Sebastian Ekman uttrycker förvåning och frustration över hur hela situationen har hanterats av Utbildningsförvaltningen. "Det är en organisation med bristfällig struktur och sammanhållning", säger han.
För ett och ett halvt år sedan börjar Cornelia Jansson och Sebastian Ekmans dotter berätta att hon blir slagen och puttad på förskolan av ett jämnårigt barn.
I början är föräldrarna inte särskilt oroliga.
– Barn kan bråka och slåss. Det vet alla föräldrar. Men när vi märkte att det skedde dagligen tog vi upp det med personalen. De kände till problemet och sa att de jobbade med det, säger Sebastian.
Tiden går men inget händer. Enligt föräldrarna är det fler barn på förskolan som blir utsatta. Cornelia och Sebastian tar kontakt med biträdande rektor som inte känner till problemet men lovar åtgärder. Men det blir inte bättre.
Det blir sämre.
Efter sommaren 2024 berättar dottern flera gånger i veckan att barnet drar i hennes hår, nyper och slår. Hon är rädd för det andra barnet, börjar plötsligt kissa på sig om nätterna, ryggar undan för barnet vid lämningar och säger att hon inte vill gå till förskolan. Sebastian och Cornelia bokar ett nytt möte med biträdande rektor som är ny på tjänsten – och som inte känner till problemet.
– Då kände vi stor frustration. Pedagogerna berättar alltså inte uppåt och den före detta biträdande gör ingen överlämning till sin ersättare. Det är en organisation med bristfällig struktur och sammanhållning och känslan är att det förekommer en tystnadskultur, säger Sebastian.
621 pedagoger, nästan halva personalstyrkan, har svarat på Correns enkät om läget i den kommunala förskolan. En majoritet av dem skriver att de inte kan garantera barnens säkerhet. 572 pedagoger svarar att de inte har kunnat följa läroplanen det senaste året. 487 pedagoger har funderat på att säga upp sig. En del har gjort slag i saken.
– Tystnadskulturen gjorde att jag till slut sa upp mig. Vi fick aldrig vikarier, förutom när politiker besökte förskolan eller när vi hade insynsbesök. Jag kunde inte garantera barnens säkerhet eller tillgodose deras grundläggande behov och tappade all min kreativitet, säger en förskollärare som idag bytt bransch.
Läs 100 ocensurerade vittnesmål från förskolepersonalen.
Cornelia Jansson uttrycker förvåning över hur familjen blivit bemött när problem på förskolan uppdagats. "Vi har känt oss maktlösa", säger hon.
I november blir Cornelia uppringd och ombeds hämta sin dotter eftersom hon är ledsen efter att ha blivit slagen. I dokumentation från förskolan, som Corren tagit del av, står det att ett barn tar sikte på Cornelia och Sebastians dotter som då börjar skrika och gråta när hon förstår att hon ska bli slagen.
"Barnet hinner fram innan personalen kan stoppa och XX får ta emot flera slag i ansiktet efter att hon blivit omkullknuffad".
– I efterhand har vi fått berättat för oss att det är det utåtagerande barnet som slagit vår dotter. Personalen ska enligt handlingsplanen ha extra uppsikt över det barnet. Det är tydligt att personalen inte har resurser till det, säger Cornelia.
Att inte hinna se alla barn är ett stort problem, enligt de pedagoger som svarat på Correns enkät. När personalen är för få hinner de inte stötta barn som behöver det – något som går ut över alla barn. Konflikterna ökar när barnen måste kämpa om pedagogernas uppmärksamhet.
"Jag funderar dagligen på vad som händer när vi lägger så mycket av vår tid och energi på de barn som har särskilda behov. När ska de andra 17 barnen känna sig sedda och förstådda av vuxna som bryr sig om dem?" skriver en pedagog.
"Det är en organisation med bristfällig struktur och sammanhållning", säger föräldern Sebastian.
Två veckor efter att Cornelias och Sebastians dotter blev slagen ringer förskolan igen. Nu gäller det inte deras dotter, utan tvååriga sonen.
Tillsammans med ett annat barn har han lyckats ta sig ut från förskolegården och gått en bit på en mindre, trafikerad väg. En annan mamma hittar dem 300-400 meter från förskolan när hon ska hämta sina barn. När kvinnan tar tillbaka barnen till förskolan är det, enligt föräldrarna, ingen som märkt att de varit borta.
– Det var på eftermiddagen vid skymning. Det är en hel del trafik på vägen. Vår son är ju knappt högre än blomlådorna som står där. Det var ångestfullt. Nu gick det bra, men ändå, säger Cornelia.
"Man ifrågasätter sig själv. Är det jag som går igång för mycket och ställer orimliga krav? Samtidigt ser jag att miljön för mina barn inte är säker och trygg", säger Cornelia Jansson.
Så i slutet av november sker ytterligare en incident. När Cornelia hämtar tvååringen är han märkbart ledsen. Han hulkar och har svårt att gå. Väl hemma byter Cornelia blöja på honom. Den är överfull, något som föräldrarna upplevt som ett problem en längre tid.
