Med hjälp av AI analyserar Jens Nylander stora mängder offentlig data för att upptäcka fiffel inom offentlig sektor.
Ormeo, efter det italienska ordet "orma": footprint. Så har Jens Nylander döpt sitt analysverktyg. Själv kallar han sig serieentreprenör, utvecklare och analytiker. Med hjälp av AI ska hans nya uppfinning avslöja fusk och oegentligheter inom skattefinansierade verksamheter.
Under vintern fyllde han databasen med de tusentals bolag som fått bidrag av Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet. Bland dem hittade han flera bolag som drivs av anställda vid universitet.
I myllret dök en professor och forskare vid Linköpings universitet upp: Ericka Johnson.
Hon och hennes kollega fick nyligen 750 000 kronor av myndigheten till ett projekt. Samtidigt fick ett bolag som ska samarbeta med universitetet i projektet 730 000 kronor. Det är forskaren och hennes kollega som driver det bolaget.
Ericka Johnson driver samtidigt ett annat bolag där hon plockar ut vinst. Det upplägget ifrågasätts av Jens Nylander.
– Det här är ju ett sätt att mjölka bidragspengar till sitt privata bolag, säger Jens Nylander.
Ericka Johnson, forskaren i rampljuset, håller inte med:
– Hans analys av det vi har gjort stämmer inte.
Professor och entreprenör. Konceptet har blivit en framgångssaga på svenska universitet genom ett system som uppmuntrar de anställda att få ut sin forskning på marknaden: Lärarundantaget.
Det är i stort sett unikt för Sverige och innebär att det är forskarna själva, och inte universitetet, som äger rättigheterna till forskningsresultaten. De kan själva söka patent för sina uppfinningar.
Det är mot den här bakgrunden som Ericka Johnson valt att starta ett bolag, vid sidan av sitt jobb på universitetet.
Att starta upp ett bolag vid sidan av och utveckla sin forskning för marknaden där, genom det så kallade lärarundantaget, är något som uppmuntras på Liu.
På Linköpings universitet är villkoret att det sker utanför arbetstid. All tid spenderad måste alltså vara utöver de ordinarie fyrtio timmarna.
Dessutom måste det rapporteras som bisyssla, vilket Ericka Johnson har gjort.
Anställda som har bisysslor måste hålla dessa "klart åtskilda från sin verksamhet" vid Linköpings universitet. Och "för att undvika risk för förtroendeskada får en bisyssla aldrig riskera att sammanblandas med LiU:s verksamhet", står det i universitetets riktlinjer.
I riktlinjerna finns exempel på situationer där sammanblandning sker: "En anställd påverkar ett projekt så att viss del utförs inom universitetet och viss del av den anställde privat eller av ett företag där denne har intressen."
Ändå samarbetar Ericka Johnson, i sin roll som forskare, med bolaget hon själv äger.
Vicerektor för samverkan och campusutveckling på Linköpings universitet, Per Olof Bremer, tycker att de här två rollerna, professor och entreprenör, fungerar bra att kombinera.
– Många gör som i det här fallet, det vill säga jobbar med frågor på universitetet samtidigt som man försöker nyttiggöra dem via ett bolag, som drivs via det som kallas lärarundantaget. Det vill säga den här rättigheten att jobba med kommersialisering.
En sådan bisyssla ska hållas klart åtskild från lärarens arbete inom ramen för anställningen.
Högskolelagen
3 kap 7§
Lärare vid universitetet får, till skillnad från andra statligt anställda, engagera sig i andra saker som kan konkurrera med universitetet. Det kallas ämnesanknuten bisyssla, eller så kallade FoU-bisysslor. Ett exempel är att man kan sitta i styrelsen för ett företag vars verksamhet anknyter till lärarens ämnesområde.
Men även i de riktlinjerna står det att bisysslan måste "hållas klart åtskild från lärarens ordinarie anställning" och bisysslan får inte "sammanblandas med anställningen vid LiU".
Lärare vid universitetet har, till skillnad från andra statligt anställda, ett unikt tillstånd att engagera sig i andra saker som kan konkurrera med universitetet. Ett krav är att det sker utanför arbetstid.
