Anna berättar att hon idag lever ett stilla liv. Något som hon också tycker är väldigt skönt. "Vill jag ta en öl själv på stan så kan jag göra det utan att någon känner igen mig. Det är väldigt skönt".
Anna har bott i Motala kommun i några år nu.
– Jag kommer aldrig flytta hem igen. Motala har blivit hemma, säger hon.
Polisen och Motala kommun har i flera år arbetat för att stävja narkotikaanvändandet i kommunen. I de senaste medborgarlöftena står att man ska göra informationsinsatser redan mot barn i mellanstadieåldern.
En som vet hur det är att ha ett barn som börjar bruka narkotika tidigt är Anna. Hennes son Liam har missbrukat narkotika i halva sitt liv.
– Jag trodde varken han skulle bli 20 eller 25 år. Han har provat allt. Han kan inte ens ta kokain för att han är så trasig i näsan, säger hon.
När Liam var ett litet barn var han glad och sprallig. Men när han var i nioårsåldern separerade Anna från hans pappa. De flyttade närmare hennes föräldrar. Efter ett par år i den nya staden började problemen. Liam snattade, var otrevlig, skolkade och kallade Anna för könsord.
Jag trodde varken han skulle bli 20 eller 25 år
– "Anna"
Hon visste inte vad hon skulle göra, hennes son blev alltmer utåtagerande. Hon tog kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin. Men fick ingen hjälp.
– De sa att Liam var arg för att jag hade skiljt mig från hans pappa, säger hon.
Skolan gick snabbt utför och han hoppade av gymnasiet. En kväll när Anna hade kommit hem från jobbet bankade det på hennes ytterdörr.
– En kväll när han var 16 år knackade fyra civilklädda poliser på dörren. De ville förhöra Liam. Han hade kompisar på sitt rum. Jag blev idiotförklarad av den ena polisen, han sa att jag var helt värdelös som mamma att jag inte skulle ge honom några fickpengar. Jag visste väl att han rökte i smyg men jag trodde i mitt stilla sinne att han inte rökte på. Men de var höga som hus allihopa.
Anna beskriver att när det är som värst med sonen så handlar allt om pengar.
Efteråt hade hon kontakt med socialtjänsten. Även där berättar Anna att hon möttes av dömande kommentarer och ett ifrågasättande av hennes lämplighet som mamma. Hur hon helt enkelt inte kunde förstå att hennes son var en missbrukare.
– Sekreteraren sa att jag skulle sluta ge honom fickpengar, att det var uppenbart att det gick till att köpa knark. Men jag svarade att jag begär inte kvitto från min son på det han handlar. Jag själv har aldrig rökt eller snusat och dricker knappt. Jag förstod inte det här. Jag begrep inte vad det var helt enkelt. Senare när det blev så markant så luktade det stall hemma när han rökte hasch. Det var då jag fattade.
Det tjocknar i halsen när hon berättar om första gången som hennes då 17-åriga son skulle till ett behandlingshem.
– Först skulle han på avgiftning. Det var en socialsekreterare som tog beslut om det och jag sa åt henne att hon skulle vara med då. Hon kom och det var även med två poliser. De tog honom och det var väldigt jobbigt för de tar ens barn ifrån en, säger hon och fortsätter:
– Samtidigt var det väldigt skönt för då visste jag att han blev omhändertagen och kanske kunde han bli fri från den här jävla skiten.
Men han blev inte fri från den "jävla skiten". Istället har det varit in och ut från behandlingshem och fängelse. Kontakterna med socialtjänsten och polisen har varit otaliga. Anna beskriver hur det har brustit vid uppföljningar, att hon lämnats själv med att ta hand om sonen och ha honom under uppsikt samtidigt som hon själv behövde arbeta. Och vid mer än ett tillfälle har Annas föräldraskap blivit ifrågasatt, något som skapat både ilska och sorg.
– Man tänker så här: Är de alla dumma i huvudet, bara för att du är socialsekreterare ska inte du säga att jag en är dålig förälder. Jag har ett riktigt skräckexempel på en socialsekreterare vars son också knarkade. Jag ville de skulle försöka lyssna på mig så att vi kunde lösa det här, säger hon.
