Under pandemin gjorde Johan sin semesterbostad på ön Hultö till sitt permanenta hem. Han lämnade hemstaden Norrköping för ett lugnare liv på den lilla ön, men pendlar fortfarande till jobbet på SMHI i Norrköping flera dagar i veckan.
Det är i mitten av februari och isen ligger tunn på Östersjön. På ön Hultö i Tjust skärgård har en av öns få invånare, Johan Nilsson, just lämnat sin stuga för att spåra upp en skabbräv som han sett ströva runt. Efter en stunds sökande ser han räven i ett skogsbryn och lägger an geväret.
PANG
Johan ligger på marken. Han har halkat och i samband med fallet har skottet brunnit av. När han reser sig märker han att det är något fel med hans ben, något fruktansvärt fel.
– Benet ser ut som en öppen garageport, det är bara slafs och gegga, säger Johan Nilsson.
Skottet har gått rakt in i Johans ben. Nu gäller det att agera snabbt.
– Som tur var hade jag en ryggsäck på mig, jag skar sönder den och använde den tillsammans med en pinne för att göra ett första förband, säger Johan Nilsson, som tidigare arbetat inom Försvarsmakten och fortsätter:
– Jag brukade aldrig ha med mig telefonen, men lyckligtvis hade jag det den här gången. Så jag ringde 112 och berättade att jag hade skjutit mig själv i benet och jag hörde hur jävla pinsamt det lät när jag sa det.
Johan Nilsson har två vuxna barn och en fru. Men för de mesta bor han ensam i sin lilla stuga på ön, där det finns få andra permanenta boende.
Räddningstjänst, ambulans och polis skickas till Hultö, men den tunna isen på havet varken bär eller brister. Innan hjälpen kan nå ön behöver man få tag på en svävare för att kunna ta sig över sundet. Men tiden går och för varje minut som passerar tappar Johan mer och mer blod. Han är frusen och känner sig svimfärdig. Larmoperatören på andra sidan telefonen försöker att hålla honom vaken.
– Energin blir jättelåg, jag fick kämpa för att inte tuppa av.
Under sin tid i försvarsmakten har Johan Nilsson fått lära sig vad man ska göra och hur man ska tänka när livet står på spel. Tillsammans med larmoperatören försöker han distrahera tankarna.
– Det är lätt att tänka på sin fru och sina barn i ett sånt läge, men jag vet av egen erfarenhet att det är det sämsta man kan göra. Man slappnar av då och det är inte bra, så jag och kvinnan i luren pratade om jakt, säger Johan.
Efter händelsen tog Johan geväret, som han köpt från ett dödsbo, till en vapentekniker som kunde konstatera att det var modifierat och saknade en så kallad greppsäkring. När Johan ramlade och både han och geväret slog i marken kunde därför ett skott avlossas. Nu är geväret ständigt förpassat till vapenskåpet.
Det tar 1,5 timme innan hjälpen kommer och det tar ytterligare 1,5 timme innan Johan ligger på operationsbordet. Hela vägen till sjukhuset sitter Johans första förband på, som han gjorde med hjälp av remmarna på sin ryggsäck.
– När jag var inom försvaret övade vi på att göra första förband på oss själva. Jag är rätt så tacksam för att den kunskapen sitter i ryggmärgen.
Hultö ligger utanför Loftahammar i Västervik. Hit flyttade Johan Nilsson 2020 efter att ha bott större delen av sitt liv i Norrköping.
Vad tror du hade hänt om du inte hade den kunskapen?
– Då hade jag inte överlevt. Det var nog avgörande.
På sjukhuset opereras Johan och på röntgenplåtarna ser läkarna att skottet gått i mjukvävnad mellan skelettet och stora kroppspulsådern.
– Jag hade extrem tur. Hade det träffat skelettet hade jag troligen behövt amputera och hade det träffat kroppspulsådern hade jag dött här på ön. Det var inte många millimeter bort, säger Johan.
När Johan Nilsson kommer till Västerviks sjukhus skickas han raskt in på operation. Efter operationen får han reda på att skottet passerat bara några millimeter från stora kroppspulsådern.
Han berättar att han var rädd för att hans aktiva liv på Hultö skulle ha nått sitt slut.
– Ska jag sitta i rullstol nu? Då kan jag inte bo kvar här och måste flytta tillbaka till någon liten lägenhet i Norrköping. Titta på svanar på fritiden, säger Johan.
Men bara några dagar senare var Johan tillbaka på sitt älskade Hultö med en krycka i var hand. Nu, tio månader senare, är hans ben helt återställt.
För mindre än ett år sedan var Johan Nilsson nära döden i den här skogsdungen.
För en person utan militäriskt drillande i första förband hade den timslånga väntan på hjälp varit för lång, säger Johan. Hade han inte kunnat första förband eller om skottet träffat än mer olyckligt hade han inte funnits i dag.
– Det finns rätt många som bor i skärgården och det här visar lite på vilken utsatthet det kan innebära.
Johan Nilsson har under flera år jobbat i Försvarsmakten. Nu arbetar han på SMHI, med solmätning.
Trots att det tog tid att få hjälp ger Johan beröm till blåljuspersonalens arbete. Det finns inte någon bra dag för att skjuta sig själv i benet, säger Johan, men hade isen varit starkare eller helt smält hade det varit lättare att ta sig över till ön. Under andra väderförhållanden tror Johan att han hade fått hjälp mycket snabbare.
– Det tog 1,5 timme men när de var här gjorde de sitt jobb väldigt bra. Jag har bara gott att säga, säger Johan.
Han har klarat sig från bestående skador från olyckan, men det långa ärret på Johan Nilssons ben kommer påminna honom resten av livet.
Har den här upplevelsen fått dig att ändra sättet du lever på?
– Nej. Eller jag har börjat göra som frugan säger och ha med mig telefonen när jag går ut. Men annars lever jag precis som förut.
Har du tänkt på vad som hade kunnat hända?
– Nej jag har nog inte vågat gå in i de tankarna på hur nära det var att jag dog. Men när man tänker på det så var det väldigt nära.