Halv fem på fredagseftermiddagen är Ericka Johnson, professor i genusvetenskap, klar med sina föreläsningar och har en stund över att prata på telefon. Hon är tacksam över att få en chans att förklara sig.
– Som forskare vid Linköpings universitet vill jag först börja med att säga att vi så klart välkomnar insyn i allt vi gör. Precis som Vinnova är vi en offentlig organisation och all vår data är offentlig. Man får granska den precis hur mycket man vill, oavsett åsikt eller avsikt.
Professorn Ericka Johnson har startat ett företag, genom det så kallade lärarundantaget, där hennes forskning om jämställdhet inom AI ska utvecklas till en mjukvara.
Det har inte undgått henne att Jens Nylanders kartläggning kastat strålkastarljuset på hennes projekt, men hon har valt att inte jaga upp sig. Alla rutiner har ju följts. Avtal är granskade av juristavdelningen och bisysslor är rapporterade.
– Jag förstår inte vad han syftar på när han säger att vi har gjort fel, säger hon.
Att starta upp ett bolag vid sidan av och utveckla sin forskning för marknaden där är i själva verket något som uppmuntras på Liu. Flera forskare söker sen projektpengar från Vinnova genom bolaget.
– Jag tänker att han kanske stör sig på att pengarna ska bidra till att forskningen blir kommersialiserad. Men det är det som Vinnova ska göra.
Efter intervjun vill hon gärna berätta om sin forskning, trots att klockan slagit fem. Det tar bara några minuter, säger hon, och skickar en zoomlänk.
Det är lättast att förklara med hjälp av en powerpoint:
– Vad vet du om AI?
För mig låter det helt befängt att man tror att man ska lyckas.
Jens Nylander
Framför datorn i hemmakontoret sitter Jens Nylander. En dryg månad tidigare publicerade han artikeln på sin hemsida.
"Offentligt anställda mjölkar hundratals bidragsmiljoner till sina bolag" blev rubriken.
Av de tveksamma projekt hans analysverktyg har hittat har han i sin artikel valt att lyfta fram projekt kopplade till tre universitet: Karolinska Institutet, Chalmers och Linköpings universitet.
I själva verket rör det sig om långt många fler exempel, där hundratals miljoner kronor "gått till bolag som består av offentligt anställda som kvitterat ut aktieutdelningar och extralön samtidigt som de varit anställda på universiteten", skriver han i sin artikel.
Att pengarna faktiskt sökts för att användas till att få ut forskningsresultat genom bolaget avfärdar han.
– För mig låter det helt befängt att man tror att man ska lyckas. Jag som sitter på alla de här Vinnovabidragen hittar inga bolag som har varit drivna ur den här typen av utveckling, som har lyckats bli framgångsrika. De här bolagen läggs ju ner, säger han.
I Sverige har det blivit allt vanligare att kommersialisera sin forskning i ett eget bolag. Det berättar Karl Wennberg, som är gästprofessor på Liu och forskar på entreprenörskap, organisationsdynamik och samhällseffekter av detta.
– Inom vissa ämnen, till exempel datavetenskap, så räknar man patent lika mycket som akademiska artiklar.
De flesta länder i världen har haft samma system som Sverige men gått över till att det är universiteten som äger patenten. Däribland resten av Norden, Tyskland och USA.
Även om de flesta bolag läggs ner så behövs möjligheten för att de framgångsrika uppfinningarna ska få en chans att utvecklas, menar han.
– Utan ett sådant upplägg hade vi inte haft covidvaccinet och Google, säger han och fortsätter:
– Universitetet genererar ju massa idéer och så ska de idéerna ut i samhället. Då behövs det att någon tar det steget.
Powerpointen börjar närma sig slutet. För den oinsatte är det inte helt lätt att hänga med, men Ericka Johnson är pedagogisk och engagerad när hon berättar för Corren om sin forskning. Hennes projekt ska göra så kallad syntetisk data mer jämställd.