– När man blir ifrågasatt blir det också att man tar avstånd från livet. Jag har känt mig ganska värdelös, har bara en handfull vänner som jag umgås med. För det mesta sitter jag här i min ensamhet. Men det är ett val jag har gjort. Det är tur att Anhörigcenter finns för där kan man prata ut om allt.
Under åren hade hon hela tiden kontakt med polisen. Hon beskriver sig själv som en mellanhand mellan sonen och myndigheten, något som hon också rekommenderar andra föräldrar att göra.
– Min son var jättekänd av polisen och så fort han gjorde något ringde jag till dem och sa: "Nu gör han det där, han sitter i den bilen och han har det och det hemma". Så jag blev en form av mellanhand till polisen, säger hon.
Jag flyttade till Motala för att jag polisanmälde min son för trakasserier
– "Anna"
Men till slut gick det inte längre. Konflikterna var för många och till slut behövde hon komma ifrån sin son – för sin egen skull och för att få en lugnare tillvaro.
– Jag flyttade till Motala för att jag polisanmälde min son för trakasserier och det är faktiskt något jag rekommenderar andra föräldrar att göra. Man måste vara så tuff för man blir en del av sitt barn missbruk och kriminalitet. Man tänker att man klarar det själv, men det gör man inte.
Liam börjar idag närma sig 30-årsåldern och har missbrukat narkotika i halva sitt liv. Anna och Liam har fortfarande kontakt. De hörs via telefon men då är det sonen som ringer. Hon ringer aldrig honom. Han har inte besökt henne i nya lägenheten i Motala. En lägenhet som är sparsamt inredd. Det finns ett litet bord i köket, en soffa i vardagsrummet, bord och byrå. På väggarna hänger lite tavlor men inga fotografier av Liam.
Anna berättar att hennes son idag inte vet var i Motala hon bor.
– Jag har valt att ta bort bilderna på Liam för han är inte en del av mitt liv på ett sådant sätt längre. Jag har inte heller några bra bilder på honom för de som jag har fått är bara hemska och det är inget roligt att ha, säger hon och visar upp de senaste bilderna som Liam skickat till henne.
Hon beskriver känslan av relationen med sin son som en sorg. Att han dränerar henne på energi. Och när han är på sitt värsta humör handlar det alltid om pengar och det är då som han ringer henne.
– Det är hela tiden pengar och pengar. Kan du inte swisha mig, jag har inte ätit på flera dagar och så vidare. Han tar så oerhört mycket energi från en. Han ber en teckna kontantkort till exempel, jag har redan tecknat fyra kontantkort och jag har sagt att han får lösa det själv eller vara utan telefon.
Varför tror du att han fortsätter att ringa dig?
– För mamma är ändå mamma. Jag är trots allt hans trygga punkt, säger hon och berättar vidare att de för tillfället inte haft någon kontakt sedan i somras.
Liam har haft flera återfall där han har hamnat på sjukhus. Idag pratar Anna om hur hon väntar på att hennes son ska dö i sviterna av missbruket. Trots att hon logiskt är inställd på att beskedet kommer att komma fryser hon till varje gång som det ringer ett okänt nummer i telefonen.
– Mentalt vet jag om att han kommer att dö och den dagen det sker så kommer jag att rasa. Det är så jäkla sjukt, men så länge inte polisen ringer eller knackar på dörren då lever Liam. Och varje gång det ringer där det inte står något nummer, då funderar man på om man ska svara eller inte. Man får nästan svårt att andas för man tänker att nu kommer beskedet.
Du har inga bilder på Liam. Du talar om hur du väntar på ett dödsbesked. Hur vill du minnas Liam?
– Som han var när han var barn. Inte det här som har orsakat all plåga. Som liten var han god och glad, inte som han är nu. Den dagen han går bort då kommer inte några av de här senaste bilderna att finnas, utan då ska bara bilderna från när han var liten vara kvar, säger Anna, samtidigt som hon torkar bort en tår från kinden.
*Anna och Liam heter egentligen någonting annat.