Hårt slit. "Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som när jag slutfört en tävlingsdiet och alla förberedelser. Det krävs mycket, under en diet är jag ofta trött och har låg energi men fortsätter ändå pusha mig själv. Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Jag har visst möjlighet att stå upp för mig själv."
Malin Eringstad öppnar dörren till sin fristad. Hon hälsar glatt på folk, ser entusiastisk ut när hon lastar på vikter och inleder dagens träningspass. Michael Jackson eller poppiga tjejband brukar dåna i hennes hörlurar.
Här, på gymmet, trivs hon.
– Om jag inte haft träningen hade jag nog gått in mer i mörkret och djupet. Träningen har gjort att jag kunnat fokusera på annat än mitt mående och min låga energi.
När Malin äntrat scenen på bodybuildingtävlingar har 37-åringen visat upp det hårda slit hon har bakom sig. Få har kunnat ana hur stökig resan varit.
– Jag blev övergiven av mina biologiska föräldrar när jag var tre år. Det var inte en process där socialen kopplades in, utan det var verkligen att jag och mina två syskon blev övergivna. En dag kom de inte hem.
– Jag har alltid brottats med känslan av att jag inte hör hemma. Det kändes som att jag var i fosterfamiljerna på lån, jag var rädd att bli skickad därifrån om jag skulle göra något fel. Jag var alltid lite på tårna.
Det är ingen slump att Malin utbildade sig till gymnasielärare direkt efter att ha tagit studenten. Skolan har alltid fungerat som en trygghet för henne.
Och hon vill vara en vuxen förebild, bryta mönstret som många personer i hennes familj skapat.
När hon våren 2023 blev nominerad till Lärargalan såg hon det som ett bevis på att det går att göra skillnad i vardagen.
– Känslan av övergivenhet, av att inte höra hemma någonstans, har varit det absolut svåraste för mig. Det är så himla fint när jag tänker på att jag har möjlighet att ge mina barn den trygghet jag aldrig kände. Jag skämmer så gärna bort mina barn och överöser dem med kärlek. För jag vet hur det är att inte känna kärlek, säger hon.
– Som barn lyssnade jag på Michael Jackson när jag var ledsen, för det var det enda jag hade. När jag var glad eller kände mig ensam lyssnade jag också på honom.
"Psykologen pratar mycket om min livskompass. Jag jobbar mycket med plus- och minusaktiviteter och lägger mycket fokus på det som ger mig energi. Gymmet har blivit min fristad, där kan jag släppa allting och tömma kroppen på ett bra sätt", säger Malin.
När Malin argumenterar för att livet som vegansk bodybuilder fungerar säger hon att seitan och torkat sojakött erbjuder mer protein än visst kött: "Om det finns boybuilders som äter kött och säger att du inte kan bli bodybuilder om du inte äter kött – då har de inte jättebra koll. Jag har aldrig varit så här stark och fit. Uppenbarligen funkar det."
"Det skulle inte gynna min hjärna och kropp om jag skulle gå in i en tävlingsdiet nu. Fokus måste ligga på att återhämta mig ordentligt och komma tillbaka till jobbet."
"Mina biologiska föräldrar förtjänade mig egentligen inte, men jag sökte ändå hela tiden efter deras bekräftelse", säger Malin.
När träningspasset är slut tar vi oss till Malins lägenhet. Det första som syns i vardagsrummet är ett stort Michael Jackson-porträtt. Två omplaceringskatter, Elvis och Simba, välkomnar också.
Här bor även maken Michael och barnen Anna, 10, Alex, 7, och Agnes, 6. De har länge sett Malin kämpa förtvivlat hårt.
Det nådde nya dimensioner när hon för ett halvår sedan bytte arbetsplats, från en gymnasieskola till en annan.
– I september gick jag till jobbet med en klump i magen flera morgnar i sträck. En gång, efter att ha varit på jobbet i en timme, började jag kräkas. Kroppen sa bara stopp. Sedan dess har jag varit sjukskriven.
