Bilan Osman är journalist, opinionsbildare och debattör. Hennes arbete, där hon framför allt granskar extremhögern, har gjort henne rikskänd – och lett till mängder av hot, hat och trakasserier. Just nu blåser de hatiska vindarna starkare än någonsin förut, vilket har lett till en polisutredning om grovt förtal. För första gången någonsin känner sig Bilan klar med sitt jobb.
Jag är inte bra på att vara neutral.
Bilan Osman
Hon har nära till skratt, opinionsjournalisten Bilan Osman. När vi möts i Stockholm pratar hon genast gott om Linköping, staden där hon till stor del vuxit upp och har familjen kvar.
Vi slår oss ner på en liten uteservering vid Slussen. Vid närliggande gathörn stannar hundägare till för att låta sina fyrbenta vänner nosa, från och till tunnelbanan halvspringer de som har en tid att passa, andra firar att arbetsdagen är slut med ett glas rosévin... För de allra flesta ser det ut att vara en helt vanlig eftermiddag.
En helt vanlig eftermiddag är det för Bilan också. Men, hennes definition av "vanlig eftermiddag" skiljer sig från många andras. När hon berättar om sin situation suddas leendet ut.
– Jag går aldrig till något ställe utan att alltid meddela polisen var jag befinner mig.
VÄGEN HIT
Låt oss backa bandet.
Sina första år i livet spenderade Bilan i Partille, innan hon och familjen flyttade till Linköping när det var dags för henne att börja mellanstadiet.
Skrivandet blev en naturlig del av vardagen tidigt. Som tonåring bloggade hon och redan då handlade det mycket om rättvisefrågor, som rasism. Och redan då möttes hon av hat.
Att skrivandet skulle utvecklas till journalistik var aldrig självklart.
– Det är därför jag har gjort min egna resa i det. Jag har jobbat som nyhetsreporter, men jag insåg att det inte riktigt är min grej.
Bilan ler, förklarar:
– Jag är inte bra på att vara neutral.
I stället har hennes arbete främst handlat om att skapa opinion, framför allt genom att granska extremhögern. För tio år sedan, när hon var i slutspurten av sin utbildning, lämnade hon Linköping för huvudstaden och ett jobb på tidningen Expo. I dag är hon frilansskribent, researcher och kommunikatör på studieförbundet Ibn Rushd.
Det var när Bilan var 19 år som hon faktiskt landade i beslutet om att bli journalist. Hon minns att hon i samband med sin ansökan till Bona folkhögskola fick besvara frågan "varför vill du bli journalist?".
– Jag skrev att "jag vill bli journalist för att det inte finns andra inom branschen som ser ut som mig själv".
Men det fanns en orsak till.
– Journalistiken är fan i mig det viktigaste vi har. Alltså på riktigt. Det är det.
DEN STORA HATSTORMEN
Men är journalistiken viktigast till vilket pris som helst?
Är den viktigast trots hat? Hot? Trakasserier? Misshandel? Skyddad identitet?
Ja, det är den. I alla fall om du frågar Bilan. Hennes arbete som opinionsbildare och debattör har inneburit allt ovanstående.
– Det har väl alltid hängt med på något sätt.
Ändå har hon inte låtit sig stoppas.
Men, just nu befinner sig Bilan i en helt ny typ av hatstorm. Det blåser hårdare och kyligare vindar än tidigare.
I samband med det informerades hon om att frilanssamarbetet med Dagens ETC skulle sägas upp. Hon anser det finnas en tydlig koppling. Andreas Gustavsson, chefredaktör, menar i sin tur att beslutet inte alls har att göra med rådande hatstorm. Till tidningen Journalisten säger han att beslutet handlar om trafik, engagemang och vilka ämnen som deras skribenter är specialiserade på.
När Bilan Osman var 19 år landade hon i att det var journalist som hon skulle bli, bland annat för att "det inte finns andra inom branschen som ser ut som mig själv".
Hatet som Bilan nu utsätts för handlar inte, som så ofta annars, om hennes granskande av extremhögern. Istället handlar det om henne som person, hennes familj och hur hon lever sitt liv. Under de senaste veckorna har rykten om henne, som att hon är en hora och "ingen riktig muslim", spridits som en löpeld på sociala medier. Det har lett till en polisutredning om grovt förtal.
Bilan framhåller att hon inte kan uttala sig om den pågående rättsprocessen, men konstaterar ändå att det är en tuff situation.
– Jag tror att en del i det här, vilket jag försökt göra en poäng i, handlar om att man har lyckats jaga bort så många människor från offentligheten, som pratar om den här typen av frågor. När det finns folk som stannar kvar ändå, som kommer fortsätta tjata, då har man inget mer kvar att angripa förutom deras person och att hitta på grejer.
Hur har din inkorg sett ut under de senaste veckorna?
– Sinnessjuk, hade jag ändå sagt.
En knapp märkbar förändring syns i Bilans ansiktsuttryck. Hennes tonläge ändras också. Hon pratar lägre, långsammare, med eftertryck.
– Det ser väldigt ofta ganska galet ut, men de senaste veckorna, eftersom det här fick sådan jävla spridning, är det också massor "randoms" som inte ens kommer från Sverige. Det är nytt. De svenska rassarna har man koll på, men jag kan inte så mycket om irländska eller spanska nassar.
Jag tror att jag har blivit avtrubbad på ett sätt som är skadligt.
Bilan Osman
Den växande hot- och hatbilden har fått Bilan att komma till Slussen i taxi – trots att tunnelbanestationen ligger alldeles intill.
