Foto: Thomas Möller
Men hur mycket kan en enskild politiker egentligen påverka? Och hur mycket förändrades istället politikern som person längs med vägen? Efter åtta år i den absoluta politiska hetluften blickar hon nu tillbaka i media för första gången.
– Politik idag känns mest som ett spel, säger hon.
Det förra kommunalrådet ångrar i dag sitt karriärval – och känner en sorg.
En sorg över insikten att politiken har förvandlats till ett fult spel som hon inte längre vill spela.
Idag har Kikki Liljeblad hittat ett annat sätt att göra skillnad på. Hon stöttar kvinnor som är på flykt från en våldsam man. Hon erbjuder en öppen och kärleksfull famn till en fosterson och ger honom en naturlig plats i sin egen familj.
Nu hjälper hon människor på riktigt.
Det har fått henne att le igen.
Hade inte stödet i partiet
Många trodde att hon stod näst på tur. Att det var hon som skulle nå den absoluta politiska toppen i Norrköping. Socialdemokraten skulle efterträda Lars Stjernkvist som kommunstyrelsens ordförande. Men under 2022 insåg hon att det inte var möjligt.
En god vän med insyn i partiet tog upp det tuffa samtalsämnet med henne. Hon hade inte stödet inom partiet.
– Det är aldrig roligt att höra något sådant. Även om jag verkligen inte hade bestämt om jag skulle kandidera blev jag ledsen och bitter, men i dag är jag tacksam för hens ärlighet. Den hjälpte mig, säger Kikki Liljeblad.
Hon gick ut på sin Facebooksida och meddelade att hon inte kandiderade till posten. Och i oktober 2022 lämnade S-politikern kommunalrådsposten.
När nyheten kom ut blev det tyst. Nästan direkt.
– ”När du lämnar kontoret kommer telefonen att sluta ringa”, sa en kollega till mig en gång. Och det var verkligen sant. Trots att jag hade sex månader kvar på uppdraget kändes det som att jag blev ointressant direkt. Det kändes sorgligt att inte vara efterfrågad.
Hon började sin politiska bana i Norrköping 2007. Då var hon politisk sekreterare till kommunalrådet Mattias Ottosson. 16 år senare var allt slut. I januari 2023 lämnade hon den politiska scenen. Och hon gjorde det som en annan Kikki Liljeblad. Som en förändrad person, fylld av en känsla av att ständigt vara jagad.
Det hårda klimatet, det politiska spelet, utskällningar och elaka kommentarer nötte ner henne bit för bit.
Kikki Liljeblad var utarbetad och stressad, på gränsen till utbränd.
Men hon gick inte in i väggen.
Hon hann ut i tid.
Jag har svårt att ta rast på jobbet. Att flexa ut vid tre-tiden känns konstigt. Om många pratar samtidigt har jag svårt att sortera och hänga med."
Nu är hon redo att berätta
Vinterkylan har släppt sitt värsta brottargrepp. Norrköping går mot varmare tider. Kikki Liljeblad går mot lugnare tider. Att ha det politiska livet i backspegeln istället för i kalendern har gjort henne gladare.
Under snön, där vi går, lurar kalla, dolda vattenpölar längs med grusvägen i Ånestad. Kikki Liljeblad blickar ut över de vitsvepta fälten intill. Det är tyst. Vi rör oss sakta framåt.
Det tog ett år. Först nu känner hon att hon kan berätta.
– För ett år sedan hade jag inte kunnat göra den här intervjun. Då hade jag fortfarande ältat saker och fastnat i en självömkan. En god vän sa till mig att ”bitterhet äter bara upp dig själv”. Det är så sant. Jag vill inte vara bitter.
I dag är Kikki Liljeblad tillbaka på sitt gamla jobb som hon tog tjänstledigt från när hon blev kommunalråd, som utvecklingsstrateg på Finspångs kommun.
Ett snabbt snurrande politiskt ekorrhjul stannar man inte bara så där. Hon är fortfarande något skadad av det höga tempot från förr.
– Jag har svårt att ta rast på jobbet. Att flexa ut vid tre-tiden känns konstigt. Om många pratar samtidigt har jag svårt att sortera och hänga med.
Hur mår du i dag?
– Jag mår bra. Jag tycker att det är en lyx att inte veta vad man ska göra på kvällen. Att man kan vara spontan. Titta på en serie, eller som nu, ta en promenad.
Hur många sådana dagar och kvällar hade du under de där åtta åren?
