”Jag önskar att jag hade fått veta mer om hur det fungerar. Nu vet jag: Det är skittufft men ge aldrig upp. Det är därför jag vill berätta hur det går till. För att kanske rädda andra ungdomar.”
Det var veckan före jul och adventsljusstakarna lyste i grannarnas fönster. Snart skulle de ringa på dörren. Snart skulle Lina tvingas packa och åka iväg.
Katarina hade tvekat i flera månader. Att anmäla sitt eget barn. Första gången ringde hon anonymt.
Men jag visste: Det här måste jag göra för att rädda Lina.
Katarina
Dottern Lina låg och sov i sitt rum när Katarina spanade ut genom köksfönstret och såg kommunens bil parkera. Bakom dem: En polisbil. "Herregud! Det är ju mitt barn, vad har jag gjort?"
Men hon visste att hon inte hade något val: Lina vägde bara 40 kilo och brydde sig inte längre om att hennes mamma såg drogerna på rummet.
Hon ska till Malmö
Det var det enda Katarina fick veta. Det skulle dröja flera veckor innan Katarina såg sitt barn igen och två jular innan hon fick flytta hem.
– Jag önskar att jag hade fått veta mer om hur det fungerar. Nu vet jag: Det är skittufft men ge aldrig upp. Det är därför jag vill berätta hur det går till. För att kanske rädda andra ungdomar.
Hör hennes berättelse genom att klicka på videon (slå på ljudet):
I hallen ligger inredningstidningar och vännerna brukar klaga på att Katarinas hem är så irriterande perfekt.
En yrkeskvinna som är van att tänka pedagogiskt med en blyg försiktig dotter som älskade skolan. Hur hamnade de i ett läge där Katarina kände sig tvingad att polisanmäla sitt eget barn?
– Då, när de hämtade mig, var jag inte glad, säger Lina sakligt och tittar på sin mamma.
Idag är hon glad att hennes mamma ringde det där samtalet.
– Ja för var hade jag varit annars?
Men de är samtidigt kritiska, både till en del av behandlingen, och till stödet när Lina kom hem.
Högstadiet
Något hände i högstadiet. Katarina beskriver det som att vända på en hand.
Från den blyga försiktiga flickan i årskurs sex som älskade skolan och behövde pushas för att våga synas och höras i den lilla skolan.
På högstadiet började hon på Berzan och Katarina beskriver det som att en helt ny värld öppnades.
– Hon började umgås med killar, Mc Donalds blev som en ungdomsgård. Hon försvann hemifrån, jag var ute och letade.
Katarina jobbar som förskollärare och är mamma till tre barn. Så i början tänkte hon att hon borde fixa det själv, att det var vanligt tonårstrots.
Hon provade alla föräldraknep, försökte komma innanför skalet, förmanade och förbjöd. Men ingenting hjälpte. Då ringde hon till kommunen och fick en insats.
– Men jag fick henne inte att gå på samtalen. Det ledde snarare till fler konflikter mellan henne och mig.
När Lina fyllde 14 kom misstankarna. Katarina hittade hoprullat papper i rummet, googlade och kände igen varningstecknet: Det används för att dra in drogen i näsan.
Lina var ofta snorig och såg allmänt sliten ut, men skyllde på att det var kompisarnas grejer när Katarina konfronterade henne.
– Då kände jag: Nu tappar jag kontrollen.
En kväll ringde poliser på dörren. De hade skjutsat hem Lina . "Vi hittade henne tillsammans med en äldre kille som är välkänd av polisen."
Senare förstod Katarina att killen försåg henne med droger.
När Lina var 15 kunde hon hålla sig borta i flera dygn utan att Katarina visste var hon var.
Jag kände redan då att jag ville att hon skulle bli omhändertagen. Men jag visste inte hur jag skulle göra.
Katarina
Katarinas röst bryts. Hon säger att minnena flyter ihop. Hon minns mest känslan: Maktlöshet.
