I det ursprungliga klocktornet från 1700-talet hänger klockspelen, som spelar upp plastremsan med melodislingorna i kontrollskåpet.
Magnus Lindelöf uppmanar till försiktighet. Han rör sig uppför trappan med lätta steg. Det svaga ljuset lämnar inte utrymme för fumliga steg eller oknutna skosnören, passagen upp i kyrktornet är brant och kräver försiktighet. En doft av gammalt trä sprider sig på vägen upp.
Under fotstegen knakar plankorna. Tanken att golvet kan rasa är skrämmande. Lyckligtvis är känslan kortvarig när till slut kyrkans klockspel uppenbarar sig ovanför allas huvuden.
Metallhammaren kontrolleras i klockspelet.
För klockteknikern Magnus Lindelöf är det en vanlig arbetsdag – i ett ovanligt yrke. Endast 10-15 personer i landet delar hans profession.
Under 25 år arbetade han med ingenjörstjänster och driftsättning av nya signalsystem på Banverket. Efter ett uppdrag i Göteborg, som löpte över en sjuårsperiod tröttnade han på natt- och helgjobb inom järnvägsbranschen, långt från frun och hemmet i Aska.
Han ville åt en förändring. Men som så många andra i samma situation fanns det ett problem. Han visste inte vad han ville göra. Och hade det inte varit för hans två intressen; museala järnvägar och stora urverk hade livet kanske tagit en annan väg.
– Järnvägen har funnits i mitt blod länge. Jag började med museal järnvägsverksamhet redan som åttaåring och blev tidigt intresserad av de riktiga grejerna. Jag har skruvat på ånglok, diesellok och järnvägsvagnar under många år. Jag brukar säga att jag är rätt bra på att skruva med gammalt skrot, säger han och skrattar högt.
– Jag hade mycket idéer men jag ifrågasatte mina kunskaper: Vad kan jag egentligen förutom järnväg och signalteknik? Men jag insåg att jag kan ur och ur-system, mekaniska och elektriska. Så då slog det mig, jag startar ett företag för att jobba med just stora ur.
Magnus uttrycker tacksamhet till sin läromästare, den avlidne Borensbergsbon Ove Haglund, som han ser som en stor inspirationskälla inom urmakeri. – Han var en extremt skicklig urmakare, jag har honom att tacka för mycket av min kunskap, säger han ödmjukt.
Magnus Lindelöf
Kunskaperna inom området har han bland annat lärt sig av den bortgångna Borensbergsbon Ove Haglund, hans mentor och inspiratör.
– Han var en extremt skicklig urmakare. Jag har honom att tacka för mycket av min kunskap.
2017 såg han en intervju i Motala & Vadstena Tidning med kyrkoherden i Motala, som berättade att ett av kyrkans klockur var trasigt.
– Jag hörde av mig till honom och sa ”Jag har delar till ert ur på lager, jag kan reparera det år er.”
Det gäller att föra sig och förstå värdet av det tekniska kulturarvet
Magnus Lindelöf
Det blev en av Magnus första kunder. Samma år startade han enskild firma vid sidan av ingenjörsjobbet. Det trillade in en del jobb, men verksamheten var ännu inte tillräcklig stor att leva på. Dessutom efterfrågade fler reparationer och underhåll av kyrkklockor av ringande karaktär.
– Jag insåg där och då att detta är något som jag kan förstå och lära mig. Så jag började läsa mycket tysk och engelsk litteratur om klockor för att lära mig mer.
2021 bildade han Aska Klockservice AB och redan 2022 blev det hans heltidssysselsättning. Nu reser han land och rike runt.
– Jag är borta mellan 70 till 100 dagar om året. Det är mycket tid, säger han och utvecklar:
– När jag lämnade järnvägen ville jag minska på resandet, men så blev det inte och det är jag inte ledsen för. Nu slipper jag jobba helger och nätter. Det är inte lika kul som när jag var yngre.
Han fortsätter:
– Jag ångrar bara att jag inte bytte bransch tio år tidigare.
Var finns dina kunder, är det hela Sverige?
– Jag har fasta kunder till norr om Gävle, men huvuddelen av mina kunder är i Östergötland och Stockholmstrakten. Längre söderut är mina två största konkurrenter verksamma så där är det svårare att komma in på marknaden.