– Inte många. Jag har varit usel på att ta hand om mig själv. Nu kan jag ligga på soffan och läsa eller lösa korsord. Jag älskar det.
När jag klev på bussen var jag alltid mån om att se glad ut och hälsa på folk. Tänk om någon går ut på sociala medier och skriver att man är sur och inte hälsar."
Bilder utan leenden
Om man söker i NT:s fotoarkiv hittar man 284 bilder på Kikki Liljeblad. Den första är tagen 2011, den senaste 2023. En allvarlig, sammanbiten politiker tittar in i kameran. Hon ser neutral ut. På gränsen till sur, ungefär som om fotot ska användas till ett nytt pass. Bara på någon enstaka bild kan man skönja ett svagt leende.
Det är ingen slump. Snarare en medveten strategi. Hon fick tidigt tipset att inte le på bilder som media kommer att använda. Så då gjorde hon aldrig det. För vad händer om en bild på en leende S-politiker dyker upp i fel sammanhang, kopplat till en tragisk nyhet?
Medvetenheten i bilderna genom alla år fungerar som en symbol för tankarna som länge förföljde henne som politiker. Vad ska folk tycka? Hur uppfattas jag som person här och nu?
– När jag klev på bussen var jag alltid mån om att se glad ut och hälsa på folk. Tänk om någon går ut på sociala medier och skriver att man är sur och inte hälsar. Jag tänkte hela tiden på att jag var en offentlig person, även om alla kanske inte känner igen våra lokala politiker. Jag tänkte på att aldrig göra något olämpligt, tänk om någon filmar en.
Var det jobbigt att aldrig koppla bort det?
– Ja, absolut. Du bär alltid din roll som kommunalråd. Under ett valmöte i Knäppingsborg kom det fram en man och var otrevlig mot en kollega till mig. Jag tog kollegan i försvar och bad mannen gå. Dagen efter fick jag ett mejl av någon som hade stått vid sidan av och sett på. Mejlaren skrev att han trodde att jag var en trevlig person, men att han måste ha missbedömt det.
En hård ton – ett elakt spel
Den kommunala politiken som hon lämnade var inte densamma som när hon flyttade till Norrköping. Enligt Kikki Liljeblad har den smittats och blivit sjuk under årens lopp.
– Mycket av det vi ser på det nationella planet har sipprat ner hit. Det oresonliga, det oförsonliga. Om din politiska motståndare säger något bra får man aldrig medge det. Då vinner ju dem. Då kanske väljarna upptäcker det och väljer dem i nästa val. Det är som att vi inte kan prata med varandra längre. Istället handlar det om att få ut tre kvicka oneliners som sänker det andra laget. Det är som att politikerna spelar ett spel eller en teater och att det bara handlar om att slå sin motståndare.
Enligt Kikki Liljeblad är den politiska tonen och klimatet hårt i Norrköping. Till och med ökänt hårt jämfört med andra kommuner i landet.
– Jag har sett exempel på unga politiker som räds att gå upp i talarstolen. Det ska inte vara så, man ska inte behöva bli så himla hårdhudad bara för att man väljer att bli politiker. Men nu är det vanligt att diskussionen landar i hur den politiska motståndaren är som person, istället för vad själva frågan handlar om. ”Du kanske inte förstår det här, du kanske inte känner till det där”.
Vad konkret består det här hårda klimatet av?
– Man hånskrattar, man förlöjligar, man fultolkar och drar egna, felaktiga slutsatser om folk. ”Om du säger så där så måste det betyda att du tycker så här.” Ofta hör man snacket om att man inte behöver bjuda in en opposition eftersom man har egen majoritet. Om Polisförbundet bjuder in till nationell samling mot gängvåldet kanske en representant från det minsta partiet har ett jättebra förslag som ingen annan har tänkt på. Men det är som att det har blivit farligt att lyssna på varandra. Vill vi verkligen ha det så? Vill vi verkligen ha sådana politiker?
Mannen sa att han skulle strypa mig. Jag hade sagt i en radiointervju att jag inte var helt emot rut-avdraget."
Kikki Liljeblad lyfter fram ett gott exempel från sin tid som kommunalråd.
– Jag minns när Nicklas Lundström (V) kom med bra, seriösa och underbyggda förslag kring bostadsfrågorna i Norrköping. Han hjälpte mig. Han gjorde mig till en bättre majoritetspolitiker, vi gjorde varandra bättre.
Är det så det ska fungera?