Syntetisk data används av företag som använder sig av AI och behöver stora datamängder. För att inte behöva hämta riktig information om individer skapas så kallad syntetisk data, som ska efterlikna verklig data. Det finns en risk för att den missar verklighetens mångfald bland människor och därför fokuserar Ericka Johnsons forskning på att skapa tekniska verktyg som kan göra den här datan mer jämställd, alltså representera verkligheten bättre.
Bolaget som ska utveckla mjukvaran har fått namnet Fair AI Data.
Jag är inblandad i båda och det är det som är meningen också. Man ska kunna ta sina forskningsresultat och kommersialisera dem för att få ut information i samhället.
Ericka Johnson
Professor i genusvetenskap på Linköpings universitet
När Ericka Johnson gått igenom alla slides i powerpointen och dyker upp i webbkameran igen ger hon ifrån sig en suck.
Som genusforskare får hon ta emot kritik från alla möjliga håll, berättar hon. Det kan vara därför Jens Nylanders AI reagerat på projektet: Hennes företag är inte som andra. Det drivs av tre kvinnor och fokuserar på jämställdhet inom AI.
Men hon spekulerar bara, det kan också vara något annat som stuckit ut, säger hon.
Så vi har en forskare som har ansökt om bidrag genom universitetet till ett projekt där hennes bolag ska utveckla en produkt.
Vi har också myndigheten Vinnova, som styrs på uppdrag av regeringen och varje år delar ut ungefär 3,5 miljarder kronor till projekt som kan leda till innovation. Däribland mindre bolag som ännu inte är ekonomiskt lönsamma.
Vad är det då med Ericka Johnsons projekt som Jens Nylanders AI har fångat upp?
Låt oss titta närmare på detaljerna.
I ansökan till Vinnova står Ericka Johnson som projektledare genom universitetet. Hon står också som medgrundare i bolaget som ska använda bidragspengarna. Ett större internationellt bolag är med i projektet, men söker inga pengar.
I universitetets "Vägledning om bisysslor" räknar man upp några situationer som "bör ifrågasättas". En sådan situation är att "en LiU-anställd är engagerad i ett privat företag som är involverat i ett forskningsprojekt som även LiU är engagerat i".
Tillsammans med en kollega har Ericka Johnson skapat just ett sådant samarbete.
Bidragspengarna går in i bolaget via universitetet. Själv är hon både anställd på universitetet och delägare i bolaget. I ansökan står det att hon ska jobba med projektet 20 procent av sin arbetstid.
Om en anställd på Liu engagerar sig i ett företag som är involverat i ett forskningsprojekt som Liu också är involverad i riskerar det att skada förtroendet för universitetet, står det i Lius vägledning för bisysslor.
Trots detta ser Per Olof Bremer, vicerektor för samverkan och campusutveckling, ingen risk för jäv. De ekonomiska transaktionerna sköts av en oberoende person på institutionen, berättar han.
– Vi har ett system för att kontrollera att man inte sitter på två stolar och både driver verksamheten i bolaget och hanterar ekonomiska transaktioner från universitetet till det bolaget, säger han och konstaterar att han är trygg i att allt gått rätt till:
– Vi har säkerställt att det inte finns något i hur vi fattar beslut i detta som gör att man kan ifrågasätta om vi har hanterat det här på rätt sätt.
Det finns alltså ingen risk att Ericka Johnsons roll som styrelseordförande i bolaget och hennes roll som forskare blandas ihop, menar vicerektorn.
Det är emellertid inte helt tydligt hur forskarens båda roller förhåller sig till varandra.
Det är således inte nödvändigt att förtroendet hos allmänheten verkligen rubbas för att en bisyssla ska anses otillåten, utan det räcker att det finns en risk för det.
Vägledning om bisysslor
Linköpings universitet
När Corren ber om att få ta del av mejl som skickats eller tagits emot av Ericka Johnsons universitetsmejl får vi svaret – av henne själv – att ett mejl med ämnesraden "Bank account" inte är offentligt. Det har nämligen skickats mellan forskaren och hennes kollega "som innehavare av annan ställning".
Här mejlar de alltså med sina Liu-mejladresser när de, i egenskap av styrelsemedlemmar, diskuterar bolagets ekonomi.
Hon ser själv inga svårigheter i att hålla isär rollerna.
