Hanna, som egentligen har ett annat namn, oroar sig för sin dotters framtid.
Självskadebeteende. Extrem ångest. Suicidtankar.
Det är några noteringar i journalerna som vi får se.
– Det är jobbigt att vara förälder i en sådan här situation, konstaterar Hanna, som haft ensam vårdnad om sin dotter sedan födseln.
Problemen började under dotterns sista år på förskolan. Det var då något förändrades.
– Hon var hyperaktiv. Kunde bli jättearg för småsaker och var mycket utåtagerande.
Hanna förstod att något var fel och tog kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin.
– De sa till mig att hon var för liten för att göra en adhd-utredning. Nu i efterhand har jag förstått att det var fel. Det var dumt att jag inte kollade upp mer om vad som gäller för då hade kanske utredningen kunnat göras tidigare.
– Man litar på vad vården säger och om inte en utredning behövdes var ju det ett positivt besked och något som jag ville höra.
Kunde du ha gjort något annorlunda, så här i efterhand?
– Jag skulle ha legat på jäkligt mycket hårdare redan från början känner jag.
Kontakten med psykiatrin har varit långsam, tycker hon. Det tog tre år innan Hanna och hennes dotter fick komma på ett första möte. Sedan ytterligare två år innan en behandling och utredning påbörjades.
När dottern var elva år fick hon diagnosen svår adhd. Under utredningen började hon må allt sämre och skadade sig själv.
Vid ett tillfälle hade dottern har skurit sig svårt i båda armarna. Hanna ringde till psykiatriska akutmottagningen på Vrinnevisjukhuset.
"Det är jobbigt att vara förälder i en sådan här situation."
Hanna
Något måste göras. Direkt.
Men i stället uppmanades hon att vänta och att ta en ny kontakt med psykiatrin dagen efter.
– Det var en ren käftsmäll.
Först på morgonen efter gjordes en suicidbedömning på sjukhuset.
– Jag fattar inte varför man inte direkt tar in någon som är så deprimerad. En ung flicka. Det är obegripligt, säger Hanna.
Dottern har varit på väg att kasta sig ut genom bildörrar. Knivhotat. Påstått att Hanna har slagit henne, vilket lett till förhör hos polisen.
– Jag har suttit hos polisen och sagt att jag försöker få hjälp av psykiatrin, säger Hanna.
Hon målar upp en bild där hon måste ”kriga” för att de ska få hjälp. En kamp med inställda möten och en frustration över att ofta få träffa ny personal som inte känner hennes dotter.
Hanna har vid flera tillfällen bett om stöd kring hur hon som förälder ska bemöta sin dotter. De stödsamtalen skjuts hela tiden på framtiden. Även dottern har fått löften om att få träffa andra barn med samma problematik, men de mötena har inte blivit av.
Jag vill inte att när hon kommer upp i 30- till 40-årsåldern och blickar tillbaka ska behöva tänka: “Vilket skitliv jag hade då.”
Hanna
Det är Hannas ansvar att ligga på och tjata, för att de inte ska nedprioriteras, eller glömmas bort.
En situation som är svår att navigera i.
– Jag skulle vilja bli tagen mer på allvar. Att få mer stöd och råd. Jag vet inte hur jag ska göra när det blir sådana här situationer. Överhuvudtaget vet jag inte hur jag ska bemöta henne. Jag har fått ligga på nätterna och googla fram tips och idéer.
När Hanna har frågat vad hon ska göra när dottern blir för hotfull eller våldsam har svaret blivit att kontakta polisen.
Men att ringa 112, att polisanmäla sin egen dotter, känns svårt.
– När tar man det beslutet? Hur ska jag som förälder kunna avgöra vad som är normalt beteende och inte? Det är jättesvårt för mig att ta steget att ringa till polisen.
Kontakten med psykiatrin har varit långsam, tycker Hanna.
Efter att diagnosen ställdes äter dottern i dag både antidepressiva läkemedel och adhd-medicin. Men Hanna misstänker att flickan också har autism och vill att hon också utreds för det. Då kan dottern få mer hjälp i en skola som är anpassad för hennes behov.
– Det finns en nyöppnad resursskola i Norrköping som tar emot barn med autism. Hon klarar inte av att vara i en vanlig, stor klass, utan behöver ha en liten krets personer omkring sig.
Tvingades lämna ifrån sig dottern
Hanna kände till slut att hon inte kunde hantera sin dotter ensam.
För att dottern ska ha någon i sin närhet dygnet runt bor hon sedan en tid tillbaka hos en nära anhörig, samtidigt som Hanna fortfarande har kvar vårdnaden.
– Eftersom vi inte får tillräcklig hjälp eller stöd fick jag ta det beslutet.
Dottern har missat mycket av sin skolgång. Hanna beskriver hennes frånvaro som ”otroligt hög”.
Några dagar innan vi ses har dottern stängts av efter att hon attackerat en annan elev.
Snart är hon i högstadieåldern.
– Jag är väldigt frustrerad och ledsen över att det har gått så här långt, säger Hanna.
Det är svårt att navigera bland dotterns alla vårdkontakter, berättar Hanna.
Hanna och dottern har haft möten med skola, psykiatri och familjeteam under åren. Men Hanna upplever inte att situationen blir bättre.
– Vi krigar hela tiden för att hon ska få uppleva livsglädje. Men just nu känns den ganska långt borta, tyvärr, säger Hanna.
