"Jag mår bra, jag tycker det är kul att vakna, det är kul att gå till jobbet – och det är kul att gå och träna", säger Annelie Gylemo.
"Det är ju inte så att jag ska köra EM eller VM."
De orden uttalade Annelie Gylemo till sin personliga tränare, för bara några år sedan.
Tji fick hon.
Ingen vanlig kvinna
Sittande vid sitt köksbord i furu blickar Annelie ut genom de stora köksfönstren, över den lugna gatan två våningar ner. De blåa ögonen ramas in av genomskinliga glasögonbågar, håret är kortklippt och hon är klädd i ljusa jeans och en enkel topp.
Hon skulle kunna vara vilken kvinna som helst. Men, det är hon inte.
Annelie Gylemo är 66 år enligt födelseåret, men ser sig själv som betydligt mycket yngre än så – både fysiskt och psykiskt. "Jag känner inte att jag är en 66-årig kvinna med en 66-årig själ. Inte alls. Jag är betydligt mycket yngre än så i mitt varande", säger hon.
Alla kvinnor på 66 år har inte hittat sitt andra hem i gymmet.
Alla kvinnor på 66 år har inte ångrat sin pension och gått tillbaka till arbetslivet.
Alla kvinnor på 66 år har inte tävlat styrkelyft i stora tävlingar.
Alla kvinnor på 66 år har inte skolat om sig till barnskötare, efter ett helt yrkesliv som civilingenjör.
Allt detta har Annelie gjort.
Jag skulle säga att jag är en stark kvinna. Den styrkan sitter både i huvudet och i kroppen
Annelie Gylemo
Att hon faktiskt är 66 år är svårt att förstå, inte bara för omgivningen utan även för henne själv. Med sin pigga personlighet och fysiska styrka ser hon varken ut eller känner sig som en typisk 66-åring.
– Jag kan jämföra mig med andra som jag känner i min ålder och då känner jag mig betydligt yngre. Jag känner inte att jag är en 66-årig kvinna med en 66-årig själ. Inte alls. Jag är betydligt mycket yngre än så i mitt varande.
Förändringar tycks inte vara något som skrämmer Annelie Gylemo. Efter ett helt yrkesliv som projektledare inom IT-världen valde hon att sätta sig i skolbänken igen, efter 60 års ålder – för att bli barnskötare. Beslutet grundade sig i att Annelies tjänst flyttade till Malmö och hon ville stanna i Linköping. Till en början var tanken att stanna inom IT-branschen, men när pandemin kom försvann alla jobb. En kompis uppmuntrade Annelie till att börja arbeta inom förskolans värld. Till en början var hon skeptisk, men rastlösheten fick henne att prova. "Och det visade sig att jag tycker att det är jättekul", säger hon med ett leende.
Annelie Gylemo flyttade till Linköping 1981, samma år som hon blev klar med civilingenjörsutbildningen, efter att dittills ha spenderat hela sitt liv i Stockholm. Tre barn har hon hunnit föda, vilka i sin tur har gett henne fyra barnbarn. I dag bor hon i sin lägenhet i Linköping, tillsammans med sina två katter.
Träningen
På byrån i sovrummet ligger SM-, EM- och VM-medaljerna i en hög. Annelie bläddrar bland dem. När hon tar till orda smyger sig ett leende fram över läpparna.
– Jag har inte tävlat så mycket egentligen, men det som jag har gjort har gått bra.
Annelies priser
VM 2021: Silver
EM 2022: Guld
VM 2022: Fjärdeplats totalt sett, brons i knäböj och marklyft
SM 2022: Silver
EM 2023: Brons
SM 2023: Brons
Träningen, och mer specifikt styrkelyftningen, är numera en självklar del av vardagen. Men, att ta sig hit skulle kräva ett tjockt pannben. Annelie har nämligen aldrig tyckt om att träna.
Genom stallet har hon visserligen fått motion i form av ridning och det tunga kringarbete som kommer med att ta hand om en häst, men utöver det har hon aldrig fastnat för någon träningsform.
– Inget gym, ingen styrka, inga vikter, ingen löpning ... Ingenting, säger hon.
Upptäckten om hur bra Annelie trivs på gymmet – bland skivstänger, vikter och midjebälten – kom först i 50-årsåldern.
Tack vare en cancerdiagnos.
Cancern
Det var i maj 2010 som Annelie upptäckte en liten knöl under sitt ena bröst. Kommande månader pendlade hon mellan känslan av att något nog var fel och att den centimeterstora knölen säkert inte var tecken på något allvarligt.
Månaderna gick. När hon i augusti besökte vårdcentralen i ett helt annat ärende passade hon på att fråga om knölen.
– Jag sa att "jo, det var en sak till när jag ändå är här". Då gick det ganska fort.
