Uppdrag slutfört för Helikopterflottiljens andra helikopterskvadron.
Klockan 12.30
Plötsligt fylls den tomma salen på Helikopterflottiljen upp till sista plats av kvinnor och män i full militärmundering. Tisdagseftermiddagens förmöte med andra helikopterskvadronen startar exakt på utsatt tid och på en stor digital whiteboard längst fram i rummet visas bilder och diagram med avancerade väderprognoser i snabb takt. Temperaturer, vindriktningar, altituder.
Jag och kommunikationschefen Per Neckman-Åhlin sitter längst bak, närmast dörren. Jag låtsas förstå bilderna som snabbt avlöser varandra där framme men självklart lurar jag ingen. Jag förstår ingenting.
Det jag vet är att vi ska lyfta om en timme och att jag ska sitta i helikopter nummer fyra, näst längst bak i formationen. Årets julgransflygning består av fem stycken Black Hawk-helikoptrar och en Helikopter 15. Jag lyckas, trots allt, förstå att väderförhållandena ser bra ut och att vi kommer kunna flyga rutten som planerat. Mjölby, Vadstena. Ut över Vättern till Karlsborg, sedan tillbaka mot Kvarn, Borensberg. Sedan Roxen, upp igen mot Norrköping, Söderköping och tillbaka till Linköping. Vi väntas vara i luften i drygt en och en halv timme.
– Och så ser vi till att inte flyga närmare varandra än två rotordiametrar, säger befälhavaren Jöran Forsman och alla i rummet nickar. Även jag, som om jag skulle förstå vad det innebär.
Senare får jag veta att en rotordiameter är cirka 16 meter.
Klockan 13.30
Jag drar åt fyrpunktsbältet så hårt jag kan. Säkerställer att telefonen är satt i flygplansläge som jag blivit instruerad och tittar ut genom fönstret. Om några minuter lyfter vi och jag funderar på hur jag egentligen hamnade här? En något flygrädd 34-åring som aldrig kommit i kontakt med det militära utöver att ha sett några avsnitt av Elitstyrkans hemligheter på tv4. Men med en kamera i handen har jag genom åren listat ut att man kan hamna på de mest oväntade platser.
Besättningen i varje helikopter består av två piloter, en uppdragsspecialist och en tekniker i flygtjänst.
En av flottiljens Black Hawks, Helikopter 16, förbereds inför flygningen.
Besättningen är redo. Två piloter, en uppdragsspecialist (väldigt cool titel reds. anm), och en tekniker i flygtjänst. Och så tidigare nämnd kommunikationschef samt en hårt fastspänd reporter. Förmiddagens ymniga snöfall har slutat och genom diset börjar solen leta sig fram. Rotorbladen får hela maskinen – ja det är vad besättningen själva benämner helikoptern så skyll inte på min okunskap här – att vibrera, skaka. Och så plötsligt lyfter vi.
Klockan 14.00
Ja, vad ska man säga? När jag ska beskriva något jag tidigare aldrig varit med om hänfaller jag tyvärr ofta till de mest simpla ord som "jättehäftigt" och "otroligt". Så får det bli den här gången också, och passar på att lägga till ordet "jättekallt". Det stora fönstret snett framför mig i helikoptern har nämligen stått öppet under stora delar av flygningen för att vi ska kunna få bra bilder och ungefär i samma veva som vi flyger ut över Vättern tappar jag känseln i höger pekfinger som jag hela tiden haft placerad på kamerans avtryckare.
Östergötland visade sig från sin bästa sida under julgransflygningen på tisdagen.
Fem Black Hawks och en Helikopter 15 deltog under tisdagens julgransflygning.
Trots dånet från helikoptern känns det förvånansvärt fridfullt här uppe. Eller, jag ångrar mig. Det är inte förvånande alls med tanke på de storslagna vyerna som passerar på båda sidorna av maskinen. Återigen är det de simpla, klischeartade tankarna som far runt i mitt huvud. "Östergötland, ändå. Tänk vad vackert det är".
