"Vi ringer till varandra varje morgon på vägen till jobbet", säger Betty. "Och nästan varje kväll fast vi har setts i stallet där emellan", fyller Lina i.
Några av dagens sista solstrålar letar sig in genom fönstret i det lilla stallet ute på slätten. Här, på gården utanför Väderstad, har mamma Betty och dottern Lina Wahlborg pysslat med hästar ända sedan Lina var liten.
– Man kan säga att jag är infödd i det här med hästar, säger Lina med ett skratt.
Idag har mor och dotter varsin häst här i stallet. Bettys stora, kloka fuxvalack Corazon, och Linas vackra Blackie. Idag tävlar de dressyr ihop, men när Lina var yngre var det både hoppning och fälttävlan som gällde. Lina och Betty lyser upp när de med stor entusiasm berättar om ponnytiden och alla resor till tävlingar kors och tvärs över vårt avlånga land.
– Vi har haft så otroligt roligt ihop, säger Betty.
Tillsammans med New Forest-ponnyn Gullabos Magnum Ego red Lina höga klasser i dressyr, tog storslam på riksutställning för rasen och tävlade fälttävlan. En höstdag när Lina var 15 år hände dock det som inte får ske.
– Vi var och tränade på terrängbanan i Tollstad. Jag skulle bara ta ett sista språng, berättar Lina.
– Det var den 16 september 2005. Jag kommer aldrig att glömma det, fyller Betty i.
Jag springer fram och bara ser hur det blir en pöl med blod
Betty Wahlborg
I språnget hakar Magnum på något sätt i hindret, och slår runt. Kraschen är ett faktum. Lina kastas genom luften, landar på pannan och glider en bit. Sedan blir det stilla. Mamma Betty springer fram till sin dotter och ropar att någon ska ringa ambulans.
– Hjälmen var helt spräckt. Jag springer fram och jag bara ser hur det blir en pöl med blod, blod överallt i det långa håret, minns Betty.
I olyckan knäcker Lina näsan, underläppen släpper så att det är öppet till hakbenet och av delar av överläppen är det inte mycket kvar. Betty lyckas behålla lugnet, och tar hand om dottern i väntan på ambulansen.
– Men så kör de fel. Jag hör hur de kommer, men sedan hur sirenerna försvinner igen. Klassisk cykelolycka, sa de när vi kom in till akuten, säger Betty.
Betty och Lina åker alltid på tävling ihop. "Vi är glada för varandra när det går bra", säger Lina.
Idag syns inga spår av olyckan i Linas ansikte. Efter kraschen upplever Lina att hon blev lite försiktig, så det blev inga fler tävlingar i fälttävlan för henne och Magnum.
– Vi hoppade igen, men red ingen fälttävlan. Jag har varit uppe på terrängbanan och ridit, men inte hoppat. Men då fick vi bestämma att han fick bli dressyrhäst, helt enkelt.
"Kirurgen gjorde ett bra jobb med att lappa ihop mig", säger Lina.
Sista åren satsade ekipaget på dressyren och lyckades rida hem ett SM-kval. Lina red flera hästar åt det stuteri Magnum kom ifrån, och mor och dotter samarbetade i stallet för att få eftermiddagar och kvällar att gå ihop.
– Då skämde jag bort dig med marktjänst för du pluggade ju på gymnasiet då, så det tyckte jag att jag kunde göra, säger Betty och vänder sig mot Lina.
Än idag finner Lina och Betty glädje i att dela hästintresset. Att de har en stark relation går inte att missa.
– Vi har haft väldigt roligt och har fortfarande det. Det är en rikedom tycker jag, som förälder, att man har samma intresse. Lina måste ju komma hit, för hon har sin häst här, så vi måste ju ses, säger Betty.
– Det är roligt att ha ett gemensamt intresse. Det blir att man umgås mycket. Man vill umgås ändå, men det blir ju gratisumgänge på något sätt. Man pratar mycket om hur dagen har varit medan man gör i ordning hästarna och så där, berättar Lina.
Det är en rikedom tycker jag
Betty Wahlborg
Efter över 30 år har de blivit ett sammansvetsat team, så pass att de knappt behöver prata med varandra när de är iväg. De bara gör.
– Jag tycker att det är fantastiskt. Vi åker ju och tävlar och tränar med två hästar bara vi, och vi kan inte ha med någon annan, säger Betty.
– Vi är så synkade, vi har haft de här rutinerna så länge. Ofta är det att någon erbjuder sig att åka med som hästskötare, men sen slutar det ändå med att vi gör som vi alltid har gjort, säger Lina och skrattar. Hon fortsätter:
– Att ha intresset gemensamt har gjort att vi har en väldigt nära relation. Och just det här med att det går bra ibland och dåligt ibland, att man kan dela det med varandra. Du vet ju hur känslan kan vara när man har haft en bra känsla och så får man dåliga procent. Du förstår att man kanske är lite sur och tvär en stund då, men att det går över. Det kanske är svårare för en förälder som inte har varit i samma situation, tänker jag.
Förutom att mor och dotter rider och tävlar tillsammans är de två av eldsjälarna i Väderstad hästsportklubb, en förening de var med och grundade 2009. Trots att det är en liten klubb uppmärksammas den ofta för sina välarrangerade tematävlingar i dressyr, och blev till och med utsedd till Årets tävlingsarrangör 2022.
– Vi vill ta det priset en gång till, säger Lina och ler.
"Jag tror att det kan vara lättare att få medlemmarna att engagera sig ideellt i en liten förening, för man får en vi-känsla. Vi är ett härligt gäng, och det är roligt", säger Betty.
Det märks att Betty och Lina har sina rutiner. Vips så är alla stallsysslor gjorda, utan att de egentligen behöver kommunicera kring hur de ska göras. "Vi bara gör", säger Lina och skrattar.
Linas häst Blackie är importerad från Spanien. Sedan han kom har han blommat ut, och häst och ryttare har hunnit få ett starkt band, byggt på förtroende.
Sedan några år tillbaka anordnar klubben bland annat dressyrtävlingar med glitter- och glamourtema samt en tävling som enbart är öppen för tävlande som är 50 år eller äldre. Responsen de fått på dessa tävlingar har varit otroligt positiv, och ryttare reser från landets alla hörn för att vara med.
– Jag är föreningsmänniska ända ut i fingerspetsarna. Jag har alltid varit med i föreningar. Vi har sagt på skoj, men nu är det på allvar, att vi gör inga tävlingar utan att vi gör avtryck, berättar Betty.
– Vi gör inte bara en vanlig dressyrtävling, utan det ska vara något extra att komma på våra tävlingar, fortsätter Lina.
Bettys Corazon vet precis vad som väntar när matte går till en specifik plats i stallet. Där finns nämligen morotssäcken.
Kvällen lider mot sitt slut och det börjar bli dags att gå ut och kvällsfodra Corazon och Blackie. Det märks att mor och dotter gläds åt alla minnen de fått tillsammans tack vare hästarna. Nu ser de fram emot att få skapa fler.
– Man kan varandra utan och innan, och kan alltid hjälpas åt. Det är väldigt värdefullt, säger Lina.
Precis som Lina och Betty har deras hästar, Corazon och Blackie, en nära relation. "De har jättekul ihop i hagen", berättar Betty.
Bettys häst Corazon är egentligen gammal hopphäst, och har gått upp till 1.30-klasser tidigare i sitt liv.
"Vi hade varit nominerade fem gånger tidigare", säger Betty när mor och dotter berättar om känslan när de fick ta emot pris för Årets tävlingsarrangör på förra årets ridsportgala.
