Familjekris
Majas mamma skär upp sockerkakan i det stora ljusa köket. Gång på gång skakar hon på huvudet som om hon inte kan ta in att det händer.
Vi har aldrig mått så här dåligt i familjen ever.
Majas mamma
Efter den hastiga flytten havererade Majas behandling. Då fick familjen inte ens kontakt med en handläggare. Socialtjänstens förklaring:
Utifrån en hög arbetsbelastning har vi inte haft möjlighet att ta kontakt.
Mejl från socialtjänsten
Bilden är arrangerad, personen är inte Maja.
– Man vet ju att arbetssituationen på socialtjänsten är ansträngd. Men att det är så här avgrundsdjupt, det behöver komma fram, säger pappan.
Klicka på videon för att höra mamman berätta (slå på ljudet):
Till månen
När Maja kom till familjen hade hennes föräldrar kämpat i många år för att få barn.
Vi älskar henne till månen och tillbaka
Majas mamma
Majas mamma drar med fingrarna över solstrålarna på köksbordet som silas genom en bukett tulpaner.
Hon är specialpedagog och har handlett personal kring neuropsykiatriska funktionsvariationer (npf), till exempel adhd. Därför förstod föräldrarna snabbt att de behövde söka hjälp.
Maja är fenomenal på idrott, gillar att vandra och är väldigt musikalisk. Men utan aktiviteterna, eller när kraven blir för höga, övermannas Maja av ångest- och depressionssymptom.
Det började redan i lågstadiet och det var då föräldrarna sökte hjälp. Det ledde till en remiss till BUP och en adhd-diagnos.
Sedan upprepades samma mönster varje skoltermin: Maja var glad och entusiastisk, men när kraven ökade försämrades hennes mående och hon stannade hemma från skolan.
I högstadiet började Maja utsätta sig för risker och orosanmälningar ramlade in, men Maja ville varken ha hjälp av föräldrarna eller psykiatrin. Bilden är arrangerad, personen är inte Maja.
Till slut placerades hon på ett HVB-hem, för att hon skulle få hjälp.
Det blev vändningen.
Äppelgården
Alla tre runt köksbordet skiner upp när de pratar om HVB-hemmet Äppelgården i Kimstad. En nyrenoverad herrgårdsliknande byggnad med gott om plats.
– Man har ju hört en del dåliga saker om HVB-hem, men så var det verkligen inte där. Det kändes som att personalen hade koll och bra kommunikation med varandra, säger Maja.
På Äppelgården kändes det verkligen som att de brydde sig.
Maja
Bilden är arrangerad, personen är inte Maja.
Hon berättar om gemenskapen i tv-soffan där de brukade sitta tillsammans. Och om den gången när hon fick panikont i huvudet.
– När jag fick panik för att det gjorde så ont satt min kontaktperson i möte. Men hon förstod att det var viktigt och bara släppte allt direkt. Då känner man verkligen att de bryr sig.
Maja har tidigare haft svårt att lita på professionella, men på Äppelgården släppte on långsamt in personalen. Som "Natt-Anna".
”På kvällarna, när de andra hade gått till sina rum, brukade hon låta mig komma in och sitta på personalens nattrum. Hennes hund Pax låg i våra knän när vi pratade”, säger Maja. (Bilden är arrangerad, personen är inte Maja.)
– Ja du började prata. Det var stort, inflikar mamman.
Föräldrarna berättar att det skedde stora framsteg – och den bilden får stöd i Äppelgårdens slutrapport.
Maja tränade i ett idrottslag på hög nivå, var engagerad inom kyrkan, umgicks med kompisar och hade två extrajobb. Maja hade själv tagit kontakt med sin mentor på skolan och planerade att vara med på studenten.
I praktiken pågick en form av utslussning, där Maja hade godkända aktiviteter och fick vara ensam hemma i villan ibland. Maja hade precis startat en traumabehandling och fått behandlare som hon börjat lita på.
– Så många friskfaktorer! Men då skulle allt bara – tjoff– försvinna, säger Majas mamma.
Födelsedagen
Dagen efter Majas 19-årsdag ringde kommunens handläggare och gav beskedet: Maja måste flytta om bara två dagar. Till ett HVB-hem i ett annat län.
”Men jag har ju idrottsträning! Jag ska ju ta studenten”, protesterade Maja.
Varför gick det så fort? Var det verkligen av omtanke? Föräldrarna och Maja försöker förstå där hemma i köket.
De fick veta att Äppelgården inte har tillstånd att vårda ungdomar över 19 år. Men det förklarar inte varför det skedde med så kort varsel.
Maja överklagade beslutet och i ett yttrande till domstolen förklarar Linköpings kommun att det också handlar om att Maja "inte har medverkat i uppgjord planering". Därför "behöver hon placeras omgående", står det.
Det handlade om att Maja hade avvikit flera gånger från Äppelgården, ofta för att delta i aktiviteteter i idrottsföreningen och kyrkan, men också för att umgås med kompisar och gå på konsert.
