Kennelägaren: ”Det gick åt helvete”

Linköping
Lästid cirka 12 min

Hon prisades för sin uppfödning i våras, var medlem i Svenska kennelklubben och var ett stort namn i hundsverige. Men på en gård utanför Linköping hade hon över hundra, vanvårdade taxar instängda i små burar.
"Det gick åt helvete", säger kennelägaren till Corren. Nu misstänks hon för grovt djurplågeri.
Correns reporter åker till gården för att försöka förstå varför det gick så fel.

Detta har hänt:

Det här reportaget publicerades första gången den 24 september 2024. Sedan dess har Corren också kunnat avslöja att veterinären som godkände kennelägarens hundar har varnats och hotats med böter av tillsynsmyndigheten. Tidigare anställda har vittnat: ”Han måste ha vetat om vanvården men agerade inte.”

56 av de omhändertagna hundarna har avlivats, vilket fick andra uppfödare att reagera. Övriga har omplacerats.

Vad vill du att Correns grävgrupp ska granska nästa gång? Tipsa oss genom att mejla eller lämna ett krypterat tips. Du får vara anonym och har källskydd, läs mer om det här.

På den lilla skogsvägen möts jag av skyltar med budskapen "Privat område" och "obehöriga äga ej tillträde". Trädgården är full av rasthagar, hundsaker och bråte. I framrutan på bilarna trängs prisrosetter, hundmedicin och dokument. Tidigt på morgonen i mitten av augusti, när länsstyrelsen och polisen var här, ljöd hundskallen över skogen.

Några hundar var så stressade att de bet och hängde i burgallret, står det i länsstyrelsens rapport.

Men nu, drygt två veckor efter tillslaget, är det tyst. Eftersom ingen öppnar när jag knackar på lämnar jag en lapp. Samma dag kontaktar kvinnan som driver kenneln mig. Hon vill prata.

undefined
På kenneln hänger gosedjur i träden. De användes som leksaker för taxarna, förklarar kennelägaren.

16 augusti omhändertog Länsstyrelsen i Östergötland, med hjälp av polis, 123 vanvårdade hundar på hundkenneln. Aldrig någonsin tidigare har myndigheten omhändertagit så många hundar på samma gång.

– Man brukar få någon förvarning men den här gången stormade de in på morgonen. Hundarna utsattes för otroligt stress och oro. Det var polis på motorcykel ifall jag skulle försöka smita och jag fick handfängsel. Det var fruktansvärt, säger kvinnan som äger kenneln. 

Hundarna – som fanns på två olika adresser – var enligt Länsstyrelsen smutsiga, flera var panikslagna och många av dem hölls i små burar. 

Snart spreds parets identitet på sociala medier och bland hundfolk. Vilka visste om misären? Varför hade ingen gjort något tidigare? Men de som var så erfarna och trevliga!

I kommentarsfält haglade glåporden:

Monster är ni! Kräk till människa. Riktig satmara som medvetet skadar andra små liv.

undefined
På parets ena gård, utanför Linköping, fann Länsstyrelsen flest hundar. Enligt myndigheten var hundarna smutsiga, flera var panikslagna och många av dem hölls i små burar.

Jag blir nyfiken. Vilka är människorna som nu misstänks för djurplågeri och som utmålas som monster på sociala medier?

De är ett gift par i 70-årsåldern.

Erfarna och kompetenta enligt vissa. Fuskare och fifflare, enligt andra.

– Är man framgångsrik så finns det alltid de som är avundsjuka och sprider elakheter, säger kvinnan.

Det är hon som har varit drivande i försäljningen av hundarna. Hon har sedan 2011 tillstånd att föda upp valpar i sin bostad på en liten ort i Linköping. Kvinnan har specialiserat sig på taxar. Svenska Kennelklubbens databas visar att hon har fött upp 661 valpar de senaste 14 åren.

– Hon har alltid haft väldigt många hundar, säger en person med god insyn.

Mängder av taxar som fötts på kenneln har ställts ut och vunnit priser.

På sociala medier finns även en klick som försvarar kenneln. Tidigare köpare som tar avstånd från vad som hänt, men som samtidigt uttrycker tacksamhet över sina friska valpar och stöttningen de fått från kvinnan. Fram träder bilden av en uppfödare som höll kontakten med köparen och som genuint brydde sig om sina hundar.

– När jag skulle köpa hund var det många som rekommenderade henne. När vi hade kontakt ställde hon frågor om varför jag ville ha hund. Jag upplevde henne som seriös och extremt kunnig, säger en av alla valpköpare.

Vi bjöd ju inte in folk i slutet. Utan vi satt i husbilen eller ute om vi fick besök.