– Jag är inblandad i båda och det är det som är meningen också. Man ska kunna ta sina forskningsresultat och kommersialisera dem för att få ut information i samhället. Sen är det inte jag som jobbar i företaget. Jag är med och driver det, säger hon.
Hon har meddelat universitetet att hon inte kommer att jobba mer än 40 timmar i bolaget på ett år. Det är alltså mindre än en arbetsvecka. Den som ska jobba heltid i bolaget, enligt ansökan till Vinnova, är en masterstudent. Han ska utveckla mjukvaran och anställningen bekostas av halva bidraget: 730 000 kronor.
I verkligheten började han aldrig jobba. Ericka Johnson berättar att han istället valde att skriva klart sin uppsats och att de därför fick hitta en ny kandidat. Corren har sökt masterstudenten utan att få något svar.
Personen som fick tjänsten istället är gift med en forskarkollega på Liu. Enligt Ericka Johnson ringde hon till handläggaren på Vinnova och berättade vad som hänt och fick då svaret att det går bra att anställa en annan utan att ändra i ansökan.
Till Jens Nylander säger Vinnova att det inte ska gå till som med Ericka Johnsons projekt, men när Corren kontaktar myndigheten får vi svaret att projektet följer villkoren:
– Av ansökan framgår att forskaren i fråga enbart kommer att arbeta i projektet genom sin roll i Linköpings universitet. Hon är medgrundare för bolaget men det är en annan person som kommer att utföra arbetet i bolaget. Alla universitetsanställda får bidrag för sitt nedlagda arbete i projektet genom universitet, skriver pressekreterare Daniel Holmberg i ett mejl.
Ericka Johnson är inte den enda som fångat Jens Nylanders uppmärksamhet. Han har kartlagt många avdelningar på flera svenska universitet och gjort digitala skisser över vem som sitter i vilka kollegors bolag.
Corren har gått igenom en lista med bolag som fått statliga bidrag från Vinnova där Linköpings universitet är koordinator. Vid genomgången hittar vi fyra professorer och en docent som driver företag som får bidrag av Vinnova, och som samtidigt är involverade i andra bolag.
"Jag som sitter på alla de här Vinnovabidragen hittar inga bolag som har varit drivna ur den här typen av utveckling, som har lyckats bli framgångsrika", säger Jens Nylander.
För Jens Nylander, själv entreprenör i 25 år, är svaret på varför de universitetsanställda har många bolag och sitter i varandras styrelser självklart: Schablonregeln.
– Säg att vi är ett kompisgäng som ska starta en IT-konsultfirma. Då startar vi alla varsin egen firma, för att sen fakturera den större firman. Utdelningen plockar vi från våra egna bolag. Då kan alla använda den här schablonregeln.
Den så kallade schablonregeln är möjligheten att skatta lägre på vinstuttag upp till en viss summa. Från och med i år ligger taket på 204 325 kronor.
– Det här är ju för att trixa. Jag brukar säga att sitter du med i mer än tre bolag, ja då börjar det bli väldigt mycket, säger Jens Nylander.
Men det kan, enligt forskare som Corren har pratat med, finnas andra anledningar för forskare att driva flera bolag: Att man deltar i olika forskningsprojekt och så finns det ett bolag för varje projekt. Bolagen behöver styrelser och då sitter forskarnas i varandras.
Vi har ett system för att kontrollera att man inte sitter på två stolar och både driver verksamheten i bolaget och hanterar ekonomiska transaktioner från universitetet till det bolaget.
Per Olof Bremer
vice rektor Linköpings universitet
Ericka Johnson har tillsammans med sin sambo ett annat aktivt bolag, ur vilket de tagit ut runt en halv miljon kronor i vinst på två år. Det finns inga tecken på överföring av pengar mellan Ericka Johnsons två bolag, men Jens Nylander menar att systemet med flera "startups" är ett sätt att föra över pengar mellan bolagen utan att det syns. Den enda som har koll på bolagets fakturor är den som sköter bolagets ekonomi.
– Det är i stort sett omöjligt att spåra, säger han.
