Ninos Dankha var bara 17 år när hans storasyster Sargonia Dankha försvann från Linköping 1995. Varje gång fallet tas upp hamnar allt i livet på paus, säger han, och nu vågar han knappt hoppas på en fällande dom, av rädsla för att bli besviken.
I kuststaden Imperia i norra Italien är det milt för årstiden, soligt och 15 plusgrader. På ett hotell försöker Sargonias lillebror Ninos Dankha och deras mamma Ghriba Shabo förbereda sig inför att ännu en gång möta en misstänkt mördare.
– Allt hamnar på paus. Det är samma känslor som kommer upp och som man får försöka handskas med. Man får försöka tänka på något annat. All ork vi har går till att bara vara här, säger Ninos.
Ninos och Ghriba har varit i Imperia förut och orkar egentligen inte mer. Men de har inget val, de måste bara ta sig igenom den här sista tunga dagen. I andra änden hägrar hoppet. Om upprättelse för en älskad syster och dotter. Om straff för ett oåterkalleligt brott. Om ett avslut.
Sargonias mamma Ghriba Shabo står framför buren där den misstänkte krögaren fick stå under den allra första rättegångsdagen. Därifrån vinkade han till Sargonias familj och Ghriba råkade för ett ögonblick titta dit. ”Jag kan inte andas ”, sa hon. Efteråt kämpade hon för att hålla ihop.
Sargonia Dankha beskrivs som glad och familjekär, social och omtänksam. Men också bestämd. ”Hon älskade barn och ville bli mamma. Hon hade alltid drömt om att bli polis”, berättar hennes mamma. Det har nu gått 29 år sedan Sargonia försvann och fortfarande vet familjen inte vad som hände henne.
”Ibland när det låter från dörren kan jag tänka att det är Sargonia som går in med sin nyckel. Ibland är det som att jag hör hennes röst. Det är så mycket jag saknar”, säger Sargonias mamma Ghriba Shabo om sorgen.
Sargonias bror Ninos Dankha och deras mamma Ghriba Shabo sitter nu ännu en gång i rättegången i Italien. Mycket energi går åt för att orka vara här, berättar Ninos.
När 21-åriga Sargonia Dankha sneddade över Trädgårdstorget den där måndagsförmiddagen i november 1995 hade hon nyss flyttat hemifrån, till en egen lägenhet. På eftermiddagen skulle hon träffa sin mamma och köpa möbler till den nya lägenheten. Men 29 år senare är hon fortfarande försvunnen. Hennes tidigare pojkvän, en då 45-årig krögare misstänks ha mördat henne. Sargonia är sedan många år dödförklarad, men hennes grav är fortfarande tom.
Rättegången i Italien har pågått i över ett år. I helgen väntas domen komma. Sargonias mamma och bror var på plats under den allra sista rättegångsdagen.
Pojkvännen Ben
På Café Gyllen, mitt emot det som idag är köpcentrumet Gränden i Linköping, brukade Sargonia och hennes vänner träffas.
– De var många som alltid hängde där, så när jag var klar för dagen åkte jag alltid dit. Ibland ringde jag så vi stämde träff, men oftast så möttes vi där. Hon var antingen där eller hemma, säger Sargonias dåvarande pojkvän Ben.
Han heter egentligen något annat, men har valt att vara anonym på grund av sitt yrke. Idag är han 50 år, men i november 1995 var han 21 år och Sargonias dåvarande pojkvän. Han var egentligen en Norrköpingskille, men eftersom han gjorde värnplikten i Linköping så var han och lumparkompisarna ute i Linköpings krogliv – och det var där han träffade den jämnåriga Sargonia Dankha.
– Bilderna som är i tidningarna gör henne inte rättvisa. Hon var mycket, mycket vackrare.
Sargonia Dankhas pojkvän Ben gjorde värnplikten i Linköping. Det var då han träffade Sargonia. ”Bilderna gör henne inte rättvisa. Hon var mycket, mycket vackrare. ”
Han tillbringade nästan alla lediga kvällar och helger med Sargonia. De fikade med hennes kompisar, spelade sällskapsspel och åt middag. Paret tillbringade så mycket tid ihop som de bara kunde.
– I gruppen var det hon som var centrum. Hon var så snäll, så varm. Det var det som gjorde henne till mittpunkten. Alla ville prata med henne och hon hade många vänner. Jag satt mest bredvid, lite tyst så där. Hon försökte få med mig i gruppen och hennes vänner var jättetrevliga. Hennes lillebror var med också. Han var jätteglad jämt, jag minns att han var en skojig grabb.
Sargonia flyttade hemifrån, till en alldeles egen lägenhet på Hamngatan. Ben börjar övernatta hos henne och åker tillbaka till Garnisonen tidigt på morgonen.
