"Jag kan förstå att det kan bli kittlande, märkligt, absurt, eller vad man nu vill kalla det, att en reporter som ändå skrivit ganska mycket om det här dådet, visar sig vara lösningen", säger Linda Hjertén.
Tv-serien Genombrottet har tagit världen med storm, och varit en av de mest sedda serierna på Netflix under början av året. Den är baserad på Anna Bodins och Peter Sjölunds bok med samma namn, och handlar om polisutredningen av dubbelmordet i Linköping år 2004, då åttaårige Mohamed Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svensson höggs ihjäl med kniv.
I serien skildras de verkliga händelserna där polisen tog hjälp av en släktforskare för att lösa mordet. Genom att jämföra mördarens dna med dna-prover i en släktforskningsdatabas försöker han att hitta mördaren via dennes släktingar.
Utöver de prover som redan finns i databasen uppmanar forskaren ytterligare personer, framförallt med koppling till Östergötland, att bidra med sitt dna till utredningsarbetet. Förhoppningen är att det i den arvsmassa som skickas in ska finnas spår som leder fram till mördaren.
I serien förekommer en journalist som följer utredningen. I det sista avsnittet låter även hon topsa sig, och tack vare det lyckas polisen till slut hitta mördaren, som visar sig vara hennes kusin.
Serien bygger förstås på de verkliga händelserna, men den innehåller också en hel del fiktion. Att man hittade mördaren genom att hans kusin lät topsa sig stämmer exempelvis inte. Men det är faktiskt inte långt ifrån sanningen.
Linda Hjertén arbetar som journalist och kommer från en släkt med djupa rötter i Östergötland. En dag för fem år sedan ringer hennes dåvarande kollega på DN, Anna Bodin, och berättar om en artikel hon håller på med. Den handlar om en släktforskare som tror sig kunna lösa dubbelmordet i Linköping.
– När hon berättade det för mig så tyckte jag att det lät lite otroligt att det skulle leda till någonting. Jag tror att många av oss östgötar lite hade gett upp hoppet om det här fallet, att det kändes som att "det här kommer aldrig att få en lösning", säger Linda Hjertén.
Bodin hör av sig igen vid ett senare tillfälle och förklarar att forskaren behöver fler personers dna för att kunna lägga pusslet. Linda Hjertén, med sin östgötska släkthistoria, bestämmer sig för att hjälpa till.
– Min pappas släkt är från Linköping sen många generationer tillbaka.
Våren 2020 får hon ett testkit, topsar sig, och lämnar ifrån sig provet, utan att hysa några större förhoppningar om att det ska leda någonstans. Lite senare, i juni, kommer svaret. Hennes dna är en lyckoträff, får hon veta.
– När Anna ringde mig blev jag chockad. Det var en väldigt märklig känsla. Men till en början tänkte jag fortfarande att det väl var en väldigt avlägsen släkting.
Tack vare matchningen med Linda Hjertén kan släktforskaren Peter Sjölund till slut smalna av sökfältet tillräckligt mycket. Genom sin metod kommer han fram till att mördaren måste vara en av två bröder som kommer från Sturefors. Linda Hjertén och hennes familj blir allt mer tagna av allvaret i situationen.
– Mamma och pappa var också ganska skärrade, berättar Hjertén.
– Mina föräldrar är vanliga arbetarklassföräldrar från Ljungsbro. Sådant här händer liksom inte i sådana familjer. Eller det gör det ju, det händer ju hela tiden, men man tänker inte det, man är inte van vid att vara en lösning på en gåta.
Polisen utför en synkroniserad morgonräd mot de båda utpekade bröderna, och det står snabbt klart vem av dem som är gärningsmannen. Den då 37-årige Daniel Nyqvist erkänner mordet samma dag. Hans dna matchar det som hittades på mordplatsen, och det visar sig att han är Linda Hjerténs kusinbarn. En märklig blandning av känslor infinner sig hos henne och familjen.
– När vi väl fick veta hur pass nära släkting det ändå var så var det en blandning av sorg, och... pinsamt är fel ord, men det var inget som vi ville prata om.
– Samtidigt som man är jätteglad att det är löst, så är det också så att i och med att jag topsade min kind så gjorde jag i förlängningen många i min släkt jätteledsna. Inte med mening såklart, och jag har inte dåligt samvete för det, men jag hade det lite i början. Jag tänkte "jättebra att de här morden får en lösning, men nu sitter en släkt och är helt förstörd".
Men de anhöriga till offren, och hela Linköping, får äntligen det länge efterlängtade svaret på mordgåtan. Efter 16 år är fallet slutligen löst, tack vare Linda Hjerténs beslut att lämna in det där dna-provet i början av 2020. I en artikel i Aftonbladet – tidningen som hon jobbar på idag – har hon berättat sin historia, och det har väckt stor uppståndelse.