Malin tvingades ställa in en bodybuildingtävling i oktober och ytterligare en i december. Hon genomgår ett stresshanteringsprogram, pratar regelbundet med psykolog.
– Jag har många tankar kring min barndom, det har varit väldigt traumatiskt. Jag har förstått att jag har mycket obearbetat från min barndom, som jag trott varit okej, säger hon.
– När en nära anhörig till mig hamnade i fängelse precis före sommaren, och hennes två yngsta barn började flytta runt bland flera kontakt- och fosterhemsfamiljer, märkte jag vad som bubblade upp inom mig. Om jag bearbetat allt sedan tidigare tror jag inte att jag hade reagerat som jag gjort.
Hur har du reagerat?
– Jag har blivit fylld av ångest, väldigt mycket panikkänsla. Jag har blivit väldigt, väldigt stressad. Min mage har ballat ur totalt i de här episoderna, jag har sovit jättedåligt och vad gäller det kognitiva har jag inte kunnat ta snabba beslut eller vara flexibel. Om något skett som jag inte planerat för har jag blivit handfallen, jag har inte vetat vad jag ska tänka eller göra. Det har blivit en kortslutning. Då har jag varit tvungen att lägga mig och vila, för jag har blivit helt tömd på energi. Jag har inte orkat någonting.
När Malin var elva år började hon fundera på varför människan äter djur. Som vuxen blev hon vegan på heltid: "När jag var liten kändes det så märkligt att kossorna jag såg i hagen utanför skolan skulle hamna på min tallrik. Jag är en väldigt stor djurvän. Därför har vi tagit över två katter. Jag kan inte särskilja djur. Varför tar vi hand om vissa och äter vissa?"
Malins familj bor i centrala Norrköping. När en av hennes före detta fostermammor berättar hur det kunde gå till under Malins barndom blir fostermamman ofta illa berörd. "I stället för att tillåta mig minnas har jag stängt av helt och hållet. Jag vill inte att någon annan ska göra så, för det är dumt", säger Malin.
Som barn flyttade Malin runt bland en handfull olika fosterhemsfamiljer.
– Tack och lov minns jag inte allt eftersom jag var riktigt liten. Min syster minns mer, det är kanske därför hon hamnat på en annan väg än jag. Hon har nog ännu mer obearbetat inom sig, säger hon.
– Det gör ont i hela mig att hennes barn lever så som vi levde. Att hon har satt sina barn i den sitsen, i det helvetet, är hemskt. Jag kände egentligen inte att jag var redo att berätta för mina barn om min bakgrund, men jag har blivit lite tvingad till det.
Familjen bär på flera fängelsedomar. Det har handlat om allt från olika våldsbrott till bedrägerier.
Och drogerna har ständigt varit närvarande.
– En gång skulle jag hälsa på min pappa på något fängelse. Jag minns inte vilket, för jag hälsade på honom på många fängelser. Jag hade tagit med mig en tårta, men fick inte ta med mig den in eftersom jag kunde smuggla in någonting, säger hon.
– När jag var tvungen att slänga den var det fruktansvärt jobbigt. Jag ville bara göra min pappa glad, han skulle tycka om mig och jag skulle visa hur bra jag är. Som missbrukarbarn söker du bekräftelse så himla mycket. Jag blev förtvivlad. Otröstlig.
Malin var sju år. Några år senare hälsade hon på sin mamma, Marie, på anstalten Hinseberg.
– Jag hade inte träffat henne på jättelänge. Mamma sa att hon blivit drogfri och skulle finnas där igen. Jag var 14 år och för att komma in dit var jag tvungen att bli visiterad av fångvaktare. Att som 14-åring klä av sig naken... jag vill inte jämföra med något sexualbrott, men det var så utlämnande och vidrigt. Då kände jag: "Jag ska aldrig åka till ett fängelse igen".
