en ung fotbollsdomare.
– Det är jättetrist att läsa att det är så på vissa fotbollsplaner. Jag personligen har inte märkt av något sådant när grabbarna har spelat, säger Anna.
– Där är det också jätteviktigt att föräldrarna är bra förebilder och visar hur man gör. Barnen tar efter sina föräldrar och det är superviktigt att man kan vara en bra förebild som ledare, eller som publik, säger Anna.
Daniel nickar med.
– Det har märkts att det blivit en förändring kring klimatet runt ungdomsmatcher. Nu är det så många föräldrar som står bredvid och involverar sig i matchen.
Julie Demirel, tre år gammal, är nästa idrottsfantast i familjen.
Adam Demirel hämtar en boll vid skyddsnätet.
"Det märks att det har blivit ett förändrat klimat kring matcherna för ungdomar", säger pappa Daniel.
Det här är den fjärde delen i vår serie om familjeliv och barn- och ungdomsidrott. Tidigare delar har berört ämnen som föräldraträning, elitsatsning och att vara ensamstående till sina idrottande barn.