– Min del i det hela är ju väldigt liten om man ska vara ärlig. Det är ju Peter Sjölund och polisen i Linköping som har löst det här. Jag har ju bara svabbat en tops i munnen. Men det är klart att jag kan förstå att det kan bli kittlande, märkligt, absurt, eller vad man nu vill kalla det, att en reporter som ändå skrivit ganska mycket om det här dådet, visar sig vara lösningen.
En del av henne ville egentligen berätta historien direkt.
– Journalisten i mig kände ju såklart mestadels spänning, ska jag villigt erkänna. Min första instinkt var att skriva om det. Det är så man funkar som journalist. Även om det kan låta cyniskt så är det ju mitt jobb att rapportera om saker.
Ändå blev det inte så.
– Dels var jag ju chef när det här begav sig, jag hade inte en skrivande roll. Och dels så kände jag ganska starkt på min närmsta familj att "det här är inget de vill att jag berättar".
Vad var det som fick dig att berätta till slut ändå?
– Det var när den här serien kom på Netflix och jag blev kontaktad av en annan tidning som hade förstått att det var jag, och frågade om jag ville ställa upp på en intervju. Då kände jag att det kanske var dags att jag skrev det själv istället.
När vi träffar Linda Hjertén har det gått lite knappt en månad sedan hon gick ut med sin historia. Responsen har varit förvånansvärt positiv, säger hon.
– Här hade jag förberett mig på att det här var första gången någonsin som jag skrev om mig själv, så jag hade stålsatt mig för att "när jag öppnar mejlboxen kommer det inte att vara roligt, det här kommer att vara en jobbig söndag."
– Sen när jag öppnade datorn hade jag bara fått snälla mejl, vilket var helt otroligt. Dels människor som bara tyckte att texten var intressant och bra, men också människor som själva har en mörk familjehemlighet, som också känt skam. Det var väldigt befriande att läsa.
Det är soligt men blåsigt i Stockholm där hon bor, och där vi möter henne för en intervju. De senaste dagarna har varit turbulenta. Bara en dryg vecka har gått sedan skolskjutningen i Örebro.
– Jag har jobbat på många stora grejer, men det här skiljer sig ändå. Det är så många dödsoffer, och när vi kom var det fortfarande pågående dödligt våld, man hade ingen aning om vad som hände. Det låg kroppar utanför skolan, säger hon.
– Det var en av de värre grejerna jag har jobbat med. Man blev så jävla berörd.
I mörkret som omgärdar massmordet har hon samtidigt kunnat se ljusglimtar. Efter dådet blev hon bjuden hem till en av överlevarna, fastän klockan nästan hunnit bli tolv på natten.
– Då sitter hela familjen där och har dukat upp kaffe och bullar. Man slås av hur fina människor är i sådana där situationer, att de orkar.
Linda Hjertén pratar med medkänsla och på klingande Linköpingsdialekt. Banden till hemstaden är alltjämt starka.
– Jag säger fortfarande "hemma" om Linköping fastän jag har bott här i 23 år. Det är sjukt, för jag har bott längre här än vad jag bott i Linköping. Ändå är det hemma.
Tanken att återvända har slagit henne.
– Det vore mysigt att flytta tillbaka hem till Linköping och jobba på Corren, för man har inte råd med någonting här. I Linköping skulle vi kanske till och med ha råd med en femma, säger hon och skrattar till.
Dagen då vi träffar Linda Hjertén står Linköping också i centrum för en riksnyhet. Klockan 11 på förmiddagen har domen i det uppmärksammade Nora-fallet kommit, där en 34-årig man döms till livstids fängelse för att ha mördat sin gravida exflickvän Nora förra året. Linda Hjertén har skrivit flera artiklar om fallet, och våld i nära relationer har genom åren blivit hennes specialområde.
– När jag började som krimreporter så hade vi polisradio som stod inne på krimredaktionen och som vi lyssnade på. Så kanske man hörde att det var ett misstänkt mord nånstans och ringde på det, men så sa polisen: "äh, det är bara inom äktenskapet". Och så blev det kanske inte ens en notis.
Det var något som störde henne, och flera kollegor också.
– Det var ju andra, äldre kvinnor på Aftonbladet, som verkligen såg till att man ändrade statusen på den här formen av brott. Och jag upptäckte att jag var väldigt intresserad av det. Jag ville veta: varför mördas man av den man älskar? Det är ju på nåt sätt det värsta brottet.
