Klockan 06.15. Susanne Hansson inväntar morgonens första barn och håller stenkoll på appen Infomentor, appen där föräldrar skriver in sina barns tider. För 14 år sedan bytte hon karriär, sade hon upp sig från kaféet på US och började arbeta på Ridhusgatan.
Det är mörkt ute. En pojke blir lämnad av sin mamma. När han vinkat hejdå lägger han sig i soffan och somnar hopkurad.
Plötsligt.
En liten flicka i tamburen. Så ledsen att hon inte vet vart hon ska gå. De små fötterna irrar omkring på plastmattan. En stressad pappa som försöker lugna men misslyckas. Till ljudet av tårar beger han sig ut i januarimörkret.
Susanne Hansson tar den lilla flickans hand. Trugar med ostsmörgås. För två minuter sedan grät hon. Nu sitter hon och ler med munnen full av ost.
Jag får lust att skicka en bild till den stressade pappan.
Jag är på en av kommunens större förskolor; Ridhusgatan i Ånestad. Det tog tre månader innan jag fick komma hit. Inte för att personalen vägrade, utan för att sekretessavtal, samtyckeslappar och belastningsregister skulle ordnas högt upp i kommunkedjan.
Därför känns det ärofyllt att nu sitta i ring på avdelningen Lönneberga. Här har man som mål att vid fruktstunden dela de 16 små barnen i tre grupper – vilket går när alla personal är på plats. Men ofta, som idag, är en borta vilket gör att två grupper får vara gott nog.
I tur och ordning får barnen komma fram och välja frukt. Äpple är mest populärt.
Fruktvagn i korridoren med tydligt budskap.
Frukten är till barnen, inte personalen. Det står med svarta bokstäver på en handskriven lapp på fruktvagnen.
Jag har satt personalen i en knepig sits. Deras chefer, ända upp till Utbildningsförvaltningen, vet att jag är här. Enligt Correns granskning upplever många pedagoger att förskolan präglas av en tystnadskultur. Frustrationen kring stora barngrupper och låg bemanning är stor på många av kommunens förskolor. Det visar Correns enkät som 621 pedagoger besvarade.
Och personalen på Ridhusgatan vill inte försköna situationen.
– Jag har jobbat i 16 år. 2024 var det värsta året någonsin, säger förskolläraren Anna Kullenberg.
Vi återkommer till det.
Hon är ett lokomotiv. Kring Anna händer det saker. Och hon har ögon i nacken.
– Okej, fram med händerna, vi räknar ett, två... Axel! Rumpan ska vara i golvet inte sväva i luften.
Axel dimper snabbt ned på rumpan. Trots att jag filmar och fotar har barnen bara ögon för Anna.
Ridhusgatan är ett virrvarr av korridorer och vita dörrar. På hela förskolan finns 95 inskrivna barn. Men väl på avdelningen känns inte förskolan så stor. Barn som varken lämnas särskilt tidigt eller hämtas sent får bara möta pedagogerna på just sin avdelning.
– Tummen är hemma!
Anna känner efter att tummen hamnat rätt i tjocka vintervantar. Sju barn cirkulerar i hallen. Alla ska få på sig kläderna och ta sig ut innan det är dags för nästa gäng. Tricket är att klä på varje barn lite åt gången, får jag veta.
Väl ute blandas barnen på Lönneberga med ytterligare en avdelning. På gården springer, tultar och cyklar ungefär 25 barn. Jag kommer osökt att tänka på, ursäkta referensen, en hönsgård. Jag vet inte riktigt vad de gör, men det händer saker. Och låter.
Anna Kullenberg har många knep för att påklädningen ska fungera smidigt. "Till exempel att killa lite på fötterna för att uppmuntra barnen att själva få ur fötterna i overallbenen".
Ett av de minsta barnen är ledset. Mirna Akob håller hand och tröstar samtidigt som hon håller uppsikt över resten av barnen.
– En stor förändring som vi sett över tid är att barn har svårare att leka idag. Innan vi började lekträna drev barnen mest runt, utan att leka eller kommunicera med varandra. Jag tänker, utan att veta, att det är digitaliseringens pris, säger förskolläraren Susanne Larsson.
Lekträna innebär att barnen till exempel lärt sig att dela med sig och inte alltid få sin vilja igenom.
– Vi har övat hur man leker affär, till exempel. Lekträningen hart fått stora resultat, idag leker barnen bra med varandra, säger Mirna Akob.