Magnus Lindelöf visar det gamla kontrollskåpet till kyrkans klockspel. Den vita remsan styr vilka melodier som spelas i klockspelen. Lovisa Nordstedt följer noggrant Magnus förklaring kring tekniken.
"Melodierna finns hårdkodade i plastremsan. Tre melodier per remsa och dag, men det här är den tråkigaste remsan", säger Magnus. Han pekar på håligheterna i banden som visar hur melodin är komponerad. "Den här melodin är monoton, säger han och iscensätter ljuden på remsan med sin mun; "ding ding, ding ding".
Med hjälp av klaviatur skapar maskinen nya melodier som kan spelas i kyrkans nuvarande anläggning. Magnus ler nöjt när han ser den. "Jättehäftigt att den finns kvar"."
Längs med väggen hänger flertalet plastremsor, alla med olika melodier.
Det finns 3400 kyrkor i Sverige och tekniken i dem varierar. Allt från äldre mekaniska system till nya moderna installationer. I Motalas stadskyrka har Magnus och hans anställda; Lovisa Nordstedt och Rickard Johansson börjat kontrollera de två stora kyrkklockorna. Inget får hänga löst och riskera anläggnings- eller personskada.
Magnus pratar innerligt om kyrkornas teknik och ursprung medan han vägleder arbetet.
– Det är ganska vanligt att man slänger all gammal teknisk utrustning när den bytts ut, men det gäller att förstå att det kan finnas ett värde även i det teknisk kulturarvet, säger han med vördnad.
Vandringen uppför kyrktornet fortsätter.
Hur ofta får du en wow-känsla när du besöker en kyrka?
– Varenda gång, säger han ödmjukt.
Kyrkan är en speciell plats för Magnus som i det privata är medlem i katolska församlingen i Vadstena. Han menar att det är därför har en speciell dragning till medeltida kyrkor.
– Kyrkorum är en helig plats byggd för att människor ska uppleva glädje, sorg och vardagen. Ju äldre kyrka, desto mer känslor. Jag känner mig inte lika hänförd av en som är byggd under mitten av 1900-talet, men jag diskriminerar heller ingen kyrka, säger han och skrattar ljudligt.
Har du någon favorit?
– Jag gillar medeltida kyrkor för det är spännande att komma nära historien genom klockorna. Både Ask och Hagebyhöga kyrka har klockor från mitten av 1500-talet. Men Tyska kyrkan och Uppenbarelsekyrkan i Stockholm är med två favoriter.
Magnus Lindelöf går igenom kontrollbesiktningen med Lovisa Nordstedt och Richard Johansson. "Det är mycket att tänka på", säger Lovisa och lyfter på ögonbrynen.
Lovisa genomförde sitt första kyrkobesök i Alvesta för två veckor sedan. Om hon kommer stanna kvar i yrket låter hon tiden utvisa, men än så länge trivs hon bra även om jobbet innebär vissa utmaningar: "Det är många tekniska begrepp och mekanik att förstå sig på. Men det är mer spännande än jag trodde. Och det är kul att jobba med Magnus som är så passionerad."
Kanske är jobbet för spännande, för Lovisa är kissnödig och vill ta sig nedåt. "Jag rekommenderar att ta med en dunk upp i tornen. Det är ofta en lång väg ned om man blir kissnödig", säger Magnus och tittar på Lovisa, som i nuläget helst av allt vill ha en toalett.
Finns det några drömjobb du vill ta dig an?
– Det skulle väl vara domkyrkorna. Det blir helt andra typer av utmaningar och jobben blir så mycket större. Jag har några kunder i Stockholm, när man kommer fram till en kyrka och tittar uppåt så kan det ibland slå mig: "Ojoj... det här är många trappsteg."
Runt om oss fortlöper arbetet.
Rickard klättrar ned för att inspektera kyrkklockan. Att det är ont om utrymme verkar inte störa honom, endast lite av hans fötter sticker ut under den 800 kilo tunga klockan. En både humoristisk, och nästintill skrämmande vy att se ovanifrån. Han ropar ner kollegorna från åskådarplats – ett slitage har upptäckts.
Inom kort ligger alla tre på rygg i det minimala utrymmet och granskar upptäckten.