– Det var en jättefin lägenhet, men ganska ont om möbler. Det var ju hennes första lägenhet, så sängen var mer som en madrass på golvet. Hon såg så mycket fram emot att inreda lägenheten. Vi hade så bra dagar där. Det var så romantiskt.
Sargonia hade nyss flyttat hemifrån när hon försvann. Hon bodde i en lägenhet i det här huset på Hamngatan i Linköping.
Sargonia berättade för Ben om krögaren och att han inte vill acceptera att det är slut.
– Hon var så ung när hon träffade honom. Han var mer än dubbelt så gammal och överöste henne med presenter. Sen blev han ganska snabbt kontrollerande. Hon var en älskvärd människa. Hon var så otroligt varm och bjöd på mycket känslor.
Det jobbiga exet var ett samtalsämne bland hennes vänner, minns han. Krögaren som Sargonia tidigare haft en relation med beskrevs som svartsjuk och kontrollerande.
– Hon var rädd för honom. Det hade hon även sagt till polisen. Han kontaktade henne ofta. Han ringde, han stötte på henne ute på stan.
Ben skakar sakta på huvudet och blir sedan stilla.
– Eller som den gången då han kom till nya lägenheten med en pistol. Det är den enda gången jag har sett honom. Han riktade pistolen mot bland annat mitt huvud. En väninna var där då också. Sargonia försökte lugna honom och få ut honom därifrån. På något sätt lyckades hon.
Ben har vittnat i den italienska rättegången. Han minns att Sargonia beskrev krögaren som kontrollerande och svartsjuk. Han har också berättat att krögaren kom hem till Sargonia och hotade dem båda med pistol.
Bara några dagar efter att mannen kommit oinbjuden till Sargonias lägenhet ser en av hennes bekanta hur hon korsar Trädgårdstorget. Det är den 13 november 1995. Det är sista vittnesmålet av Sargonia vid liv. Men då är Ben på kasernen med de andra värnpliktiga.
– På eftermiddagen eller kvällen åker jag ner till stan. Först till kaféet på Gyllentorget, men hon var inte där, så jag gick till hennes lägenhet. Hon var inte hemma. Jag minns inte säkert, men jag tror att jag stannade hela natten. Hon kom inte hem, så på morgonen åkte jag tillbaka till kasernen.
Ben förhördes av polisen som snabbt konstaterade att Försvarsmakten gav honom alibi. Men han kunde inte riktigt ta in att Sargonia var borta.
– Det är en så sjuk händelse. Men ju mer det stod om det i tidningarna, desto mer förstod jag att det var sant. Fast jag hade en liten förhoppning om att hon bara var bortförd, men fortfarande vid liv. När de skrev att han var gripen för mord, så började det sakta sjunka in att hon förmodligen var borta för alltid. Det var tungt.
Snart 30 år efter försvinnandet bär han fortfarande på en oförklarlig skuldkänsla. Krögaren som Sargonia tidigare haft en relation med misstänks ha mördat henne av svartsjuka.
– Om vi inte hade blivit ett par så kanske det här inte hade hänt. Men sen vet man ju inte. Hon hade kunnat bli ihop med någon annan kille och så hade det hänt ändå. Det är bara hos mig, det är ju ingen annan som tänker så.
Ben och Sargonia var ett par när hon försvann och han tänker fortfarande på henne. Eftersom kroppen aldrig återfanns och ingen dömdes för mordet är det fortfarande svårt att helt förstå att hon är borta. ”Om kroppen hade hittats hade man fått ett avslut. ”
Trots att han vet att hon är dödförklarad och med största sannolikhet varit död sedan hon försvann i november 1995, hemsöks han fortfarande, 29 år senare, av tankar som spelar hoppet ett spratt.
– Hon dyker fortfarande upp i mitt minne. Jag tänker på de trevliga stunderna vi hade och så är det den här sjuka lilla tanken – kan hon fortfarande vara vid liv någonstans? Det finns egentligen inget hopp, men det är som mindgames, tänk om hon sitter inlåst någonstans? Tänk om hon överlevde?
Sargonias kropp har aldrig återfunnits, trots polisens eftersökningar.
– Om kroppen hade hittats hade man fått ett avslut. Inte minst för hennes föräldrar, hennes bror och vänner och så.
Mamma Ghriba och lillebror Ninos
I oktober 2023 träffar vi Sargonias familj i kuststaden Imperia. Det är kvällen innan den allra första rättegångsdagen. För första gången på många år ska Sargonias mamma Ghriba och lillebror Ninos stå öga mot öga med den man som misstänks ha mördat Sargonia.
– Jag kan knappt fatta att jag sitter här i Italien. Det är jättevackert här, men jag kan inte ta in det. Jag vill bara härifrån. Hennes försvinnande har påverkat extremt mycket, det har varit min identitet. Det är ju i den åldern som man skapar sin identitet. Han har förstört hela familjens liv, säger Ninos.