– De sa åt mig att ringa socialjouren när hon försvann. Socialjouren sa åt mig att ringa polisen. Och polisen sa att de inget kunde göra, så länge hon var borta frivilligt.
En kväll såg Katarina hur Lina gick ut, klädd i bara morgonrock. Hon vägde bara 40 kilo och på hennes rum låg droger kvar helt öppet.
– Då hade jag riktiga bevis och ringde polisen. Men det var den vanliga visan. "Vi kan egentligen inte göra något."
Men så gav polisen Katarina en hint:
– Om det inte är så att du anser att det är en fara för hennes liv...
Katarina svarade att så var det. Då blev det plötsligt en stor insats. Polisen hittade henne i ett parkeringshus och hittade droger i Linas kläder. Hon blev förhörd på polishuset innan hon fick åka hem.
Dagen efter fördes hon bort för att vårdas på ett HVB-hem.
– Jag ringde gång på gång till boendet. "Jag måste få veta hur hon mår." Tills de sa ifrån: Du måste söka egen hjälp. Men var? Jag fick googla...
För Lina och Katarina började en lång resa som pågick i flera år. Ibland undrade Katarina vad hon gjort. Lina flyttade runt mellan olika boenden.
– På det första boendet avvek Lina och tog droger, det låg centralt mitt i Malmö.
Och då undrade jag förstås vad som egentligen blivit bättre.
Katarina
På det andra HVB-boendet fanns det en bra behandlare, som Lina fortfarande har kontakt med: Jonas Karlsson.
– Det var svårt i början, vi fick nästan ingen kontakt alls, berättar han.
Jonas har i hela sitt yrkesliv jobbat med att stötta människor som har det svårt. Han berättar om behandlingskurvan som man kan se utifrån personalens anteckningar om dagsläget.
– Den brukar inte vara spikrak utan går upp och ner, särskilt i början. Det kan se ut nästan som en sådan där EKG-kurva, säger han.
Men sedan brukar behandlingskurvan långsamt plana ut, berättar Jonas. ”Man måste ha tålamod, det sa jag gång på gång till Katarina: Det tar tid.”
Jonas har med åren lärt sig det mesta om tålamod - och att långsamt ta sig in i ungdomarnas bubbla.
– Det gäller att inte ge sig: Positiv feedback, ignorera hårda ord, vara äkta.
Lina hade några ordentliga svängar innan kurvan planade ut. Värst var det den gången hon försvann.
Permissionen
Det var november och Lina skulle få komma hem på permission till sin födelsedag efter att ha varit drogfri i flera månader.
– Presenterna låg och väntade. Hon skulle vara hemma klockan sex på kvällen. Men tiden gick och hon dök inte upp. Jag ringde henne och ingen svarade. Då kom den här oron i magen igen, säger Katarina.
Lina hade hittat en kille på Tinder som bodde på ett annat boende i närheten och stack till honom. Hon var borta en hel vecka, kom tillbaka några dagar - innan hon försvann igen.
I tio dygn var hon borta.
”Det var vidrigt. Jag förberedde mig på att få ett dödsbesked.”
Katarina
Missing People efterlyste henne och letade medan Lina och killen flyttade runt mellan olika knarkarkvartar. Till slut hittade polisen henne och förde tillbaka henne till HVB-hemmet.
Den julen fick Lina inte komma hem. Då erbjöd sig behandlaren Jonas att ta emot henne i sitt hem.
Så vände det långsamt. Lina stod emot när andra ungdomar på boendet tog in droger, uppskattade att personalen satte upp regler, började längta efter ett annat slags liv.
– När jag själv ville det, det var då det funkade, säger Lina.
Efter en långsam utslussning fick hon till slut flytta hem. Kurvan hade planat ut, men det var sårbart.
Därför är både Katarina, Lina och Jonas kritiska.
De tycker att det är märkligt att Lina varken hade någon tydlig plan eller några aktiviteter när hon kom hem – samtidigt som hon hade ett beslut som innebär att kommunen fortfarande har ansvar: LVU i hemmet.