Malin har två tatueringar som föreställer en av tidernas främsta popstjärnor: "Jag är ett sjukt stort Michael Jackson-fan. Jag ville byta efternamn till Jackson. Eringstad kommer från min pappas sida där det är väldigt mycket kriminalitet och droger. Men sen tänkte jag att jag skulle bryta trenden genom att behålla efternamnet."
Malins pappa hade en svår relation till sina föräldrar: "Hans systrar upplevde sina föräldrar som ömsinta och kärleksfulla medan min pappa inte kunde minnas att han fått en kram eller fått höra att de älskade honom. Min farfar var ganska högt uppsatt inom polisen. Han måste ha burit på något, för han hängde sig i källaren och min pappa hittade honom. Jag tror min pappa var 16 år. Det hade börjat gå ut för pappa innan dess, men det blev inte bättre efter självmordet."
När Malin bjuder på fika kryddar hon kaffet med kanel och kardemumma för att det ska vara snällare för magen. I vattenkaraffen adderar hon proteinpulver med limesmak. Kokosbollarna består av mörk choklad, fiberhavregryn, kaffe, kokosfett och proteinpulver.
Under sin uppväxt försökte Malin få bekräftelse från sina biologiska föräldrar. Ett tag, i tioårsåldern, bodde hon åter hos sin pappa. Men drogerna tog över och Malin slussades vidare till ett nytt fosterhem.
Hon har bott i Kinna, Gusum, Valdemarsvik, Östra Ryd, Torshälla och Norrköping. Hon tror att hon har elva biologiska syskon, men vet inte med säkerhet.
– Poliser hade jag väldigt svårt för när jag var yngre, för de var ju elaka mot mamma och pappa. Nu förstår jag att det kanske var tvärtom. Väldigt länge kunde jag inte lukta på såpa, för i en av fosterhemsfamiljerna var vi lite som barnarbetare. Vi skulle göra rent mattor med såpa. Vissa maträtter, som makrill, har varken jag eller min syster kunnat äta. Med tvång fick vi makrill forcerad i oss, för det fanns inget annat.
Några fosterhemssyskon knöt hon närmare band med. Främst 18 år äldre Pernilla, som fungerade likt en trygg punkt i kalabaliken.
– Hon introducerade Harry Potter för mig, säger hon och tittar mot bokhyllan bakom soffan.
– Hon är än i dag en viktig vuxen förebild för mig. Hon tyckte att jag skulle läsa Harry Potter eftersom vi hade en snarlik historia. Just den här känslan av att inte höra hemma någonstans och att skolan blev ens hem. Därför har jag Fenix-fågeln tatuerad på ryggen. Det kommer från Harry Potter och handlar om att födas på nytt ur sin egen aska.
Tatueringen på Malins högra överarm föreställer en teckning som Pernilla gjorde till henne.
Familjetatueringen pryder Malins vänstra överarm. Som mamma försöker hon vara närvarande och kärleksfull. Hon vill stärka sin barn inifrån och ut. De ska känna sig älskade.
Malin uppskattar Lars Winnerbäcks musik. Tatueringarna på vänstra underarmen sammankopplas till två av hans låtar.
Pernilla fick bröstcancer när hon var 38 år. Hon blev nästan friskförklarad, sen märkte läkarna att cancern förflyttat sig till levern. Därefter drabbades hjärnan.
Efter tio års kamp somnade Pernilla in.
– Det kändes som att allt försvann under mig. Vad fanns egentligen kvar? En person som alltid funnits för mig bara försvann. Det har lärt mig att uppskatta det jag har, att inte ta något för givet. Tänker du något om en person – säg det, för sen kan det vara för sent.
Malin har blivit påmind om det fler gånger. När hon radar upp alla i hennes närhet som inte längre är vid liv pratar hon länge.
– Det blir inte lättare att hantera förluster.
När pappa Bengt fick höra att hans dotter skulle öppna upp om sin kamp såg han fram emot berättelsen.
Malin och Bengt kunde finna varandra efter att Bengt blev kvitt drogmissbruket för 20 år sedan. Längtan efter att läsa den här texten blev stor.