Vid inspektion av kyrkklockan konstaterar Magnus Lindelöf att "kläppen", som skapar klangen i klockan är skadad. "Den rör sig i formen av en åtta nu, istället för i en rak pendelrörelse, den behöver åtgärdas", säger han till sina medarbetare som håller honom sällskap på det trånga utrymmet.
Arbetet i ett kyrktorn är inte riskfritt. I den trånga passagen till klockan finns en öppning som leder till våningen under. Ett felsteg kan resultera i ett ovälkommet fall – fyra till fem meter ner.
– Det är ett yrke med höga ljud och risk för både fall- och klämskador. En farlig plats om man inte vet vad man gör, säger Magnus.
Har du själv råkat ut för någon olycka?
– Nja. Jag har trampat igenom ett golv en gång när en bräda gick sönder. Men det är allt. Man tänker att plankor i kyrkor ska vara väl tilltagna, men inte alltid.
Det känns inte som att det här är rätt bransch att vara höjdrädd i?
– Så är det. Höjder har jag inga problem med, inte längre i alla fall. Men jag har respekt. Jag använder skyddssele så fort jag jobbar med risk för höga fall – det gäller att vara riskmedveten.
Öppningen till våningen nedanför lyser upp i mörkret. Ett fall kan resultera i en ovälkommen utgång.
Besiktningen fortsätter på våningen ovanför i kyrkans tillbyggnad i betong från 1952.
– Den delen är inte lika rolig som resten av kyrkan, säger Magnus med en nästintill blygsam viskning.
Och kanske blir vi straffade från ovan. Klockan slår halv tio och ljudet av ringande kyrkklockor slår till som en blixt från klar himmel. Ljudet är öronbedövande.
– Timslagen låter mer, konstaterar Magnus och tittar på oss med en van blick.
Magnus skyddar öronen när kyrkklockan ringer.
Han ser ljust på framtiden som klocktekniker, men är medveten om att fler kunder behövs om företaget ska kunna växa.
Vad är utmaningen för att lyckas?
– Det är att få ihop tillräckligt med kapital för att våga ta risker med investeringar i både material, lokal och inte minst anställda. Jag startade från nästan helt noll. Det har jag fått jobba ihop och jag har inget stort kapital nu heller, men det är bättre än 2022 i alla fall. Den här branschen är verkligen inte att tälja i guld.
Vem betalar ditt arbete?
– Vanligtvis är det församlingarna som betalar ur egen ficka eftersom jobben sällan blir så stora. Församlingen kan förvisso söka kyrkoantikvarisk ersättning, men medlen är begränsade och det finns många kyrkor som har stora behov.
Det är ett yrke med höga ljud och risk för både fall- och klämskador. En farlig plats om man inte vet vad man gör.
Magnus Lindelöf
Finns det en framtid eftersom svenska kyrkan tappar medlemmar och därmed intäkter?
– Det är svårt att sia om framtiden. Det kommer kanske inte vara 3400 kyrkor i landet om tjugo år. Men behoven är stora och det finns att göra. Ofta blir det en större underhållsskuld när man inte har råd att göra det underhåll som behövs. Det slutar antingen i att man får stänga kyrkan eller sluta ringa i klockan, säger han med visst vemod.
Vad befinner sig företaget om tio år?
– Även fast jag nog kommer dröja med att bli pensionär, så börjar jag närma mig 65. Jag hoppas på självgående anställda så att min insats kan minska och jag kan dela med mig av mina kunskaper istället.
Är det vägen som lärling som gäller för att bli klocktekniker?
– Japp, så är det. Skämtsamt brukar jag säga att en bra grund är att kunna skruva med gamla bilar. Sen behöver man förstå vikten av att jobba i kulturmiljöer. Kyrkor är unika platser och det gäller att förstå det, att ha respekt för det, säger Magnus Lindelöf.
Magnus Lindelöf och Rickard Johansson inspekterar urtavlan och dess urverk. De konstaterar att visaren för timslaget är lite lös. "Det är inte akut, men det behöver åtgärdas", säger Magnus.
Toppen av Motala stadskyrka inifrån. Flera stegar leder till toppen av spiran i en virrvarr av korsande bjälkar. "Det är onödigt att gå upp, men jag hade gärna testat om jag haft rätt utrustning" säger Lovisa med lustfyllda ögon. Magnus kontrar: "Du väger inte 125 pannor som jag" säger han och skrattar högt.