Det är så lätt att få ett återfall. Därför är det märkligt att bara släppa en ungdom som har haft drogproblem utan koll.
Jonas
behandlare
Kontaktpersonen
Gång på gång efterlyser Katarina och Lina en kontaktperson som kan stötta Lina. Det står tydligt dokumenterat i socialtjänstens journal.
Det fanns en intresserad person. En behandlingspedagog som kände Lina. Hon skickade en intresseanmälan till kommunen.
Men månaderna gick och Linas handläggare fattade aldrig något beslut om kontaktperson. Och behandlingspedagogen fick aldrig något svar.
– Kommunen annonserar ju hela tiden om att de behöver personer som stöttar ungdomar. Både kontaktpersoner och familjehem. Varför fångar de då inte upp oss som är intresserade, säger behandlingspedagogen.
Vad hände egentligen? I journalerna ser vi att handläggarna hade svårt att hitta mötestider.
Katarina tycker att den första handläggaren på kommunen var bra, men när hon slutade fick de flera olika handläggare som var svåra att få tag på. Först senare fick Katarina veta att handläggaren varit sjukskriven.
När Katarina ringde en enhetschef i kommunen fick hon svaret att det är brist på handläggare och att Lina inte hade högsta prioritet.
Men när en ungdom har LVU så måste de väl ändå följa upp? Annars blir jag mörkrädd.
Katarina
Hon frågar sig hur bristen på handläggare och uppföljning påverkar andra ungdomar som är i riskzonen, som kanske inte har vuxna som kan kämpa och stötta.
– Vad händer med dem?
Har du egna erfarenheter av det här? Kontakta Correns reporter på tina.enstrom@corren.se eller via ett krypterat tips. Du får vara anonym och har källskydd, läs mer om det här. Du kan också dela med dig av din berättelse i den här chatten.
Katarina och Lina heter egentligen något annat. Reportaget bygger på intervjuer med Katarina och Lina samt två personer som har behandlat Lina. Corren har även tagit del av journaler från socialtjänsten och ljudsinspelningar från möten med handläggare som bekräftar uppgifterna.
Läs alla artiklar i serien:
Födelsedagsbeskedet till Maja, 19: “Du måste flytta om två dagar”
Astrid, 10, ville bo hos farmor - tvångsflyttades från Linköping
”Det gör så ont att vara ett familjehemsbarn”
Läs chatten: “Jag kommer få torka mitt barns tårar”
Larmet: Tonårsfamiljer i kris får inte hjälp hos socialtjänsten
Släktingar får inte bli familjehem - enkät avslöjar skillnader
Politikerna efter granskningen: “Kontakta kommunalrådet!”
Efter granskningen: Nu ska alla släktingar som vill bli familjehem utredas
Så många barn fick vård
Under förra året fick 25 800 barn och ungdomar i Sverige vård som innebar att de fick flytta hemifrån. Och i november förra året hade 34 800 barn och ungdomar i Sverige någon öppenvårdsinsats.
Frivilliga insatser är vanligast. Två tredjedelar av de barn och ungdomar som fick vård utanför hemmet förra året var frivilliga insatser. Men det har blivit vanligare att insatserna sker enligt LVU, det vill säga så kallad tvångsvård. Det kan ändå vara så att föräldrarna är positiva till insatsen och har bett om den, som i fallet med Katarinas dotter i reportaget.
Den vanligaste vårdformen är familjehem, den näst vanligaste vårdformen är HVB-hem. 5 800 barn och unga vårdades på ett HVB-hem i Sverige förra året. Nästan hälften, 43 procent, var flickor.
Insatserna personligt stöd och strukturerade öppenvårdsprogram har ökat nästan varje år medan insatserna kontaktperson och kontaktfamilj minskar.
Källa: Socialstyrelsen, ”Statistik om socialtjänstinsatser till barn och unga 2023”, publicerades oktober 2024
