Skivor har det varit från början, och det är fortfarande många som kommer för att leta efter just sina favoriter bland LP-backarna.
Är inledningen för dramatisk? Det återstår att se.
Vägen från Drottninggatan i Stockholm och butiker över halva Sverige till Magazin 13 i Överum är nämligen ganska dramatisk och väldigt vindlande, det tycker till och med huvudpersonen själv, Kenneth Bjälkenfalk. Det är han och hustrun Karin Bjälkenfalk som äger och driver butiken.
– Allt är en slump, du vet det va? Det finns inte en jävel som blivit rik på att bara vara duktig och smart, det är slumpen med så klart.
Nja, rik är han inte, säger Kenneth själv. Däremot väldigt nöjd med det här skedet i livet och med beslutet att flytta till Överum för elva år sedan.
– Det går bra för oss, det går runt. Man ska ha så man klarar sig och ha det bekvämt, men det behövs inte mer än så. Och här i Överum trivs vi väldigt bra och det har vi gjort från första början.
Vi sitter i butiken och snackar, vid ett bord som står på ett annat bord. Överallt finns prylar. Det är porslin, lampor, möbler, kuriosa och smått och gott, egentligen allt som Kenneth är övertygad om att det finns en köpare till.
Hustrun Karin Bjälkenfalk kommer ner för trappan, paret bor ovanpå butiken mitt i Överum. Det är alltså gamla Almborgs vi pratar om, några meter från 35:an. Bra läge nära 35:an, konstaterar Kenneth, men något lugnare än Stockholms innerstad. Det var hela tanken.
– Här i Överum går det att andas. Nu säger vi att vi borde flyttat hit för länge, länge sedan. Det var synd att vi inte gjorde, säger Karin.
Då trivs ni?
– Mycket, mycket bra, säger hon innan lingonsylten ska inhandlas. Hon sticker iväg.
Med i samtalet helt vill hon inte vara. Hon har hört historierna några gånger tidigare. Det låter hon förstå med ett snett och ganska menande leende. Kenneth tar det med ett leende, han med, det är inte första gången han pratar dåtid.
Åter till butiken.
Magazin 13 går bra, det har gått bra ända sedan starten för elva år sedan. Då hade flyttlasset gått från ett Stockholm som blivit både kallt och dyrt, bort från giriga människor och stress, berättar Kenneth.
Men även bort från allt Kenneth och Karin byggt upp under många år, från slutet av 1960-talet och fram till in på 2000-talet.
Kenneth var mångsysslare, mest mekade han med bilar och lackerade. Han är från Norrland från början men dialekten är bred stockholmska. Det är sent 1960-tal. Men det fanns tankar på att göra något annat än att laga bilar.
– Jag hade fått höra om ett stort parti bilbanor från Strombecker som jag ville köpa. Det var riktigt fina grejer, bra kvalitet och eftertraktade. Hela det här partiet fanns i USA, ett helt gammalt lager. Men det kostade 80 000 kronor, de pengarna hade vi verkligen inte på den tiden.
– Men Karin hade en väninna vars karl blev intresserad. Jag berättade om det hela och han var född in i pengar, så det fanns det en hel del av. "Jag står för pengarna, du gör jobbet", det var dealen. Vi skrev aldrig något kontrakt, utan slöt avtal som vänner.
Det skulle visa sig vara olyckligt.
Kenneth arbetar mycket och åker till Stockholm ofta för att fylla på lagret.
Men innan den vändningen gick färden till USA. Kenneth hade sjuårig folkskola i bagaget, "hello" var ungefär det ord han behärskade på engelska, enligt honom själv.
Först på plats började skalan av hela köpet uppenbara sig. Det var långt mycket fler prylar än vad man tänkt sig, utspritt på flera platser.
– Det var fem-sex stora 40-fots containrar fulla med lådor, kanske 5 000. Det var färdiga bilbanor men också enormt mycket reservdelar och inte hopbyggda bilar. Det var skala 1:24 och väldigt bra gjorda. Men det var otroligt mycket, kanske 40 000 bilar och banor. Vad gör man då?
Man skeppade allt hem till Sverige, det tog 20 kompisar två dagar att lasta av och ställa på lager i kompanjonens trädgård, den blev proppfull.
Man började sälja och sälja och sälja runt om i Sverige, till leksaksaffärer och till alla som ville köpa. 569 kronor kostade ett set, det var mycket pengar på den tiden. Banorna sålde som smör men det var mycket jobb.
– När vi lessnade på allt brukade vi ta varsin bil och ställa på banan och köra rakt in i elementet så delarna flög... Haha!
Kompanjonskapet höll inte, något sådant ville kompisen inte veta av efter ett tag och enligt Kenneth blev han själv lurad. Inga pengar blev kvar till honom.