– Ja, verkligen. Vi ska hitta lösningar på svåra problem tillsammans. Politiker måste ha storheten att säga att det här var ett bra förslag, men det var inte mitt. Det var Nicklas förslag. Men vi är så långt ifrån det i dag. Man får inte erkänna att folk från det andra laget säger något bra, då kanske de vinner spelet.
Spelade du själv det här spelet?
– Ja, absolut. Jag var lika delaktig i det som alla andra. Man blir en del av miljön man verkar i. Men att dra kvicka oneliners i talarstolen påverkar inte människor i vardagen. Konsekvensen av det blev att jag till slut inte stod ut. Jag försökte lansera mig som "Sveriges tråkigaste politiker" på sociala medier för att lyfta fram gnetet och "harvet" i politiken istället för att bara fokusera på snabba repliker.
Kommunfullmäktige i Norrköping. Här samlas de folkvalda i Norrköping för att debattera och ta beslut i olika frågor som påverkar Norrköpingsborna.
Men du sitter kvar i KF. Talar inte det emot att du har fått nog?
– Ja, det gör det. Men jag ville inte kapa allt på en gång. Jag ville fortfarande ha kvar en liten koppling till politiken, både politiskt och socialt. Men jag har inte varit uppe i talarstolen på över ett år, tror jag.
Vad är botemedlet mot det här spelet?
– Att prata om det. Man kan bara ändra på sig själv. Alla politiker borde rannsaka sig själva för att folk inte ska tappa tron på demokratin. Politik kan inte bara handla om att vinna en debatt. Människors vardag förbättras inte för att man är duktig på att använda knep i talarstolen.
Jag blev tom samtidigt som jag var full av adrenalin. Jag kände mig ynklig. Sophia Jarl sa åt mig att polisanmäla men det gjorde jag inte."
Spottloskan och dödshotet
Kvinnan tog sats. Sedan spottade hon rakt på Kikki Liljeblad.
Chocken gjorde att kommunalrådet blev helt tom. Först förstod hon inte vad som hände. Hon reagerade knappt. Sekunderna senare fördes hon bort av en annan politiker. Stämningen var för hotfull för att stanna kvar.
Det hände under ett samrådsmöte i Vilbergen. Nya byggplaner för området presenterades och sådana möten brukar vara odramatiska. Men det här blev fel från första stund. Kikki Liljeblad anlände sent på grund av att tåget från Stockholm var försenat. Den bokade lokalen var liten och trång, vilket ledde till ytterligare irritation bland besökarna.
Hon identifierade tidigt en grupp personer som var påtagligt uppretade över det mesta, speciellt att p-avgifterna skulle höjas. Ilskan övergick till slut till den där kvinnans osmakliga beteende.
– Jag var van vid att folk skällde ut en verbalt. Eller att någon ställer sig lite för nära för att hotfullt markera. Men att någon spottar på en var så oväntat.
Vad kände du efteråt?
– Jag blev tom samtidigt som jag var full av adrenalin. Jag kände mig ynklig. Sophia Jarl sa åt mig att polisanmäla men det gjorde jag inte.
Varför inte?
– Jag hade bilden av att ett kommunalråd är makten. Att man inte ska slå på de som är under. Jag hade bilden av att man som politiker skulle stå ut med vissa saker. Det här var i början av min tid som kommunalråd. Hade det hänt i dag hade jag så klart anmält kvinnan.
Spottloskan blev ett startskott på något mörkare. En stämning väcktes till liv och började att gro inom henne. Känslan av att hela tiden vara granskad av allmänheten som offentlig person hade hela tiden funnits där. Men det här var något annat, något nytt.
Incidenten i Vilbergen knuffade in Kikki Liljeblad i en tillvaro där oron och ängslan bara blev mer och mer påtaglig. Den smög sig på oftare och oftare. Den nötte ner henne, en liten bit i taget. Som ett träd tappar löv om hösten.
Till slut gapade grenarna mörka.
Till slut gjorde känslan henne strykrädd.
I dag känner jag mig ganska ensam, faktiskt. Hur skaffar man nya vänner när man är 47 år gammal?"
Telefonen ringde. Numret var okänt. På andra sidan luren väntade ett dödshot.
– Mannen sa att han skulle strypa mig. Jag hade sagt i en radiointervju att jag inte var helt emot rut-avdraget.
Va? Att du inte ”var helt emot” låter inte jättekontroversiellt.
– Nej, men det räckte. Det gillade han inte.
Vad hände sen?