Ridhusgatan är en stor förskola och det finns fördelar med det. Eget kök med hembakad focaccia, en biträdande rektor som är på plats nästan varje dag och möjlighet att hjälpa varandra i huset vid sjukfrånvaro hos personalen. På bilden: Lucas, Malte och Filip.
– Vem vill ha bacon i sin soppa?
Filip skakar bestämt på huvudet. Kniper ihop munnen.
– Jag hör dig, men vi lägger en liten bacon här på tallrikskanten. Den kan bara få ligga där. Jag gillar ju att utmana, vet du. Du smakar bara om du vill, svarar Anna.
Filip låter sig utmanas.
Liv avslutar sin sopplunch med vattenmelon.
Lugnet har sänkt sig på Lönneberga. De flesta barn sover i vagn utomhus. För grabbarna Alex, Lucas, Malte och Filip börjar guldstunden. När småttingarna sover får de i lugn och ro läsa saga och pussla själva med en av pedagogerna.
– Vi i förskolan jobbar efter läroplanen, men om barnen är otrygga lär de sig inget. Det glöms ibland bort. Trygghet först, sen undervisning, säger Anna när vi börjar prata om bemanning.
Personalen delar på de vardagliga uppgifterna. Idag föll lotten på Mirna Akob att städa upp efter 12 barn som ätit sopplunch.
Och det var bemanningen som körde ihop sig ifjol. Inte bara här på Ridhusgatan, utan i hela kommunen. Rektorer fick i uppdrag att kapa så mycket de kunde av vikariekostnaderna vilket resulterade i att fast personal fick vikariera för varandra.
– Det var så mycket budgetprat. Jag förstår att någon måste bestämma ekonomiska ramar, men skulle önska att de som gör det satte sig in i vår verkligheten först. Jag tror på idén att politiker borde arbeta heltid i förskolan i minst två veckor. Jag tror faktiskt inte att de hade pallat.
Vad är det de inte ser, frågar jag.
– Förskolan rymmer så många olika barn. Och på varje förskola finns det barn som behöver extra stöd. Det tar tid.
Barnen sover ute i vagn. Emma Eriksson stoppar om och vaggar en av de små till sömns.
Förskolläraren Emma Eriksson flikar in:
– När vi är för få blir det mer barnpassning än undervisning. Att till exempel gå till skogen är svårt när vi saknar personal.
"När vi är för få blir det mer barnpassning än undervisning. Att till exempel gå till skogen är svårt när vi saknar personal", säger Emma Eriksson som här får en bamsekram av Axel.
Det är dags för pedagogerna att få sin 30 minuters rast. Några använder vilorummet. En rullgardin stänger ute ljus och låter trötta huvuden vila. Andra går hem för dagen. Precis som på många andra förskolor är det många som arbetar deltid.
Som Susanne.
Hon är en av alla pedagoger som var sjukskriven 2024. Ifjol ökade långtidssjukskrivningarna kraftigt jämfört med 2023.
– Det här är världens bästa jobb. Men ljudvolymen och stressen gör att mitt huvud inte klarar att arbeta heltid längre. När jag kommer hem är jag klippt slut.
Susanne Larsson var en av många pedagoger som blev långtidssjukskriven 2024. På Utbildningsförvaltningen pågår ett intensivt arbete för att minska sjukskrivningarna inom förskolan.
Barnen börjar väckas. På en tavla står hur länge de får lov att sova för sina föräldrar. Rödmosiga, lätt förvirrade sätts de i soffan på rad.
De klipper med ögonen, sultar på sina nappar.
När de vaknat till glider de ned från soffan och ansluter till leken.
Rödmosiga barn får vakna till i soffan efter sovturen. På bilden: Svea och Liv.
Efter mellanmålet blir det lite stimmigt på Lönneberga.
Pedagogerna bryter upp. Barnen jublar. Det är dags för stora lekrummet med studsmattor, ribbstolar och sparkcyklar. Här finns allt en rastlös liten kropp behöver. Barnen rör sig fort.
Även den mest positiva av oss alla, Mirna, börjar se lite trött ut.
Nästan alla barn har hämtats. En pappa stegar in och utbrister glatt "här var det lugna gatan".
Pedagogerna nickar och ler.
Dörrar låses. Lampor släcks.
Imorgon är en ny dag.
Hör chefens svar: ”Bemanningen är bra”