Det blev rättegång och turer fram och tillbaka och Kenneth kom tomhänt ur det hela, något desillusionerad.
– Det var tuffa tider, jag fick inte ihop till hyran och fick börja meka med bilar igen.
Jag tänker lägga av när jag är 80 år, om ett par år. Det har jag bestämt.
Kenneth Bjälkenfalk
Men så en dag ringde telefonen.
– Då hörde firman som sålt bilbanorna till oss av sig till mig. De hade hört om alltihop, om hela tvisten, och själva blivit stämda av min "kompanjon". De tyckte väl synd om mig och nu ville de kompensera mig, sade de.
Sedan hände ingenting på ett tag. Kenneth tänkte inte så mycket mer på det.
Så ringde det igen efter några månader.
– Var vill du ha alla grejerna? Du måste komma och hämta dem, vi får inte plats, sade en man i luren. Jag fattade noll. Jag fick dra till ett kontor vid Norra Station i Stockholm. Där var två hela rum fulla med kartonger, det var massvis, otroligt många. De var överallt.
I kartongerna låg LP-skivor, så kallade "cut out"-skivor.
– Förr tryckte man upp mängder med LP-skivor i USA och skickade ut till affärer och försäljare. De skivor som inte såldes skickades tillbaka efter en tid, orörda men "begagnade" i deras ögon. Då skar man bort ett hörn på konvolutet eller stämplade ett hål, för att visa att de inte fick säljas till fullpris.
Det var sådana han fått i mängd, ett överskottslager. Det var massor av olika grupper och genrer, mycket rockmusik. Bra musik, sånt som folk ville ha.
Nu stod han där, med cirka 20 000 skivor i över 300 kartonger.
Kenneth kuskade runt hela Mälardalen och krängde så gott han kunde men få ville köpa. Skivbutikerna som fanns lite överallt då hade egna avtal med stora distributörer och ville inte gå förbi dem genom att dumpa priserna.
Till slut hittade Kenneth en lämplig lokal på Drottninggatan i Stockholm, "mitt i smeten", i en gammal kemtvätt. Här föddes "K. Bjälkenfalks Grossistlager", eller "Skivgrossisten" som butikerna kallades.
– Jag kallade mig själv "grosshandlare" i telefonkatalogen, ha! Det var jag nog ensam om på den tiden.
Öppningsdagen kom, Kenneth hade inte pengar till växelkassan. Karin låg på BB med nyfött barn. Hon hade fått pengar, ett slags barnbidrag man kunde få när barnet fötts. Men när Kenneth frågade om dem ljög hon, nej hon hade inte sett till några pengar.
– Hon förstod att jag skulle ta dem till butiken, haha! Jag fick låna ihop istället.
– Och så blev det ett jävla drag, det kom massor kunder och efter en vecka förstod jag att det skulle gå bra, väldigt bra. Jag tryckte upp påsar med en gris på, den satt i en fåtölj och lyssnade på musik: "Allt från nöff-nöff till popmusik" stod det på.
– Vad är "nöff-nöff" för något, frågade man... Jag brukade svara lite kryptiskt. För inte fan vet jag, jag hittade på det bara! Idag kan man sälja en sådan påse för 400 spänn i Stockholm!
Affärerna gick bra, lagret tog slut. Det blev inköpsresor till USA där Kennet köpte och köpte och köpte. Och sålde och sålde och sålde.
Flera butiker i Stockholm blev det, det är nu 1970-tal. Butiker öppnade man också i bland annat Umeå, Västerås och Uppsala.
– Vi sålde väldigt mycket, det var billigt. Man kunde få tio skivor för 35 kronor, en ny kostade runt 25 spänn på den tiden.
Det mesta går att sälja, till rätt pris. Det är också därför det går att sälja jultomtar hela året. "Tyskarna köper dem oavsett när på året det är."
Affärerna kulminerade under 1970-talet, men under 80-talet började försäljningen dala. Man fyllde på i butikerna med överskottskläder från USA. Kennet sålde firman när han "blivit less" på den.
Istället öppnade han butik med begagnat, först kläder sedan inredning och annat, på Roslagsgatan 13 i Stockholm, Magasin 13 hette den.
– När vi flyttade dit låg det 28 butiker på gatan, det var mycket begagnat och små specialtbutiker. När vi flyttade därifrån var det två kvar...
– Vet du vad som förstörde allting? Bostadsrätterna. När man ombildade från hyresrätter höjdes hyrorna. De ville ha 60 000 i månaden till slut. Vem har råd med det?
Ja, inte Kenneth i alla fall. Nu började både han och Karin "lessna" på huvudstaden.
Vi närmar oss nutiden.
– Jag körde vår dotter till Kalmar, till Linnéuniversitetet för kanske 12 år sedan. En polare hade berättat att det låg ett fint hus i Överum som jag skulle gilla.