Besättningens uppdragsspecialist blickar ut över landskapet.
När känseln försvinner även från tummen duttar jag försiktigt på uppdragsspecialistens axel och tecknar att han kan stänga fönstret. Tio minuter senare ber jag honom öppna igen. Jag har börjat må illa.
Klockan 14.15
Det är tydligen ganska vanligt, att bli åksjuk ombord på en helikopter. Åtminstone är det så jag blir tröstad av ett par kollegor senare på dagen när jag är tillbaka på redaktionen. Men nu när jag sitter här, hårt fastspänd och med ett molande i magsäckstrakten känner jag mig inte som en cool uppdragsspecialist. Jag känner svetten bryta ut i pannan och jag försöker ta djupa andetag. Vad gör jag om jag måste kräkas?
Jag tecknar återigen till den stackars uppdragsspecialisten att jag mår illa och han ger mig en påse. Det är nog inte det här som egentligen är hans främsta arbetsuppgift i vanliga fall.
Jag kollar ut genom fönstret igen. "Vackert", försöker jag tänka men just nu vill jag helst komma ner på marken. Och det fort.
Flygningen gick över hela Östergötland, över både sjö och land.
Klockan 15.00
Illamåendet försvann lika plötsligt som den kom. Tur. Nu kan jag återigen ägna hela mitt fokus åt kameran. Vi har nyss passerat Söderköping och är nu på väg in över Linköping. Jag vet att mina kollegor står uppe på Correns tak just nu och spanar mot skyn, väntar på att vi ska flyga över dem. Jag, som är uppvuxen på landet, har först på senare år förstått vilken happening julgransflygningen faktiskt är för många Linköpingsbor.
Från helikopterns öppningsbara fönster får man en en bra vy över Östgöraslätten.
Mjölby, Vadstena, Norrköping och Söderköping var några av städerna som ffick besök av den flygande julgranen.
Linköping från ovan under tisdagens julgransflygning.
– Vid julgransflygningarna märker vi att det finns ett otroligt engagemang i hela Östergötland och inte minst Linköping. I många andra fall får vi oftast till oss att vi har skrämt hästar eller råkat väcka ett barn som sover middag men inte vid dessa flygningar, säger befälhavare Jöran Forsman, när jag pratar med honom efter flygningen.
Nu tornar domkyrkan upp sig lite till höger. Jag börjar fantisera över hur många blickar som riktas upp mot oss just nu innan jag slår bort tanken. Jag har suttit i en Blackhawk i knappt två timmar och jag börjar redan känna storhetsvansinnet i mig. Lägg ner!
Klockan 15.50
Vi är tillbaka på marken och debriefingen har precis avslutats. Man har konstaterat att flygningen gick bra men att man ska ta med sig några lärdomar till nästa gång. Jag har nickat instämmande igen, låtsats förstå vad som hade kunnat göras annorlunda. Eftersom det bara är bluff passar jag på att ställa några extra frågor till Jörgen Forsman efteråt. Han berättar att helikoptrarna på Malmen oftast flyger i 45 graders vinkel till varandra men att man i dag flugit i 30 graders vinkel för att få till rätt formation.
– Den finns inget taktiskt värde för att flyga på det här sättet i händelse av krig men att hantera en helikopter när man flyger så pass nära varandra som vi gjort i dag ger en viss färdighet så det är nyttigt för oss.
Helikoptrarna i julgransflygningen höll sig på dryga två rotordiametrar ifrån varandra, cirka 35 meter.
Det har blivit mörkt ute och snön lyser upp gatorna när jag lämnar helikopterflottiljen. Det känns på något sätt som att julen i Linköping har inletts i och med julgransflygningen. Tänk att jag fick vara med på ett litet hörn. Sakta känner jag storhetsvansinnet komma till mig igen och plötsligt hör jag mig själv prova att presentera mig "Albin, uppdragsspecialist". Äh, lägg ner!
Besättningen i de olika helikoptrarna passade på att vinka till varandra från luften.