Kennelägaren

Men så blir jag förvirrad. För ju fler jag pratar med desto fler varningstecken dyker upp. Det finns personer som påstår att de länge anat att djuren inte mått bra.

– Hundarna luktade ofta urin, säger en kvinna som träffade många av kennelns valpar under 2022 och 2023.

– Många var magra i hullet, säger en annan kvinna, som även hon träffat flera av valparna.

En annan utställare har reagerat på att de taxar hon mött har varit skygga och osäkra.

Flera hundköpare minns även stöket i parets hem.

– Det var väldigt många saker och luktade mycket när jag var där 2022. Men jag skulle inte säga att det var misär. Med facit i hand borde man kanske slagit larm redan då, men jag hade ingen erfarenhet av att vara på kennel. När köpet väl skulle genomföras möttes vi upp på en mack, säger en valpköpare.

Ytterligare en kvinna, som även hon besökte gården 2022, beskriver huset som obeboeligt.

Men att ha det stökigt är inget brott. När började kvinnan bryta mot lagen och stänga in sina hundar i burar?

undefined
Efter omhändertagandet har många på sociala medier varit mycket arga och upprörda. Kennelägaren har inte orkat läsa vad som står.

Redan 2012 tipsade en anonym person Länsstyrelsen i Östergötland om att kenneln hade ett 70-tal hundar. "I huset hålls hundarna i burar", skriver anmälaren.

– Det är inte sant. I huset fanns 10 boxar där man kunde ha 4 taxar i varje box, det vill säga 40 hundar, kommenterar kennelägaren.

Men tipsen till myndigheten blev fler. Sedan 2011 har Länsstyrelsen fått in totalt sex anmälningar mot kenneln. Här finns grova anklagelser och personpåhopp. Men Länsstyrelsen prioriterade inte tipsen.

– Ofta är det en resursfråga. Vi måste prioritera och kontrollera de verksamheter där vi har störst sannolikhet att hitta fel, säger Kristoffer Hellberg tillförordnad chef för djur, landsbygd och livsmedel vid länsstyrelsen Östergötland.

På grund av tidsbrist och det faktum att myndigheten inte fann några brister på kenneln 2010 – inför att kvinnan skulle få tillstånd att föda upp och sälja fler än tre kullar per år – valde de att inte åka ut till gården.

Förrän 2018.

Det är Svenska Kennelklubbens konsulenter som först är på plats. De vill kontrollera kvinnan, som är en av deras uppfödare. Men de blir inte insläppta och varnar Länsstyrelsen. I en tjänsteanteckning står det att konsulenterna är "mycket oroliga över djurhållningen". Trots det dröjer det nästan en månad innan Länsstyrelsen gör en kontroll på kenneln. Men inspektören hittar inga brister.

– Jag har ingen anledning att tvivla på min personal. Av det vi såg då fanns inget att anmärka på, säger Kristoffer Hellberg.

Jag har svårt att få ihop bilden. Såg allt bra ut på kenneln då eller finns det någon sanning i tipset som kom till Länsstyrelsen 2019?

Anmälaren skriver:

"Vid tidigare inspektioner har hundar gömts i burar i skogen, i uthus och hos grannar".

– En helt galen anklagelse, kommenterar kennelägaren.

Med facit i hand borde man kanske slagit larm redan då, men jag hade ingen erfarenhet av att vara på kennel.

Valpköpare

Paret vill inte bli intervjuade ute på gården utan vi möts i ett konferensrum på Corren. Han vill egentligen inte vara här, men hon vill ge sin bild av vad som hänt. Med sig har de en vän som stöttat dem och skött kontakt med omvärlden sedan omhändertagandet.

– Jag kan knappt vara i våra hus. Jag mår för dåligt. Jag saknar hundarna. Vi levde med dem och jag kunde namnet på varenda en, säger kvinnan.

Sedan omhändertagandet har de legat lågt. Deras mobiler är beslagtagna och de har valt att inte läsa vad som skrivs om dem på sociala medier. De har försökt städa upp i röran i sina bostäder, men orken tryter.

Enligt paret gick det snabbt utför för ett år sedan. Mannen, som sedan några år tillbaka bosatt sig på gården utanför Linköping, drabbades av en hjärtinfarkt. Kvinnan behövde åka skytteltrafik mellan huset och gården i Linköping för att rasta hundar. Det fanns planer på att bygga ut gården och därför började kvinnan flytta hundar från huset till gården. Det är förklaringen till att så många hundar hittades på den adressen, säger hon.

– Jag borde flyttat tillbaka dem till huset när min man kom hem från sjukhuset.

Samtidigt berättar kvinnan att bekanta hörde av sig och frågade om de fick lämna in sin hund hos paret. Vissa hämtades hem igen efter ett tag, andra hundar blev kvar. Hon ville hjälpa till och kunde inte säga nej.