– Kommunens säkerhetsansvarige kopplades in men jag polisanmälde det aldrig. Det borde jag ha gjort så att det hade uppmärksammats. Men det här var ju en liten sak jämfört med vad andra politiker har fått utstå. Det var ju inte som om någon hade bränt ner mitt hus eller så.
Det här var första och enda gången som hon hotades till livet. Men Kikki Liljeblad kan lyfta fram många andra exempel på olustiga, otrevliga och hotfulla situationer i vardagen.
Vid mjölkdisken i mataffären. Från bordet intill på en lunchrestaurang.
– Någon kritiserar ett aktuellt beslut med en hotfull ton. En tant och farbror ute i Åby utbrister hånfullt att restaurangen minsann hade fått finbesök. Att politikerna äntligen hade lyckats lämna stadskärnan. Att någon förälder ringer och skäller för att skolan inte fungerar är det lättare att hantera än den där smygande otrevligheten.
Den oroliga känslan blev ett filter som hon började se vardagen igenom. Hon kände ett behov av att hela tiden ha garden uppe.
Alla som har försökt hålla armarna framför sig vet att det inte går att göra för evigt.
Till slut orkar man inte.
Jag blev cynisk, kategorisk och hård. Jag avbröt och pratade i mun på folk, utan att vänta på min tur."
Hon blev en annan person
När det ringde från ett okänt nummer på den privata telefonen fick hon ångest. Hon slutade att svara. Tänk om den som ringer är arg och vill skälla. Eller säga något ännu värre.
Under samfällighetens städdagar valde hon att stanna hemma istället. Tänk om någon av grannarna plötsligt ville prata om det senaste politiska beslutet. Nedskärningarna i skolan, parkeringsavgifter, ombyggnaden av gamla Smedby IP.
Upp med garden, var på din vakt.
– Jag har saknat sammanhang där jag bara har kunnat få vara en vän eller en granne. Ibland har jag bara velat vara Kikki som står här och krattar löv och grillar korv. Jag har dragit mig undan olika sammanhang för att inte få skäll. Till slut krympte min umgängeskrets eftersom jag blev så strykrädd. I dag känner jag mig ganska ensam, faktiskt. Hur skaffar man nya vänner när man är 47 år gammal?
60–80-timmarsveckorna år ut och år in förändrade henne som person. Till slut kände hon inte igen sin egen spegelbild.
– Jag blev cynisk, kategorisk och hård. Jag avbröt och pratade i mun på folk, utan att vänta på min tur.
Blev du en sämre människa?
– Ja, verkligen. När någon kommenterade att en politiker hade varit elak på senaste fullmäktige förstod jag inte vad som menades. Det där var väl inget. Om man måste fråga vad som var elakt har man härdats som person. Jag vill inte vara sådan. Mina barn sa att jag var arbetsskadad. ”Mamma, du är inte politiker nu”, sa barnen när jag de tyckte att jag argumenterade på ett sätt som ingen annan gjorde i hemmet.
Jag trodde att jag skulle börja må bättre då, men det blev som en krasch. Jag blev ledsen och jättetrött. Jag kände bara att allt var mörkt."
Mot slutet av karriären ville hon nitiskt läsa sina citat som hon gett till media. Ingen detalj skulle bli fel, inget skulle kunna misstolkas. Om en kvällstidningsjournalist sökte henne istället för NT blev det ännu värre.
– Då tänkte man ”herregud, vad är det nu?” Plötsligt var jag orolig över att bli granskad. Varför det? Jag förespråkar fria medier och hade inte gjort något medvetet fel. Om jag har råkat göra ett misstag får vi väl reda ut det. Ändå kände jag stressreaktionen i hjärtat, det var otroligt obehagligt.
Kikki Liljeblad gick till slut till en läkare.
– Jag utreddes för hjärtfel eftersom jag hade så hög puls. De tog prover, jag fick cykla men de hittade inga fel. Jag hade bara hög puls. När jag lämnade politiken gick pulsen ner och den är helt normal nu. Men under många år var den inte det.
När mådde du som värst?
– När jag var klar och färdig. Jag trodde att jag skulle börja må bättre då, men det blev som en krasch. Jag blev ledsen och jättetrött. Jag kände bara att allt var mörkt.
Varför blev det så här?
