Kalle och flera av hans grannar har påverkats stort av händelsen. "Det är många som mår skitdåligt", säger han.
Två månader har gått sedan livet förändrades.
– Tanken var att jag skulle lämna barnen på skolan tidigare, men på nåt sätt bestämde jag att vi får vänta lite till.
Där och då förstår inte Kalle Ektörne vilken betydelse det beslutet kan ha haft för honom och hans två döttrar. Än så länge är det ju fortfarande en helt vanlig tisdagsmorgon på Järdalavägen i Ekholmen. Han hoppar in i duschen strax före klockan 6.
Det var väldigt kaotiskt, och barnen grät. Det var kaos.
Kalle Ektörne
Några minuter senare smäller det.
– Det var en rejäl smäll, minns Kalle.
– Då fick jag panik, och så halkade jag. Vi har ett bubbelbadkar, så jag ramlade baklänges och slog mig i kanten.
Precis när det händer hinner han inte reflektera över om han skadat sig.
– Man har så mycket adrenalin i kroppen, så jag hoppade ut halvnaken och skriker på barnen: "klä på er nu!".
Kalle springer till balkongen och ser förödelsen nedanför – resterna av husfasaden som slungats ut över parkeringen. Det är vid trappuppgång C det har smällt. Själv bor han och barnen i uppgång B. Han ringer till sin flickvän och berättar att det skett en explosion.
– Det gick så fort alltihopa, det var som i en film. Sen sprang jag till andra sidan lägenheten och såg att det var lika mycket fönster och skit på den sidan. Då tänkte jag att "fan, det här var ingen liten smäll".
Så fort alla är påklädda springer de ut ur huset. De ser blåljusen.
– Polisen var väldigt snabba med att spärra av på platsen, för det var ju risk att hela skiten skulle rasa.
Kalle Ektörne och hans döttrar var i huset i Ekholmen den 26 september när det smällde.
Kalles döttrar är 6 och 12 år gamla. Han sätter dem i bilen och går själv för att prata med folk omkring om vad som hänt. Först då inser han hur ont han har. När han senare kommer till akuten visar det sig att han har sprickor i revbenen. Men precis efter sprängningen kan ambulanspersonalen på plats inte göra något. De måste vänta med att använda sina resurser, ifall det finns någon som har allvarligare skador.
– Så vi stod där och väntade. Vi fick lite fika och sådär. Jag ringde till barnens mamma och hon kom och mötte oss där.
– Det var väldigt kaotiskt, och barnen grät. Det var kaos. Jag tror ingen fattade nånting just då.
Som förälder gör han ändå sitt bästa för att lugna ner barnen.
– Jag försökte bara dämpa det. Men de tjöt och skakade. Det var svårt att förstå, den där rädslan hos barnen, de ska inte utsättas för en sån här grej. Det var tufft. Samtidigt försöker man vara stark, fast man har ont i kroppen, och försöker hjälpa dem.
Polisen meddelar så småningom att de boende ska samlas på Ekholmsskolan som ligger alldeles i närheten. Där får de berätta vad de sett och hört och lämna sina personuppgifter. Sen är det upp till var och en att lösa sånt som boende och kläder. Kalles flickvän bor i Norrköping, och de första veckorna efter explosionen flyttar han och döttrarna in där. Till slut hittar han en lägenhet i Linköping att hyra tillfälligt.
Via ett sms får Kalle veta att familjen kan göra ett kort besök i lägenheten för att hämta med sig saker därifrån.
– De skriver: "ta med det viktigaste". Jag har ju massa grejer i lägenheten som är viktigt, men hur länge ska vi vara borta? Det kom ingen information.
– Jag förstår att det kanske är svårt att veta hur läget är, men man lever lite i ovisshet hela tiden. Det är svårt att få ihop det med vardagslivet.
Kalle Ektörne stod i duschen när bomben exploderade i trapphuset. "Hela huset skakade och jag föll baklänges."
I Kalles och hans familjs lägenhet har tavlor ramlat ner på golvet, och det har blivit några sprickor i väggarna som går att laga, men inget värre än så. Sämre ställt är det med fastigheten som sådan – det visar sig att ledningar för både vatten, avlopp och värme skadats i sprängningen. Först efter en och en halv månad är allt lagat, och de boende kan återvända till sina hem. Men det är med delade känslor, minst sagt.
– Igår hade jag ett helvete med ena dottern. Hon kunde inte sova, så stod man där och försökte lugna ner henne.
Dottern vill inte vara nära ytterdörren, och har istället fått ta sovrummet längst in i lägenheten, berättar Kalle.
– Hon vill inte bo där, säger han.
Att trösta är ett dilemma. Samtidigt som han vill mildra sina barns oro, vill han heller inte lova något som han inte kan hålla.
– Jag försöker säga att "Securitas är här så det är ingen fara, det kommer inte att hända igen". Men vad händer om det händer igen? Tilliten till mig som förälder kommer att gå åt helvete om det händer nånting igen.