Det har blivit vanligare att pengarna till forskningen på universiteten kommer utifrån. Finansiärerna, däribland Vinnova, vill gärna sponsra forskning som kan leda till innovationer. Det gör att det finns ekonomiska incitament att rikta in sig på den typen av forskning.
– Det paradoxala är att innovationer så ofta uppstår som en bieffekt av kunskapssökande. Det är den fria grundforskningen som ofta genererar de verkligt stora upptäckterna, säger Roland Paulsen, sociolog, författare och skribent på Dagens Nyheter.
Författaren och sociologen Roland Paulsen tror att ett för stort fokus på att forskning ska göra nytta hindrar forskaren från att gör stora upptäckter.
Trots att Sverige och världen gör stora satsningar på innovation är det just nu en nedgång i banbrytande innovationer och stora teknikskiften, berättar han.
Han tror att fokuset på att göra nytta för samhället står i vägen.
– Om du som forskare är inriktad på att hitta något som kan göra nytta så kommer du antagligen inte söka så pass djupt att du gör de verkligt stora upptäckterna. Den här inriktningen på att vara nyttig ger ganska dålig avkastning i längden.
Framför sig på skärmen har Jens Nylander sitt Lucid chart – en tankekarta i digitalt format. Bolaget som Ericka Johnson startat med sin kollega är rutan i mitten. Därifrån skjuter pilar ut som rötter för att illustrera kopplingar mellan kollegor och deras styrelseuppdrag i olika bolag.
I vår granskning har vi inte hittat några bevis på att Ericka Johnson fuskat med bidragspengar, som Jens Nylander pekade på i sin artikel. Däremot är det tydligt att projektet kan ifrågasättas enligt högskolelagen och universitetets vägledning för bisysslor.
Bolaget hon äger får pengar genom universitetet, där hon också jobbar. Det är ett nära samarbete mellan universitet och bisysslan, något som enligt reglerna ska undvikas.
Ändå tycker vicerektor Per Olof Bremer att allt har gått rätt till.
Varken universitetet eller Vinnova ser någon risk för jäv i den här typen av upplägg, även om det är svårt att peka ut var gränsen går mellan Ericka Johnsons båda roller.
En situation som anses som en gråzon kan således vara acceptabel förutsatt att transparens och lämpligt upplägg tillämpas.
Pia Rundgren
HR-direktör Linköpings universitet
Universitetets HR-direktör Pia Rundgren skriver i ett mejl till Corren att Linköpings universitet generellt ser positivt på bisysslor och att anställda har en utvidgad rätt att engagera sig i så kallade FoU-bisysslor.
"I detta gränsland kan det förstås uppstå situationer där man behöver vara särskilt uppmärksam. En sådan situation är till exempel om en LiU-anställd är engagerad i ett privat företag som är involverat i ett forskningsprojekt som även LiU är engagerat i."
Godtagbart eller inte? Det beror på omständigheter i det enskilda fallet, menar HR-direktören.
"En situation som anses som en gråzon kan således vara acceptabel förutsatt att transparens och lämpligt upplägg tillämpas, till exempel avseende ekonomiska transaktioner och insyn", skriver hon.
Jens Nylander är kritisk till att Ericka Johnsons projekt släpptes igenom, eftersom bisysslor inte får riskera att skada förtroendet för universitetet.
Vad universitetet än säger så har både han själv och Corren valt att granska fallet, konstaterar han.
– Det gör att den här bisysslan är förtroendeskadlig.
Processen från bidragsansökan till att pengarna kommer in i de universitetsanställdas bolag är transparent, menar Karl Wennberg, som forskar på entreprenörskap, organisationsdynamik och dess samhällseffekter.
Samtidigt gör mängden bolag att sannolikheten är stor att fusk förekommer. Han är därför hoppfull inför Jens Nylanders nya teknik.
– Om man använder den gamla metoden med stickprover så kommer man att missa saker.
Använder man istället offentlighetsprincipen och en AI-algoritm, då går det att hitta fusk ganska lätt, tror Karl Wennberg.
– I generösa system kommer det alltid finnas de som missbrukar dem. Men de här personerna vill ju inte åka fast, så om de vet att det finns sådana här algoritmer så kanske de aktar sig för att göra dumheter.