”Jag utgår från att han inte blir dömd för att inte bli för besviken ”, säger Ninos Dankha, Sargonias lillebror, inför domen som väntas komma de närmasta dygnen.
Han var bara 17 år när hans storasyster Sargonia försvann en förmiddag i november 1995. Man kan fortfarande höra en lillebrors beundran när Ninos berättar om henne.
– Jag var jättestolt över att vara hennes lillebror. När man gick på stan med henne ville alla komma fram och hälsa och prata med henne.
Många gånger har han och mamma Ghriba Shabo – som i enlighet med irakisk tradition har behållit sitt familjenamn Shabo – hoppats på att Sargonias försvinnande ska få en lösning och att mannen som misstänks ha mördat henne ska dömas, men hittills har det bara resulterat i besvikelse.
– Det är så många gånger som det sagts att det ska tas upp igen och så tänds det här hoppet. Den här gången har min strategi varit att inte gå in i det. Men det är svårt, säger Ninos.
Familjen Shabo-Dankha – mamma, pappa och tre barn – kom från Irak till Sverige och Linköping 1979. Sargonia skulle fylla fem år och Ninos var bara ett spädbarn då.
När Sargonia Dankha träffade den nu misstänkte krögaren var han mer än dubbelt så gammal som hon. Han överröste henne med presenter, men blev sedan kontrollerande, enligt flera vittnen som kände Sargonia.
Glad och familjekär. Social och omtänksam. Men också bestämd. Det är så de beskriver Sargonia.
– Hon hade många drömmar, som alla i den åldern. Det blir en skuldkänsla. Här går jag runt och gör en massa saker medan hon inte ens fick chansen, säger Ninos.
Idag återstår bara Ghriba och Ninos av familjen som en gång bestod av fem personer. Emanuel avled för några år sedan. Äldsta sonen Sargon var ett år äldre än Sargonia, men bara ett år innan Sargonia försvann så dog han.
– Först de äldsta barnen. Sedan förlorade jag min man. Istället för att bli fler i familjen blev vi bara färre. Nu är det bara vi två kvar, säger Ghriba.
Sargonias mamma Ghariba i tårar under presskonferensen som hölls inför att rättegångsprocessen skulle påbörjas i Italien.
Sorgen förenar dem, men perspektivet skiljer dem åt. Ninos sörjer det han hade, men som togs ifrån honom. Hans älskade storasyster som alltid fanns där. Ghribas sorg handlar om allt som inte blev. Sorgen att inte få se Sargonias vuxna liv. Barnbarnen som aldrig föddes. Framtiden som inte blev av.
Från att Sargonia var tio år och några år framåt höll hon på med hästar och ridning. Dessutom var hon med i en dansförening, sjöng och hade många kompisar.
– Hon hade alltid drömt om att bli polis. Och hon älskade barn och ville bli mamma. Hon ville att jag skulle spara barnkläderna efter henne och hennes lillebror tills hon själv fick barn, berättar Ghriba.
Bilder på Sargonia och hennes familj som vänner och familj har tagit med till rättegången i Italien.
Hösten 1995 hade mellanbarnet Sargonia nyss flyttat hemifrån, till en egen lägenhet på Hamngatan i centrala Linköping. I början av december skulle hon fylla 21 år.
– Vi kunde vara osams, men efter en halvtimme ringde hon och sa ”mamma jag älskar dig, förlåt”. Det är därför jag vet att hon inte kan hålla sig hemifrån så här. Även efter att hon hade flyttat ringde hon alltid och frågade hur det var. Sista orden hon sa till mig var: ”Vi ses mamma, vi träffas i stan på måndag”. Vi skulle träffas klockan fyra när jag slutade jobbet och köpa möbler till köket, säger Ghriba.
Den 13 november 1995, en måndagsförmiddag, lämnade Sargonia sitt hem och sedan dess har hon varit försvunnen.
Efter Sargonias försvinnande lämnade Ninos Linköping. Han orkade inte vara kvar. Alla frågor. Alla minnen.
Ninos Dankha och Ghriba Shabo, Sargonias familj, lever fortfarande med smärtan efter hennes försvinnande. Eftersom kroppen aldrig hittades och de inte fick några svar om vad som hänt var det svårt att bearbeta sorgen. Nu hoppas de igen på ett avslut.
Familjen lider fortfarande. Varje jul, midsommar och födelsedag påminns de om att Sargonia fortfarande är spårlöst försvunnen. Varje gång fallet tas upp igen hoppas de på ett avslut. Varje gång resulterar det i besvikelse. Nu hoppas de en sista gång.