Trots att Linda Hjertén bott i Stockholm i över 20 år känns Östergötland fortfarande som hemma.
Genom åren har hon tagit del av många livsöden. Hon kommer in på ett mord på en kvinna som hon rapporterade om nyligen, där den misstänkte mannen friats i tingsrätten.
– Där var det så otroligt tydligt hur alla grannar vet att han slår henne och har hört honom skrika på henne i 20-30 år. De har sett honom slå henne, de har sett henne med blåtiror.
Det är i sådana här lägen som hon hoppas att hennes journalistisk kan göra skillnad.
– De här brotten brinner jag för. Jag vet inte hur många hundratals förundersökningar jag läst om det här ämnet, och något som jag ofta slås av är att nästan alltid finns det folk som har sett eller hört något, men ingen har ringt polisen. Där har man ett folkbildande ansvar, att trumma på att: "knacka på om du hör någon skrika, och om du inte vågar knacka på, ring polisen". Vi skulle kunna förhindra många av de här relationsmorden.
Gängkonflikterna som härjar i Sverige är ett annat ämne som hon ofta får skriva om. För det mesta känner hon sig säker, och hon upplever att gängen till och med uppskattar att bli omskrivna för de gärningar de begår, i och med att det stärker deras våldskapital. Däremot har hon märkt att det finns andra saker som de inte reagerar lika positivt över.
– Om man skriver om deras trasiga uppväxter, det gillar de inte. Skriver man om att deras mamma inte var snäll och att de inte hade ordentligt med mat som små, där har jag märkt att man ska vara lite försiktig. Men den journalistiken tycker jag är viktig och intressant, det är det jag egentligen vill veta om de gängkriminella. Hur växte de upp? Var gick det snett?
Linda Hjertén visste redan från tidig ålder att hon ville bli journalist. "Jag tvivlar kanske på att man kommer kunna ha det här jobbet tills man går i pension så som branschen ser ut, men jag hoppas ju det."
Sin egen uppväxt beskriver Linda Hjertén som "jättetrygg". Mamma var hårdmetallsvarvare och pappa svetsare. Efter några år i Skäggetorp flyttade familjen till ett radhus i Ljungsbro. Aftonbladet och Corren låg alltid hemma på köksbordet, och i den senare lär hon ha omnämnts redan som tonåring.
– Det fanns en rabatt över akvedukten där det stod "Göta kanal" i blommor, och där tog jag såklart bort K:et. Jag tror att Corren skrev om det, och sen satte de nät över blommorna så att det inte gick att göra så mer.
Att hon själv skulle komma att skriva för olika tidningar verkar så här i efterhand givet. Redan i lågstadiet ska hon ha sagt att hon ville bli journalist, och lite senare började hon spela in egna radioprogram på sin synt. Efter nian blev det mediegymnasiet på Ljunkan. Men studiemotivationen sviktade stundvis.
– Jag skolkade ganska mycket, för jag jobbade väldigt mycket extra på krogen. Så jag missade en del, och kunde aldrig gå på högskola, för jag klarade inte av matte B.
Linda Hjertén skriver återkommande om våld i nära relationer i sin roll som journalist på Aftonbladet. "Jag vill veta: varför mördas man av den man älskar? Det är ju på nåt sätt det värsta brottet."
Det fick bli folkhögskola istället, uppe i Kalix. Där lärde hon känna Annika Norlin, den numera rikskända artisten och författaren, som fick in henne på Aftonbladet. En given tidning för en arbetarklasstjej från Ljungsbro, även om nöjesredaktionen som hon hamnade på till en början inte riktigt var vad hon hade drömt om.
– När jag var ny fick jag göra nästan förnedrande jobb.
Något särskilt sådant jobb som du minns?
– Det här kanske knappt går att skriva! Det här var 2002 kanske, och någon chef tyckte att Carolas bröst såg större ut än vad de brukade vara. Så jag fick fråga då om hon hade gjort något. Hon blev jätteglad faktiskt, och sa tack!
Men till slut kom hon till krimredaktionen, och där har hon blivit kvar, med undantag för ett par år då hon jobbade som chef på DN.
– Jag tvivlar kanske på att man kommer kunna ha det här jobbet tills man går i pension så som branschen ser ut, men jag hoppas ju det. Annars, om jag får sparken nån gång, så skulle jag kunna tänka mig att bli civilutredare hos polisen.
Du vill inte skriva en bok då?
– Jag har en idé som jag funderat på ett tag, men jag vet inte om jag har det där i mig. Men jag hoppas ju det. Alla vill väl ha nån bok som man gett ut, eller en Netflix-dokumentär. Jag borde ha skrivit Genombrottet till exempel. Då hade jag haft en femma nu.