Jag visar det inte för mina barn, men jag har det där att jag kollar bakom ryggen hela tiden.
Kalle Ektörne
Egentligen vill Kalle, liksom sin dotter, inte heller bo kvar i lägenheten. Han och flickvännen hade planer på att sälja den redan innan det small. De hade till och med två intressenter. Nu lär de behöva vänta åtminstone till sommaren nästa år med försäljningen, som de räknar med blir en förlustaffär.
– Helst skulle jag sälja skiten nu, rea ut skiten och bara bli av med det. Men samtidigt har jag en skuld hos banken och det måste säljas till ett visst pris. Jag vill inte bli skuldsatt bara för att jag säljer. Så det är tufft, jag vill inte bo där men är ändå tvungen att bo där, har inget val.
Mitt bland allt det praktiska trängs också insikten om vad som kunde ha hänt den där morgonen. Tänk om de gått hemifrån tidigare, som de hade planerat? Förrådet där de har sina cyklar ligger mitt emot den vägg som sprängdes bort.
– Tanken var att vi skulle dra vid sex. Så vid fem över sex hade vi varit vid cykelförrådet.
– Det är mycket tankar. Man är tacksam för att vi på nåt jävla vänster stannade hemma lite längre, så att det inte hände nåt.
Kalle märker på sig själv hur han förändrats efter sprängningen. Det är inte bara det att han inte längre vågar släppa barnen själva till skolan. Nya beteenden har börjat dyka upp.
– Jag visar det inte för mina barn, men jag har det där att jag kollar bakom ryggen hela tiden. Går jag in i trapphuset så kollar jag under trappan. Det är inte normalt att man ska behöva bli så. Det var nån som hade lämnat en påse utanför grannen, men då knackade jag och sa: "vad är det här? Ta bort den!".
Kalle Ektörne arbetar som fastighetstekniker till vardags.
Barnens beteende har också påverkats.
– En vecka efter att det hände var vi på stadsfesten i Norrköping, och det var någon som smällde några ballonger, då sprang de till mig och började gråta. Det sitter så hårt. Så det tar ganska hårt på mig. Att försöka hjälpa dem att på nåt sätt få bort det, det kommer inte att vara lätt, det kommer bli jävligt tufft. Kommer ta några år tror jag.
Är det något positivt som ändå kommit av eländet så är det kanske att grannarna kommit närmare varandra.
– Dagen som det sprängdes pratade vi väldigt mycket, och sen efter det har vi pratat. Och det är ju på nåt sätt bra, för då vet man vilka man har runt omkring sig.
Kalle Ektörne hoppar in i duschen strax före klockan 6. Några minuter senare smäller det.
Kalles sätt att hantera det inträffade har varit att jobba på, försöka att inte fastna i negativa tankar, och att prata med närstående.
– Jag pratar mycket med min särbo om saker, och pratar mycket med folk som jag kan lita på, och säga att "nu är det tufft". Så de försöker att peppa mig. Men ingen psykolog eller så. Man får ju jobba och försöka tänka positivt.
Trots brutna revben och alla mentala sår som sprängningen lämnat efter sig tycker Kalle att han och familjen klarat sig ganska bra. Men det finns andra som kanske inte gjort det, menar han.
– Vissa kanske måste ta antidepressiv medicin för att klara av vardagen nu i framtiden, det är jag övertygad om.
Någon sorts krisgrupp hade behövts för att hjälpa de utsatta, tycker Kalle. Efter polisförhören i Ekholmsskolan direkt efter sprängningen lämnades de boende att ordna med alla praktikaliteter bäst de själva kunde.
– Man har ju ett kaos i huvudet, och kanske klarar man inte det själv.
Kalle Ektörne och barnen Inez och Oliwia har nu fått komma tillbaka till lägenheten i Ekholmen. Men det är inte lätt att gå vidare, explosionen lever kvar i familjen.
– Man blir lämnad på gatan helt enkelt. Det är ingen som sträcker ut en hand och säger: "här, kan vi hjälpa dig med nåt? Det kan vara svårt att klara det här själv, kan vi hjälpa dig på nåt sätt?"
Inte minst tror Kalle att det hade behövts hjälp för att bearbeta alla tankar och känslor som uppstår när något så här skrämmande händer.
– Ta in psykologer eller präster eller vad som helst som kan prata med folk på plats. Det är ju ett trauma. Många grät, och det var många äldre som inte hade någon släkting i närheten överhuvudtaget. Vem tog hand om dem?
Just att explosionen haft stor psykisk påverkan tycker han att det pratas för lite om.
– Den materiella delen är det många som pratar om, "det kostar tio miljoner att bygga om det där" eller så, men jag menar människorna som bor där, hur mår dom? Det är ingen som pratar om det. Det är många som mår skitdåligt.