– Jag hoppas bara att han säger vad han gjort och var hon är. Det andra spelar ingen roll. Vi vet att hon inte är i livet. Eller…i alla fall 90 procent. Som förälder vill man inte ge upp helt. Om han mördat henne kan han säga till oss var hon är så att vi får lugn och ro. Jag vill bara få veta vad han har gjort. Sen kan Gud straffa honom, inte vi, säger Ghriba och gör en gest mot taket.
De är båda övertygade om att det är krögaren som är skyldig.
– Den äldsta sonen har jag begravt, men jag vet inte vad som har hänt henne. Ibland när det låter från dörren kan jag tänka att det är hon som går in med sin nyckel. Hon brukade dansa och sjunga. När man öppnade dörren så visste man direkt om hon var hemma. Ibland är det som att jag hör hennes röst. Jag saknar det. Det är så mycket jag saknar, säger Ghriba innan rösten brister.
Bilder på Sargonia och hennes familj som vänner och familj har tagit med till rättegången i Italien.
Ninos har inga förhoppningar om att krögaren som misstänks för mordet kommer att berätta något för dem. Han hoppas istället på att åtalet kommer att resultera i en fängelsedom.
– Under alla dessa år har jag tänkt att strunt samma, låt honom vara. Men det går inte det heller. Det äter upp en.
– Det värsta är att träffa honom, säger Ghriba.
– Så känner jag också. Jag har ingen aning om hur jag kommer reagera. Jag är rädd för min reaktion. Jag försöker vara så lugn jag bara kan. När jag var 17 ville jag ju bara slå ihjäl honom, men där är jag inte nu. Men samtidigt är det en människa som har förstört hela mitt liv, säger Ninos.
Sargonias bror och mamma, Ninos Dankha och Ghriba Shabo, var på plats i Italien under rättegångens allra sista dag, den 13 december 2024.
När krögaren förs in i rättssalen den första dagen är Ghriba och Ninos på plats. Den misstänkte mördaren låses in i en bur med bastanta järnstänger. Från buren vinkar han till Sargonias familj. Ninos håller blicken låst framåt. Ghriba råkar för ett ögonblick titta åt sidan och ser vinkningen.
– Jag kan inte andas, säger hon.
Ghriba och Ninos tar sig igenom den första dagen. Vägrar att titta på mannen i buren. När mannen förs ut vinkar han ännu en gång till Sargonias familj. En gång i tiden kände han dem.
– Det känns bara mörkt, säger Ninos.
Ett drygt år senare är de i Italien igen, för rättegångens allra sista dag. Alla parter ska hålla sina slutanföranden. Ghriba och Ninos är åter på plats intill Medelhavets steniga strand.
– Det finns liksom inget man kan säga eller göra som hjälper. Eller, vetskapen om att han har varit häktad är väl en av de få saker som faktiskt har känts okej i allt det här. Vetskapen om att han inte är på fri fot, att han också får känna på rättvisa.
Den misstänkte krögaren har varit häktad under hela rättegångsprocessen som har pågått i över ett år. Snart kommer domen.
Krögaren har inte velat förhöras i rättssalen utan har istället läst upp ett uttalande där han framhåller att han är oskyldig till det han anklagas för och att han är en bra man och pappa. Corren har sökt krögaren genom hans advokat, men inte fått något svar.
– Jag utgår från att han inte blir dömd, för att inte bli för besviken, säger Ninos.
Medan det som återstår av familjen Shabo-Dankha försöker hålla ihop under de sista skälvande timmarna av rättsprocessen, återstår frågan som jagat dem i snart 30 år: Var är Sargonia?
– Vi har inte fått några svar, säger Ninos.
En tom grav
Små, puderlätta snöflingor virvlar runt bland gravarna på griftegården i centrala Linköping. På en sten i röd granit står flera namn, en familjegrav. Men en av gravplatserna under stenen är tom. Där vilar ingen kropp.
Sargonia Dankhas kropp har aldrig återfunnits och familjen har fortfarande inte fått veta vad som hände henne.
På stenen står namnet Sargonia Dankha och datumet den 13 november 1995. Bara några veckor senare skulle hon ha fyllt 21 år. Men exakt vad som hände den dagen och vart Sargonia tog vägen vet hennes familj fortfarande inte. De vet bara att hon är borta och att gravstenen med den tomma graven är den enda minnesplats de har.
För knappt två veckor sedan skulle hon ha fyllt 50 år. Men familjen kan inte fira henne. Istället väntar de besked från en italiensk domstol. En man som hon tidigare älskat är åtalad för att ha mördat henne.
Söndag den 15 december 2024 kommer beskedet de väntat på i 29 år – krögaren döms till livstids fängelse för mordet på Sargonia.
– Jag vet inte vad jag ska säga... Jag vill tacka alla som har ställt upp och hjälpt oss. Alla som har arbetat med det här, hennes vänner som har hjälpt till. Från små till stora. Det finns inte ord, säger Ghriba när hon får beskedet om domen.