– Ja hon har avvikit från boendet, men då har hon har varit med på aktiviteter som har varit bra för henne, säger pappan.
Maja berättar om den overkliga känslan när bilen tog henne mot det nya boendet, den bara fortsatte ut i ingenstans medan slätt och skog passerade utanför bilfönstret.
Jag lät alla mina saker bara vara och lade mig på sängen. Vad gör jag här?
Maja
Föreståndaren hade sagt att Maja skulle få fortsätta med aktiviteter som hon mår bra av.
– Hon sa att det fanns idrottslag och gym, men gymmet låg långt bort och ingen hade tid att skjutsa mig. En annan gång sa de att jag måste städa toaletterna först, säger Maja.
– De hade konsekvenspedagogik på boendet, förklarar hennes pappa och fortsätter:
– Även om vi kan bli galna på dig ibland Maja, så vet vi: Det där fungerar inte på dig. Vi har prövat.
Maja nickar.
Det var sån skillnad mot Äppelgården.
Maja
Bilden är arrangerad, personen är inte Maja.
Vakuum
Efter några veckor på det nya boendet avviker Maja. Klockan 11 dagen efter får Majas mamma ett sms.
”Det plingar till när jag är på jobbet. 'Hej för kännedom så avvek Maja klocka 23 igår kväll. Hon svarar inte och vi vet inte var hon är.' Då hade det gått tolv timmar. Vi blev jätterädda så klart. Vi visste inte om hon levde”, säger Majas mamma.
Efter ett halvt dygn kom ytterligare ett sms: "Jag lever.”
Maja hade vaknat upp i ett rum på sjukhuset, panikslagen, visste inte var hon var. Sedan följde en mardrömsnatt på psykiatrin innan hon kom hem.
Nu lämnas både Maja och föräldrarna i ett vakuum.
Maja har fortfarande ett beslut om LVU, den mest ingripande insatsen, så kallad tvångsvård. Och ändå hör ingen från socialtjänsten av sig.
Föräldrarna får ett mejl där det står att platsen på HVB-hemmet är uppsagd, men ingen information om vad som händer nu.
Efter mer än en månad kommer ett mejl från en enhetschef:
"Hög arbetsbelastning" är skälet till att socialtjänsten inte har möjlighet att ringa", trots att Maja har LVU och har avvikit från ett HVB-hem.
Det går ytterligare två månader utan besked och föräldrarna förstår ingenting.
Nyss var det så bråttom. Maja kunde inte få stanna i Östergötland där hon har extrajobb, behandlare som hon litar på, vänner och fritidsintressen. (Bilden är arrangerad, personen är inte Maja.)
När Maja överklagade flytten och istället ville bo hos sina föräldrar argumenterade kommunen emot det - i domstol.
Eftersom Maja har en ”komplex problembild” ställer det ”höga krav på kompetens och erfarenhet hos vårdgivaren”, förklarade kommunen till domstolen.
Och ändå: När Maja avviker från boendet har ingen på socialtjänsten tid att ringa och fråga hur hon mår.
Vi lever i ett märkligt undantagstillstånd där jag och min fru hela tiden kollar mejlen i mobilen.
Majas pappa
Bilden är arrangerad, personen är inte Maja.
– Vi pendlar mellan djup förtvivlan och ilska. Det värsta är ovissheten och rädslan. Att det plötsligt ska komma ett nytt beslut som skadar Maja, säger pappan.
Har du egna erfarenheter av det här? Kontakta Correns reporter på tina.enstrom@corren.se eller via ett krypterat tips. Du får vara anonym och har källskydd, läs mer om det här.
Du kan också dela med dig av din berättelse i den här chatten, anonymt om du vill.
Här kan du höra Ulla Salmela-Trosell, utvecklingsledare på socialtjänsten i Linköping, kommentera att en ungdom med LVU inte får någon kontakt:
Maja heter egentligen något annat och bilderna med den unga kvinnan är arrangerade. Corren har tagit del av beslut, journalanteckningar, rapporter från två boenden och även intyg från verksamheter, extrajobb, fritidsaktiviteter och kollegor till föräldrarna. Efter intervjun har kommunen beslutat att upphäva LVU-beslutet. Maja bor fortfarande hemma.
Läs hela serien:
Mamma Katarinas tuffa beslut: “Jag polisanmälde min dotter”
Astrid, 10, ville bo hos farmor - tvångsflyttades från Linköping
”Det gör så ont att vara ett familjehemsbarn”
Läs chatten: “Jag kommer få torka mitt barns tårar”
Larmet: Tonårsfamiljer i kris får inte hjälp hos socialtjänsten
Släktingar får inte bli familjehem - enkät avslöjar skillnader
Politikerna efter granskningen: “Kontakta kommunalrådet!”
Efter granskningen: Nu ska alla släktingar som vill bli familjehem utredas