– Jag är storasyster och van att fixa saker. Tanken var hela tiden att vi skulle röja upp. Men vi hann inte.

Röran blev värre, hundarna fler.

Blev du girig?

– Nej, jag har inte gjort det här för pengarna. En valp kostar 26 000, men då ska foder, moms, försäkringar, veterinär-, meriterings- och registreringskostnader betalas. I år har jag registrerat 27 valpar, och sålt 19 av dem. För de pengarna drar man inte runt driften av såhär många hundar. Jag har även placerat ut äldre hundar om det funnits lämpliga hem och ingen av dem har lämnat oss utan tandsanering, nya vaccinationer och friskintyg.

Försökte du dölja misären?

– Vi bjöd ju inte in folk i slutet. Utan vi satt i husbilen eller ute om vi fick besök.

undefined
Kennelägaren har genom åren vunnit många priser när hon ställt ut sina taxar. "Med facit i hand påstår vissa medlemmar att de hade sin aningar, men det är aldrig något som nått oss i styrelsen. Det är synd", säger Gerhard Lilliestierna, ordförande för Svenska taxklubben.

Kvinnan berättar att hon var tvungen att stänga in hundarna i burar på nätterna för att få någon ordning i kaoset.

 I Sverige är det förbjudet att ha hund instängd i bur.

– Vi har varit medvetna om det. Men vi har inte haft dem i bur dygnet runt, vilket vissa verkar tro.

Paret beskriver hur de i omgångar tog ut hundarna i rastgårdar, hur de gick promenad med tre åt gången och att hundarna satt i bur endast under natten. 

Har det känts rätt att ha dem i bur under natten?

– Det hade inte varit möjligt att göra på något annat sätt, säger kvinnan.

Är det olyckligt att det blev så?

– Jag tror inte hunden sett det så. Taxar älskar ofta sin bur. Det är dess hus, dess trygghet, säger mannen.

Hur länge har de varit i burarna som längst?

– Det är väl på natten, säger kvinnan.

Men när vi försöker förstå hur två personer kan rasta 123 hundar på två olika adresser är det svårt att få logistiken att gå ihop. När kvinnan återigen får frågan hur länge en hund kunde sitta i bur tycker hon att det blir jobbigt, ställer sig upp och vill gå.

Varför tog ni inte hjälp i tid?

– Vi är inte vana vid det. Vi är en annan generation. Jag skulle aldrig ta hjälp, inte ens från mina barn.

Önskar ni nu att ni hade tagit hjälp?

– Jag kan inte se bakåt i det här. Då går jag under.

Vi har gått i det så vi har inte riktigt sett det. Men nu kan vi se, "fy fan vad hemskt det var"

Kennelägaren

Efter att vanvården uppdagats har frågan om Svenska kennelklubbens (SKK) ansvar dykt upp. Medlemskap i organisationen marknadsförs ofta som en trygghet för hundköparen – ett kvitto på att säljaren är seriös. På sociala medier ställer sig flera kritiska till om kennelkonsulenterna, som gör tillsyn hos uppfödarna, gjort sitt jobb.

– Det har varit hårt tryck på våra konsulenter och därför har vi valt att berätta att det var vi som gjorde anmälan till länsstyrelsen nu i augusti. Våra konsulenter har gjort vad de ska och agerat skyndsamt, säger Janina Pfalzer, pressansvarig på Svenska Kennelklubben.

Hon berättar att konsulenterna besökte kenneln senast i slutet av 2022 men att de då inte hittade några allvarliga brister.

Janina Pfalzer tycker att det känns orättvist att allmänheten nu ger sig på konsulenterna.

– Vi har brist på kennelkonsulenter.De består av runt 80 ideellt arbetande personer runt om i Sverige som på sin fritid ska hantera besök hos 14 000 SKK-uppfödare. Vi är en ideell förening utan befogenheter. Det värsta vi kan ta till är att avsluta medlemskapet för uppfödaren.

undefined
"Våra konsulenter har gjort vad de ska och agerat skyndsamt", säger Janina Pfalzer, pressansvarig på Svenska kennelklubben.

I Länsstyrelsens rapport beskrivs parets boende som misär. Djurskyddshandläggarna hade svårt att uppehålla sig i det varma huset eftersom ammoniakhalten från hundarnas urin och avföring var så stark.

– Vi har gått i det så vi har inte riktigt sett det. Men nu kan vi se, "fy fan vad hemskt det var", säger kvinnan.

Paret håller delvis med om Länsstyrelsens kritik. På många, men inte alla, var pälsvården eftersatt, klorna för långa och tänderna dåliga på många hundar. Men att situationen för djuren var extremt dålig håller de inte med om.