– När man hämtar och barnen är utomhus är blöjan ofta överfull. Det är slarvigt torkat och ganska ofta bajsrester kvar. Så var det även med dottern när hon var yngre, säger Cornelia.
Men just den här dagen är något fel. Sonens underliv är infekterat.
Han har drabbats av balanit, en inflammation som orsakas av att bakterier kommer in under förhuden. Infektionen är vanlig hos små barn och kräver sällan vård. Men för Cornelia och Sebastians son är tillståndet allvarligt. Det slutar med att sonen blir inlagd i två dygn på barnakuten och får antibiotika intravenöst.
– Läkarna kan såklart inte säga att det helt säkert berodde på dålig blöjhygien på förskolan, men säger att det förmodligen påverkat, säger Cornelia.
I Correns enkät finns det flera vittnesmål från pedagoger kring just blöjor och toalettbesök. En pedagog berättar om bajsblöjor som inte byts direkt. En annan pedagog är stressad över att inte hinna ta de små barnen till toaletten i tid. När det är kort om personal sker blöjbyten på löpande band, skriver en annan.
"Samtidigt står flera barn och gråter inne på avdelningen. Det är extremt stressande", skriver en pedagog.
Cornelia och Sebastian säger att det är svårt att få svar från personalen när det skett saker på förskolan. "Personalen har inte tid att ha koll på alla barn. Vår son är en riktig klätterapa och visst – barn slår sig – men det är sällan någon som ser vad som händer. I vintras upptäckte vi vid middagsbordet att en bit av hans framtand var av. Ingen hade sagt något om att han hade ramlat", säger Cornelia.
I slutet av förra året skriver Cornelia och Sebastian ett formellt klagomål om bristerna på förskolan.
Kommunen startar en utredning.
Utredningen, som blev klar i december, konstaterar att förskolan brister i sitt arbete med trygghet, mot kränkande behandling och i sitt tillsynsansvar.
Utredaren slår även fast att det är viktigt att förskolan ser över sina hygienrutiner kring just blöjbyten.
I rapporten framkommer det att ledningen skapat flera olika handlingsplaner för att bland annat stävja våldet på förskolan. Ett exempel är speciella rutiner vid lämning och hämtning av Cornelias och Sebastians dotter. Men handlingsplanerna har inte följts.
Orsak? Personalen har inte varit involverade när de skrivits och inte fått någon tid för att diskutera hur de ska genomföras, står det i utredningen.
Det var inte en, utan många, händelser som gjorde att familjen valde att byta förskola vid årskiftet. Den nya förskolan är också kommunal, men föräldrarna har fått ett bra första intryck.
Vissa pedagoger har inte ens läst vad som står där. Handlingsplanerna har med kort varsel ändrats, men varit omöjliga att genomföra eftersom personalens schema inte anpassats.
Cornelia eller Sebastian visste att handlingsplanen, som involverade deras dotter, fanns men hade inte fått den förklarad.
– Ledningen tar alltså fram en pappersprodukt som inte är förankrad hos varken oss eller personalen. Vad ska man säga? säger Sebastian.
Enligt Malin Hellström, rektor för den aktuella förskolan, är de missade handlingsplanerna dock ett missförstånd.
– Det var ingen handlingsplan, sådana skrivs alltid med specialpedagog, personal och vårdnadshavare. Jag beskrev hur vi skulle jobba kring hämtning och lämning. Det var ett arbetssätt. Till utredaren kallade jag det sedan slarvigt nog för handlingsplan. När personalen sedan fick frågor om handlingsplan kände de inte igen det, säger hon.
Utredningen visar trots det stora brister. Hur kunde det bli så här?
– Det beror på flera saker. Men jag har svårt att dra en slutsats än. Vi är mitt uppe i förändringsarbetet.
Hade du kunnat göra något annorlunda?
– Jag tror att vi i vissa fall fattade för snabba beslut. Att vi inte testade ett arbetssätt tillräckligt länge för att kunna utvärdera om det faktiskt gav effekt.
Malin Hellström berättar att flera åtgärder har gjorts efter utredningen. Bland annat har personalen fått mer mötestid för att kunna prata ihop sig och planera. Biträdande rektor är ute på förskolan oftare. HR ska även genomföra enskilda samtal med personalen för att förstå mer om den tystnadskultur som föräldrarna påstår finns.
"Varför får inte den här förskolan fler, och över tid bestående resurser? Det skulle ge bättre förutsättningar för en tryggare miljö både för våra barn och för barnet som slår", säger Cornelia Jansson.
Cornelia och Sebastian valde i början av året att flytta sina barn till en annan kommunal förskola i området.
– Det bästa hade varit om situationen hade lösts och barnen kunde börja leka med varandra. Men vi känner oss tvungna att flytta på våra barn. Det känns inte längre tryggt att lämna dem där. Även om förskolan lyckas lösa problemen så är vårt förtroende skadat.
Läs reporterns analys: 5 orsaker till stressen
Hör chefens svar: ”Förskolan har bra bemanning”