Men 71 år gammal avled Bengt i början av december, en tid efter att intervjun gjordes.
– Nu får jag läsa för honom i våra dagliga samtal vi har inom mig, säger Malin.
Sommaren 2023 firade Malin Eringstad sin pappas 70-årsdag. Ringen på hans lillfinger bär Malin nu i ett halsband.
Dagen före Bengts sista andetag dog Malins biologiske bror i en överdos. I samma veva var tanken att Malin skulle tillbaka till sitt arbete, men det får vänta.
Hon pratar om en skoningslös sorg, saknad och smärta. Orden "All my tears", som hon låtit tatuera på sin högra överarm, talar sitt tydliga språk.
I stället för minutiösa tävlingsförberedelser har hon nu hamnat i ett läge där det inte blir lika många gymbesök.
– När jag har sådana dagar förflyttar jag mig mellan sängen, soffan och toaletten. Jag har en sån himla tur att jag har världens finaste man, han har varit min stöttepelare de 13 senaste åren. Han hjälper mig med de delar som blir alldeles för betungande för mig.
– I dag känner jag mig trots allt hemma, älskad och trygg i det som jag och min man har skapat. Det är fint att vi har vår egen familj. Och min biologiska mamma har blivit en jättefin mormor.
Varför har du inte hamnat i missbruk och kriminalitet?
– För att jag vet hur hemskt det är. Min syster och bror såg och minns mycket, de vet inget annat än att det ska finnas droger och att man ska vara kriminell. Jag hade tur som var så liten och inte kommer ihåg hela den biten.
– Jag är för rädd för att ta konstiga substanser, vet jag inte var det kommer ifrån eller vad det är vågar jag inte. Jag är även väldigt plikttrogen, jag skulle inte våga något som går emot lagen. Jag är väldigt noggrann med alkohol, de få gånger jag dricker vågar jag inte tappa kontrollen. Jag märker dock att jag har beroendegenen, det är väl därför jag fastnat så hårt för träningen. Det har blivit min adrenalinkick. Jag är tacksam för att träningen blivit min drog.
Tidigare i år åkte Malin till Wales för att vara med på sin första tävling inom wellnes, som är en klass inom bodybuilding: "Det är något speciellt att ta på sig en superglittrig bikini, fixa håret och naglarna, sminka sig och känna sig jättefin. Det blir typ som att man gifter sig igen. Sån är jag inte annars, det är inte ofta jag sminkar eller klär upp mig."
Tidigare har Malin ägnat sig åt gymnastik, dans och roller derby. När bodybuildingen kom in i hennes liv för drygt ett år sedan började hon satsa hårt.
– Jag har alltid jobbat i lag. Visst, i bodybuilding tävlar jag också mot andra, men egentligen tävlar jag främst mot mig själv. Det är min egen fysik jag ska slå. Att kunna pusha mig själv – hur ska jag förklara? Jag går själv till gymmet, det är en tid för mig där jag kan stänga av allt ansvar.
– Jag har inga barn eller elever där, det är bara jag, min bubbla och min musik. Jag behöver inte säga åt andra vad de ska göra. Jag behöver inte vara mamma, lärare eller fru. Jag är bara jag. Jag är Malin.
Malin blir gärna professionell kroppsbyggare, men behöver samtidigt vara realistisk: "De som blir proffs kan lägga ner all sin tid på det. Jag kan inte, och vill inte, säga hejdå till mina barn för att jag ska ta ett proffskort. Samtidigt är det en dröm. Men först måste jag bli större. Jag ska träna upp mig i ett år innan jag börjar tävla igen 2026."
"Jag har pratat med psykologer i många omgångar av mitt liv, från att jag var sex år till i dag. En sa att det är så himla vanligt att förtränga mycket, exempelvis sina första minnen", säger Malin, som känner att hon länge har byggt upp sig själv både psykiskt och fysiskt.