– För att jag hade känt en konstant stress och press under så många år. Jag skulle hela tiden duga. Ingen skulle kunna säga att jag inte gjorde allt jag kunde. Jag skulle alltid ställa upp för partiet. Dagar, kvällar, helger. Om radion ringde var det självklart att jag var tillgänglig. Även om man var ledig och barnen stod och drog en i armarna. Jag var rädd för att bli bortglömd politiskt. Men så har jag också gått igång på beröm. Jag fick mycket av det i början.
Om du hade fått backa bandet, hade du gett dig in i politiken då?
– Nej. De här åren har samtidigt varit fantastiskt roliga, men karriärmässigt är det en återvändsgränd. Jag skulle ha valt en civil karriär istället. Det är svårt att göra nu som 47-åring.
Jag kände att jag ville göra något för någon - på riktigt. Nu känner jag att jag i alla fall kan hjälpa en person."
Hembakad kladdkaka, eller?
– Jag kommer ihåg en gång när vi skulle ha med oss kakor till barnens förskola. Jag köpte en kladdkaka och gick hem och slog in den så att det skulle se ut som att jag hade bakat den själv.
Att planera Inre Hamnen i Norrköping eller stå och baka hemma i köket? Att hinna med båda sakerna var tufft. Under de här hektiska åren har Kikki Liljeblad inte bara varit politiker. Hon har varit hustru och mamma till två barn också.
Att planera Inre Hamnen i Norrköping eller stå och baka hemma i köket? Att hinna med båda sakerna var tufft för Kikki Liljeblad.
Alla föräldrar kan relatera till ett svårlagt livspussel och känslorna som kommer med det, inte minst ett upptaget kommunalråd.
– Det har känts som att vi har drivit ett logistikföretag där hemma. Barnen har ständigt fått följa med på möten. Man har gått omkring med en känsla av att hela tiden vara på väg någon annanstans.
Har du varit närvarande som mamma?
– Nej. När jag har varit med barnen har jag ofta inte varit där mentalt. Jag har försakat dem och satt mig själv före dem. Jag har slagit knut på mig själv för att motverka det, men man är inte den bästa mamman när man slår knut på sig själv.
En hjälpande hand – på riktigt
Det finns de som är på flykt i sin egen hemstad. Kvinnorna som blir slagna av sina män.
Kikki Liljeblad började engagera sig i Kvinnojouren. Hon skjutsade, fixade fram kläder, tipsade om var kvinnor kan vända sig beroende på vad som behöver lösas.
En överflödig stekpanna i ett normalt hem blir viktig i ett annat där en drabbad gömmer sig.
– En gång pekade en kvinna på mig och sa till de andra: ”Den där kvinnan har räddat mitt liv”. Hon upplevde att jag hjälpte henne att hålla näsan ovanför vattenytan när det var som mest jävligt. Det fick jag aldrig höra som politiker. Tvärtom. Där hade man ”förstört någons liv” för att det skulle byggas ett hus intill deras.
När socialkontoret frågade, sa de ja.
Sedan två år tillbaka bor en fosterhemsplacerad åttaårig pojke hemma hos familjen Liljeblad. Där lever han som en av dem.
– Jag kände att jag ville göra något för någon – på riktigt. Nu känner jag att jag i alla fall kan hjälpa en person.
Är det här en direkt reaktion på de här åtta åren?
– Kanske, jag vet inte. Jag har känt att jag inte har gjort skillnad på riktigt. Att politik är på låtsas. Det spelar ingen roll vad jag säger i talarstolen. Ingenting i verkligheten förändras ändå. Det här är något annat. Att vara en hjälpande hand och få respons direkt. Att se när det lossnar för någon och personen kommer framåt. Det är så roligt.
Är du en närvarande fostermamma?
– Jag gör det annorlunda nu för att jag har vetskapen att jag gjorde fel förut. Jag lekte inte så ofta med mina biologiska barn. När man väl gjorde det så skulle det överkompenseras. Man åkte till Busfabriken eller simhallen istället för att bara vara. I dag kan vi bara leka med bilbanan, eller läsa en bok från biblioteket – tio gånger om.
Framför oss, långt upp på höjden skymtar små, rosa reflexvästar. En förskoleklass utforskar terrängen. Slasket på marken är ingen match för barnens funktionskläder. Ovanför oss känns det som att vintersolen verkligen värmer för första gången på väldigt länge.
S-politikern bryter tystnaden under fotograferingen.
– Jag trodde de här skorna var vattentäta, haha.
Den sammanbitna kvinnan från NT:s bildarkiv går inte att känna igen.
Kikki Liljeblad tittar in i kameran.
Hon ler.