Ändå är hon inte särskilt rädd. Längre.
Genom terapi och traumabehandling har hon fått lära sig att inte se sig om över axeln när hon är ute. Hon har förstått att de flesta människor faktiskt inte är ute efter henne. Visst finns det "enskilda galningar", men majoriteten av alla människor har mer fokus på förskolans öppettider och sina egna jobb än på hennes kamp mot rasism, konstaterar hon.
– Jag försöker att inte vara nojig. Det finns en extrem hotbild som jag vill ta på allvar och inte förminska, samtidigt som om jag överdriver den internt i mitt huvud så blir det som att jag tappar tilliten till samhället och det samhälle som jag själv lever i. Det har varit en väldigt svår balansgång.
Bilan gråter inte över det som händer runt henne. Det är till stor del därför som hon går i terapi, förklarar hon.
– Jag tror att jag har blivit avtrubbad på ett sätt som är skadligt, som inte är bra, och som också beror väldigt mycket på den kultur jag kommer ifrån.
Påverkar det här, att du nu granskas som person, vad du vågar säga och skriva?
– Både ja och nej. På ett sätt känner jag att det finns fan inte så mycket att granska. Allting som jag säger privat kan jag stå för, även offentligt. Det finns inga mörka hemligheter, det finns ingenting att gräva fram hos mig, säger Bilan och fortsätter:
– Men sedan påverkar det mig såklart när folk vill kartlägga min familj eller försöka hitta var jag bor.
Att hennes son dras med i hatdrevet är något nytt.
– Jag vill verkligen skydda honom mot världen och det förstår ju de också. När man angriper något som är så viktigt för en så är det vad som kommer leda till att man till sist blir tyst. Det är en effektiv strategi på det sättet.
De senaste veckorna har Bilan känt just det. Att hon är klar.
– "Nu är jag done, nu vill jag sitta och skriva en bok om landskapsblommor i stället". Jag pallar inte hur mycket som helst liksom.
Vad är det som gör att du faktiskt inte lägger ner, när du känner en rädsla för att din familj ska påverkas?
– Av samma anledning, för att det är en fråga som påverkar andra än mig. Rasism påverkar mina föräldrar, det påverkar mitt barn, det påverkar hela vårt samhälle. Jag tror att det hade varit enklare om jag inte var så personligt investerad i den här frågan, men oavsett om jag skriver om det eller inte så kommer rasismen fortsätta påverka oss alla.
Hon tillägger:
– Just det här med att man känner att det här är akut, och att folk inte gör någonting... Det är det som får mig att fortsätta, tror jag.
Bilan funderar över hur samhället kommer att se ut när hennes nu fyraåriga son fyller 20.
– Det där är jag livrädd för. Vad kommer det få för konsekvenser i hans vardag? Av just den anledningen har jag känt att jag vill fortsätta tjafsa om det, säger hon och utvecklar:
– Sedan hade jag nog tjafsat mindre om jag hade sett att offentligheten har massor människor som sitter och pratar om det här. Då hade jag kunnat ta ett kliv tillbaka, men just nu är det väldigt tyst kring någonting som är en ödesfråga för samtiden.
Hur mycket tror du att mängden hot och hat spelar in, vad gäller att frågan inte lyfts i den utsträckning som du hade önskat?
– Avgörande.
För bara tio år sedan var det många fler som aktivt kämpade mot rasism, enligt Bilan.
– Många av dem som drev det har slutat för att det har påverkat deras hälsa, deras mående och deras säkerhet. Så det har varit avgörande, det har det. Om de inte hade upplevt det hade vi haft fler röster.
Vad tänker du att det kan innebära för demokratin?
– Det låter hårt, men jag ser det på riktigt som att vi kommer ha ett fascistiskt övertagande inom 15 år, om den här utvecklingen fortsätter. Det finns ingen större offentlig debatt så som det ser ut just nu. Vi har ett gäng personer som driver sitt narrativ och motståndarsidan tystas.
Kan du någonsin ångra att du gav dig in i debatten?
– Alltså, fan vad svårt. Både ja och nej. Jag tror att det har funnits stunder där det har varit övermäktigt och det är verkligen en dagsformsfråga. I dag har jag en bra dag, då känns det mindre övermäktigt. Hade man frågat mig i går hade man fått ett annat svar.
Att granskas som person, och inte för sitt arbete, är nytt för Bilan Osman. Hon framhåller att hon inte har något att dölja, att hon kan stå för allt som hon säger privat även offentligt. Det påverkar henne dock när människor försöker kartlägga hennes familj, däribland den fyraårige sonen. "Jag vill verkligen skydda honom mot världen och det förstår ju de också", säger hon.
Bilan berättar att hon vill kunna vara "en vanlig människa", med fokus på när sonen ska hämtas från förskolan och vilken Netflix-serie som ska plöjas härnäst.
– Jag kan avundas människor som kan ha ett normalt liv i den här samtiden, jag hade önskat att jag hade varit en av dem. Så ja, på ett sätt ångrar man sig väl, för jag tror att jag hade mått bättre av att inte hålla på med det här.
Samtidigt vet Bilan hur hon funkar.
– Hade jag inte hållit på med det så tror jag att jag hade suttit ändå och följt det här och känt ”kunde jag inte gjort mer för att mitt barn ska ha en bra framtid?”.
Hennes sjal fladdrar lätt i vinden. Hon rättar till den, blickar bortåt och fastslår:
– Det låter så jävla klyschigt, men jag vill ändå känna när jag ligger på dödsbädden att jag gjorde allt för att vända utvecklingen.
