20 år har gått sedan Åsa Rosén förlorade dottern Amanda i tsunamikatastrofen. Hon och dottern Linnea överlevde mirakulöst.
Två decennium har passerat, men när Åsa Rosén tänker tillbaka känns det som att det var igår. Dagen för tjugo år sedan då familjens semester förvandlades till den värsta av mardrömmar. Dagen då Åsa Rosén såg sin dotter Amanda för sista gången.
– Det har inte gått 20 år. Det kanske var 20 år sedan jag simmade där nere men det är färskt i minnet, som om det var igår. Och sorgen är så tung, bottenlös, säger Åsa Rosén.
På morgonen den 26 december 2004 har Åsa Rosén med make och de två tvillingdöttrarna Linnea och Amanda, 9,5 år gamla, just anlänt till Khao Lak, Thailand. Familjen får sätta sig och vänta en liten stund under tiden som deras bungalows görs i ordning. Familjen har varit i Khao Lak flera gånger förut men när Åsa tittar ut mot det azurfärgade vattnet är det något som skiljer sig från de andra gångerna som familjen varit där.
– Jag frågar thailändare som jobbar där "vad är det med vattnet idag?". De vet inte, säger Åsa Rosén.
Familjen har just satt sin fot på semesterorten Khao Lak i Thailand när Tsunamin bryter ut.
Det är något annorlunda med vattnet. Vattnet har dragit sig undan och turisterna har gått ut på det som vanligtvis är havsbotten för att plocka snäckor och titta på de sprattlande fiskarna.
– Då ser jag en vit rand längs med horisonten som jag inte vet vad det är men någonting får mig att ta flickorna i handen och gå därifrån, säger Åsa.
En jordbävning bryter ut i Indiska oceanen 26 december 2004 och skickar skyskrapshöga vågor mot kustlinjen. Över 200 000 personer dör när tsunamin träffar 14 länder.
De rör sig bort från stranden när Åsa hör ett högt dån, som flera flygplan som landar. Nu springer hon, med Linnea och Amanda i var sin hand, samtidigt som den vita randen på horisonten kommer allt närmare. Hon vet att de måste upp, så högt över vattnet som de kan komma. De hittar en trappa att springa upp för samtidigt som en enorm vägg av vatten slår in över Khao Lak.
Träd bryts av och hus slås sönder under tsunamivågens kraft. Åsa Rosén tumlar runt i vattnet som i en tvättmaskin, utan att veta vad som är upp och vad som är ner. Hon lyckas ta sig upp till ytan och få luft. Vattnet drar sig tillbaka och tar mänskliga kroppar med sig ut i havet.
Åsa Rosén och dottern Linnea lyckas efter den första flodvågen ta skydd i ett högt träd. Där ligger de tillsammans på en gren tills tsunamin bedarrat.
– Jag skriker efter Amanda och Linnea men jag får inget svar. Det känns som att jag är helt ensam och allt är helt knäpptyst, säger Åsa Rosén.
Men så ser Åsa sin dotter Linnea flyta på en planka långt ut i vattnet och tillsammans söker de skydd högt upp i ett stort träd, samtidigt som meterhöga vågor fortsätter att slå in mot stranden. När tsunamin slutligen stannar av söker sig Åsa och Linnea till högre mark och upp på ett berg i djungeln.
I flera veckor letade Åsa Rosén efter dottern Amanda, 9. Varje dag gick hon igenom listor med alla personer, levande och döda, som hittats efter katastrofen. En dag hittade hon något som stämde in på Amanda.
Hon vet ännu inte att dottern Amanda aldrig tog sig levande ur katastrofen. Efter veckor av sökande, med hjälp av människor från världens alla hörn, får Åsa till slut reda på att hennes dotter inte lever.
– Först var det en lättnad att ha hittat henne efter så många veckor av letande. Men det är klart att ingen vill flyga hem med ett barn som inte lever, säger Åsa Rosén.
I många år efter händelsen kämpar Åsa med sjukskrivningar, ångestattacker och posttraumatisk stress.
Jag kan inte sörja Amanda så att jag försummar Linnea, tänkte jag. Så det var bara fullt fokus på Linnea, att det skulle gå bra för henne.
Åsa Rosén
– Ingenting spelade någon roll för mig, jag parkerade var jag ville, struntade i allt. Det var som att jag var uppe i himlen och bara tittade ner på livet som pågick. Det kändes overkligt.
Samtidigt som hon själv försöker hantera den bottenlösa sorgen hon själv upplever är hon mamma till en dotter som mist sin tvillingsyster.
– Jag kan inte sörja Amanda så att jag försummar Linnea, tänkte jag. Så det var bara fullt fokus på Linnea, att det skulle gå bra för henne, säger Åsa Rosén.
20 år har gått sedan tsunamikatastrofen men Åsa Rosén har fortfarande mycket kvar att bearbeta. I många år kämpade hon med ångest och PTSD.
Hon säger att hon ännu inte har hanterat sorgen efter Amanda, trots de 20 år som gått.
– I början hanterade jag ingenting, jag kunde inte ens ta hand om mig själv. Det är först nu som jag har börjat hantera det, säger Åsa Rosén.
– Det är en bit av en själv som har försvunnit. En bit av ens identitet. Det är en jättestor saknad.
Man tänker att det ska bli lättare för varje år som går men det blir inte det.
Åsa Rosén
Varje år när det lackar mot jul och tsunamins årsdag så växer en klump i Åsas bröstkorg.
– Det känns i hela kroppen att det är december månad och det börjar närma sig jul. Julen ska vara trevlig men det blir tvärtom. Man tänker att det ska bli lättare för varje år som går men det blir inte det, säger Åsa Rosén.
Katastrofen och sorgen efter Amanda har fört Åsa och dottern Linnea ännu närmare varandra.
Hur fortsätter man leva efter att något sånt här har hänt?
– Man lever inte. Man överlever. Jag går till jobbet varje dag men det ligger något sorgligt täcke över mig.
– Jag lever för Linnea. Jag lever för min mamma, pappa och bror. De som står mig nära. Jag är jätteviktig för dem, och det ger mig mening.