– Får man en cancerdiagnos får man stöd och hjälp. Man får veta vad de kommer att göra och hur det kommer att gå till. Så borde det vara inom psykiatrin också.
Hanna är fortfarande orolig för att hennes dotter ska skada sig själv svårt.
– Jag önskar att någon tog hennes självskadebeteende på allvar. Nu säger de att hon gör det i affekt, inte för att hon vill skada sig.
– Jag oroar mig för att hon ska ta livet av sig, om det händer så exploderar jag. Psykiatrin kan inte säga att det bara är tomma ord i affekt.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag tänker på hur ska man hantera det här under resten av livet. Jag vill inte att när hon kommer upp i 30- till 40-årsåldern och blickar tillbaka ska behöva tänka: “Vilket skitliv jag hade då.”
Hanna heter egentligen något annat.
Kajsa kraschade av stress – erbjöds inte hjälp
Vi har pratat med fler som fastnat i psykiatrins köer även på vuxensidan, där medelväntetiden till behandling är över ett år.
Paret Per och Kajsa har båda behövt hjälp med deras psykiska ohälsa.
Både Per och Kajsa har behövt söka hjälp för psykisk ohälsa.
Per var sjukskriven i flera år för utmattning. Ofta lämnade han besöken på vårdcentralen frustrerad och ledsen för att han inte fick tillräcklig hjälp.
– Du går dit med ett öppet sår. När du går därifrån har du kanske fått en bomullstuss.
Utifrån journalanteckningar om hans klädsel och sätt att uttrycka sig misstänker Per att han inte ansetts vara tillräckligt sjuk för att prioriteras.
– Det är som att man måste gråta och vara klädd i mjukisbyxor för att få hjälp.
Du går dit med ett öppet sår. När du går därifrån har du kanske fått en bomullstuss.
Per, som egentligen heter något annat
Han misstänkte tidigt att adhd var den bakomliggande orsaken till hans utmattning. När han till slut fick diagnosen kändes det som att han hade varit sjukskriven fem år i onödan.
– Det förklarade en hel del. Nu kan jag jobba med mig själv på ett annat sätt.
Samtidigt tänker Per på vad han gått miste om och hur livet sett ut om han hade fått hjälp direkt.
– Jag hade kunnat förstå mig själv bättre och varit ute i arbete, säger han.
Hade jag fått hjälp överhuvudtaget om jag inte hade legat på, ringt, tjatat och påmint?
Kajsa
En dag fick Kajsa domningar in ansiktet, en befarad stroke.
– Vi fick åka in akut, säger hon.
Kajsa hölls kvar på sjukhuset över natten. Orsaken till domningarna bedömdes som stressrelaterad.
Men någon psykologhjälp, eller annat stöd, erbjöds inte.
Hon återvände till arbetet. Jobbade på, tills det inte gick längre.
– Jag totalkraschade. Efter det kunde jag inte gå till jobbet mer.
Kajsa har kämpat i flera år för att få rätt hjälp.
Sedan dess har hon kämpat för att få hjälp med att gå till botten med sina problem. När Kajsa inte kände att hon fick tillräcklig hjälp av psykiatrin i Östergötland sökte hon vård på andra platser i landet. Där fick hon en del av den hjälp hon behövde.
Kajsa säger att hon förstår om andra inte orkar kämpa på samma sätt. Att många ger upp på vägen.
– Hade jag fått hjälp överhuvudtaget om jag inte hade legat på, ringt, tjatat och påmint? undrar Kajsa.
Per och Kajsa heter egentligen något annat.
En längre intervju med regionstyrelsens ordförande Marie Morell publiceras som en del av granskningen måndag kväll.
Om du mår dåligt
Hit kan du vända dig om du mår dåligt:
Självmordslinjen drivs av föreningen Mind som arbetar för psykisk hälsa. Du som känner att du inte vill leva längre eller har någon närstående du är orolig för kan ringa eller chatta. De som svarar är volontärer som har fått utbildning och handledning för att ge medmänskligt stöd.
Telefon: 901 01
Samtalet är kostnadsfritt. Hit kan både de som mår dåligt och anhöriga ringa. Det går bra att vara anonym. Stödlinjen öppnade 12 december 2024 och bemannas av legitimerade psykologer, sjuksköterskor och kuratorer. Linjen är öppen dygnet runt alla dagar i veckan och samtalet är kostnadsfritt.
Telefon: 90 390
Få stöd på natten och prata med någon om dina upplevelser, tankar och känslor. Du kan även chatta.
Telefon: 08-702 16 80
Du som är under 18 år kan ringa, sms:a eller chatta med en kurator på Bris, barnens rätt i samhället. Du kan även mejla och få ett svar. De som svarar är utbildade kuratorer som är vana vid att prata om känslor, tankar och hur en har det. Där finns även live-chattar, där du kan prata med andra.
Telefonnummer 116 111
Föräldralinjen är till för föräldrar och andra vuxna som är oroliga för barn eller ungdomar i sin närhet. Föräldralinjen drivs av föreningen Mind och de som svarar är utbildade psykologer eller socionomer.
Telefon: 020-85 20 00
Behöver du stöd i din roll som anhörig eller närstående? Anhöriglinjen är en nationell stödtelefon som drivs av Anhörigas riksförbund. Du kan även mejla.
Telefon: 0200-23 95 00