– Överum? Det hade jag aldrig hört talas om.
Det blev en omväg och huset, gamla Almgrens, där Magazin 13 idag huserar, köptes efter ett par veckor. Flytten gick strax därefter.
– Äntligen!, kände båda vi. Det var dags att dra från Stockholm. Bort från... folket där. Här var det lugnt! Och vägen går strax utanför, läget är viktigt, man passerar här.
Nu är det elva år sedan.
Karin är tillbaka från ytterligare en vända till affären. En av sönerna är hemma och hjälper till. De träffar barnen mer idag än när alla bodde i Stockholm, säger Kenneth.
Han är 77 år, han har ont i kroppen efter många år av kånkande. Det är egentligen det som bromsar honom. För viljan till affärer finns fortfarande.
– Ja, men jag gör nog 20 resor till Stockholm ett vanligt år. Det är där jag köper grejer, jag har fortfarande massa kontakter där. Men om jag förr kom hem med tre skåpbilar med prylar är det en idag. Det börjar bli tungt att släpa på sakerna.
Paret har hittat en bekantskapskrets, många i Överum är måna om att butiken ska hålla igång. Många kommer också på besök, även när det inte är öppet.
– Det räcker med att det är tänt så knackar det på dörren.
Det får VT:s utsände själv bevittna strax.
Skivor är fortfarande en stor anledning till att folket kommer långväga ifrån men Kenneth säljer allt han tror han kan sälja. Han samlar själv inte på något, allt ska säljas. Och det ska säljas på plats, internetförsäljning kommer aldrig komma på fråga, där är Kenneth bestämd, väldigt bestämd. Näsa för vad som funkar säger han själv att han har.
– Karin brukar säga: "den där säljer du aldrig" men då vet hon att jag kommer att göra det. Vi är helt olika där.
Vi går runt och kikar, mest runt skivhyllan.
– "Vad dyra skivorna är", får jag höra ibland. Ja, men du vill ju ha den, och köper den. Det finns alltid ett rätt pris. Jag kommer inte alltid vara billigast, jag säljer sakerna för ett pris jag kan få ut för dem.
På frågan om han verkligen inte själv behåller något är svaret nej... men helt skarpt är det inte.
– Det är klart att det finns grejer som jag vurmar lite för, sånt som jag inte fick när jag var barn.
Han plockar fram en liten transistorradio ur ett etui. En fin gammal Philips, verkar det vara.
– En sån här exempelvis, den gillar jag. En sådan fick jag aldrig och det är klart man vill ha en sådan.
Trots det är den till salu, som det verkar. Det kan vara förhandlingsbart.
En transistorradio fick aldrig Kenneth när han var liten. Nu har han en men den verkar vara till salu. Han samlar inte på något, berättar han.
Affärerna, de riktiga klippen, verkar vara det som lockar fortfarande efter så många år. Men Kenneth nämner också kunderna.
– Jag känner igen många som kommer, de kommer tillbaka varje år, på sommaren. Det är många som åker långt för att komma hit, och det är roligt. Det är också den där lilla kontakten jag gillar. Jag känner dem inte, vi pratar inte så mycket men vi känner igen varandra. Det räcker så.
Tanken är att ha öppet fredag till söndag varje helg året om, förutom på storhelger.
– Det blir en livsstil så klart. Det är både bra och dåligt att ha jobbet där man bor. Om jag blir rastlös kan jag alltid jobba. Men det kanske jag inte borde alltid... Det är ganska svårt det där.
Ledigt tar Karin fem veckor om året. Då åker hon till parets husvagn på en camping på Åland. Där har de båt och lugn och ro. Kenneth brukar komma med men kanske 12 dagar om året. Sen är det Överum eller Stockholm som gäller igen.
Vi går ut och fotograferar och låser inte dörren på vägen in. Efter några minuter kommer tre personer in, de är inte lokalbor.
– Vi har inte öppet idag, berättar Kenneth.
– Jaha, vi såg att det lyste, säger en av dem.
– Ja... men kolla då, det går bra, säger Kennet inte helt entusiastiskt.
En av männen i sällskapet börja ivrigt bläddra bland LP-skivorna.
Hur hittade du hit?
– Alla säger att det finns bra grejer här och när vi passerade nu passade vi på att kika in.
En annan i sällskapet hittar en barometer han vill köpa, affären görs upp direkt, trots att det är stängt.
Det är dags att avrunda. Innan vi skiljs åt kvarstår ett par frågor.
Hur länge orkar du hålla på Kenneth? Jag tänker att det är mycket jobb bakom Magazin 13...
– Jag tänker lägga av när jag är 80 år, om ett par år. Det har jag bestämt.
Vem ska ta över?
– Det vet jag inte. Ingen?