Ni säger själva att ni inte såg hur illa det blev. Varför ska man lita på ert omdöme?

– Det blev en misär för oss i första hand eftersom vi satsade allt på hundarna. Det är vi som levt i så kallad misär, tillsammans med hundarna. Men hundarna har i det här fallet inte haft det lika illa som vi, säger mannen.

Hur menar du?

– Om ammoniakhalten är densamma i djurens miljö som i mitt sovrum, vilket den var, anser jag inte att det är något problem.

Paret börjar läsa ur ett dokument från hundstallet där 77 av hundarna hamnade efter omhändertagandet. Uttalandet beskriver hundarnas mående efter 16 dagar. Kvinnan tycker att dokumentet bevisar att hundarna inte var lika vanvårdade som Länsstyrelsen ger sken av.

– Det står att inga hundar idag har uppseendeväckande rörelseavvikelser och att de i grunden är mycket trevliga hundar med ett positivt psyke och bra mentalitet.

Men när vi ber att få se uttalandet i sin helhet framgår det även vilket dåligt skick hundarna som satt i bur var i vid omhändertagandet.

De felställningar på främst bakbenen som hundarna hade, vilket gjorde att de hade svårt att gå eller bära upp kroppen, har sakta men säkert gått tillbaka och muskelmassan har ökat på baklåren", står det i dokumentet.

Att jag bedömer det som grovt djurplågeri har bland annat med antalet hundar som utsatts att göra.

Herman Ferner

Kammaråklagare

Även om paret själva inte kunde, eller ville, se hur situationen urartade borde väl någon annan ha reagerat?

Kvinnan har meriterat många av sina hundar hos Svenska taxklubben. I mars tilldelades hon förstapris för sin ”uppfödning av jaktprovsmeriterade taxar". Priset är ett av många under åren. På sociala medier poserar hon stolt med diplomet.

Gerhard Lilliestierna, ordförande för Svenska taxklubben, säger att det som framkommit kring kenneln är tragiskt och upprörande.

Hur ser du på ert ansvar och priserna ni gett henne?

– Styrelsen har vridit och vänt på frågan om vi hade kunnat förebygga detta, men vi vet inte hur. Hon var ju välkänd och mycket framgångsrik. Våra priser baseras på antal hundar som är meriterade, det byggs alltså på statistik.

Hur är det möjligt att ingen i klubben misstänkte något?

– Med facit i hand påstår vissa medlemmar att de hade sin aningar, men det är aldrig något som nått oss i styrelsen. Det är synd, säger han.

Omhändertagandet hos kenneln är ett av flera på kort tid i Östergötland. Fall där länsstyrelsen omhändertar fler än 20 djur ökar. Förra året var det totalt tre ärenden i länet. I år är myndigheten redan uppe i sex stycken.

I det specifika fallet med paret anser Kristoffer Hellberg på länsstyrelsen att myndigheten skött ärendet korrekt, men arbetet ska utvärderas. Även frågan om paret ska få djurförbud ska nu utredas.

Janina Pfalzer på Svenska Kennelklubben hoppas att myndigheten i framtiden kan utföra tätare kontroller på de kennlar som har tillstånd att föda upp många valpar.

– Många hundar behöver inte vara synonymt med dålig hundhållning, om man har tillräckligt med hjälp, men vi som samhälle måste börja fråga oss: hur många hundar är det rimligt att klara av att ta hand om, säger hon.

undefined
I bilen utanför kenneln ligger prisrosetter som kennelägaren vunnit på olika utställningar.

Samtidigt pågår polisutredningen om grovt djurplågeri – en lag som är relativt ny.

– Det gör att det inte finns så mycket praxis. Att jag bedömer det som grovt djurplågeri har bland annat med antalet hundar som utsatts att göra, säger kammaråklagare Herman Ferner.

I parets beslagtagna mobiler letar polisen efter dokumentation och bilder som kanske kan besvara frågan om hur länge vanvården pågått.

Kvinnan är på det klara med att det gick åt helvete. Exakt hur lång tid det helvetet har pågått får jag aldrig svar på. Kanske vet hon inte själv.

– Det här har ju varit mitt liv. Men nu är det över.

Det här reportaget publicerades första gången den 24 september 2024. Granskningen bygger på en genomgång av länsstyrelsens dokumentation av ärendet, uppgifter från Svenska Kennelklubbens databas och intervjuer med personer som kommit i kontakt med kenneln samt en intervju med kennelägaren.

Vad vill du att Correns grävgrupp ska granska nästa gång? Tipsa oss genom att mejla eller lämna ett krypterat tips. Du får vara anonym och har källskydd, läs mer om det här.