När Annelie Gylemo tänker tillbaka på den första tiden som cancersjuk, när hon precis hade fått beskedet, minns hon funderingarna kring allt det praktiska. Förutom "vad händer nu?" började hon att oroa sig över julplaneringen, sin häst, sonen som fortfarande bodde hemma... "Det första jag gjorde när jag fick beskedet var att googla. Det gjorde jag i tre minuter ungefär. Sedan insåg jag att 'det här är jättedåligt', men jag hann komma så långt att jag insåg att det är väldigt bra prognos på bröstcancer, om man kommer tidigt. Under den perioden var jag, som jag minns det nu, inte orolig för att jag skulle dö", säger hon.
I början av september, en helt vanlig fredag, kom beskedet – som en chock. Annelie led av bröstcancer.
– Vad som hände var att de drog undan mattan för mig. Plötsligt hade jag ingen aning om vad som skulle hända framåt. Verkligen ingen aning alls.
Cancer har en förskräcklig stämpel. Ordet är så läskigt
Annelie Gylemo
Med blicken på en av de långhåriga katterna, och fingrarna i den mjuka pälsen, berättar Annelie att hennes enda hållpunkt var kommande tisdag, klockan 10. Då skulle hon få träffa kirurgen.
– Jag tappade fullständigt fotfästet.
Bara några veckor efter cancerbeskedet, i slutet på september, opererades tumören ut. Därefter väntade en tid med både strålning och cellgifter. Annelie minns tröttheten, illamåendet, muskelvärken, smärtan i kroppen liksom den infektion som tvingade henne att ligga isolerad på onkologen i en knapp vecka.
Ändå fanns det något som var tuffare.
– Ser jag tillbaka … Det är egentligen en tramsgrej, men det som jag ser tillbaka som det allra jobbigaste mentalt var att tappa håret.
Plötsligt var det som att Annelies bild av sig själv inte längre stämde överens med det ansikte som hon såg i spegeln.
– Det är ju en jättekonstig sjukdom på det sättet, man ser inte sjuk ut, men när håret försvann blev det väldigt tydligt. Att titta mig själv i spegeln var jättejobbigt.
Det som hjälpte Annelie Gylemo igenom tiden som cancersjuk var det dagliga livet i stallet. Platsen blev som ett andrum, eftersom bara ett fåtal personer visste om sjukdomen till en början. "Jag valde att inte prata om det där, för där ville jag vara så frisk som jag kunde vara. Några visste naturligtvis, eftersom de hjälpte mig med hästen, men det var inte allmänt känt", förklarar Annelie. Hon uppskattade hjälpen. Orkade hon inte mocka en dag, då fanns det alltid någon som kunde ställa upp. Under hela sjukdomstiden kunde hon dock rida, vilket var positivt för psyket.
Det friska livet
Ett år efter cancerknölens uppkomst, i maj 2011, var Annelie färdigbehandlad. Sedan dess har håret vuxit ut och cancern hållit sig borta. 2016 blev hon friskförklarad.
I dag finns ingen oro kring att bli sjuk igen.
– Inte alls, säger Annelie, utan en sekunds tvekan.
Hon förklarar att de första återbesöken var tuffa och nervösa, men att den oron gått över.
– Nu har jag absolut ingen sådan oro.
Annelie Gylemo utstrålar en positiv inställning till livet. När hon berättar om tiden som cancersjuk framgår det att det givetvis var en tuff period, men hon återgår snabbt till sitt glada jag. Hon fångar också upp det som var positivt – som stöttningen från barnen och det dagliga livet i stallet.
Uppvaknandet
Några månader efter cancerbehandlingens slut, under hösten 2011, var Annelie bjuden på en fest. Hon bestämde sig för att köpa en ny klänning. Vad hon inte visste var att det beslutet skulle få henne att börja träna – och så småningom bli en styrkelyftare i världsklass.
Tillsammans med sin dotter åkte Annelie in till stan. Hon plockade ner ett plagg, i sin normala storlek, från en klädställning och tog med det in i provrummet.
Men, den utvalda klänningen passade inte. Hon tvingades gå upp tre storlekar.
Under den perioden hade jag min häst, men inget gym, ingen styrka, inga vikter, ingen löpning, ingenting...
Annelie Gylemo
Styrkelyftare
Att några extrakilon hade smugit sig på under sjukdomstiden var Annelie medveten om, men det var först i provrummet som hon genuint förstod det.
– Jag hade väl noterat att det började bli lite tjockt runt magen, men inte mer än så, säger hon och tillägger:
– Det blev ett wake up-call.
Så, Annelie bestämde sig för att börja träna.
– Att gå ner i vikt var det enda drivmedlet jag hade från början. Jag ville egentligen inte träna. "Gud, vad tråkigt", tänkte jag, men jag kände att jag behövde gå ner i vikt.
Gymmet
Under vintern 2011 blev gymmet en naturlig – men fortsatt oönskad – del av vardagen. Till en början gick det åt mycket vilja, även om vissa träningsformer snart skulle visa sig vara ganska roliga.
Inställningen jag hade var att "det är nyttigt att träna". Det är inte kul att träna, men det är nyttigt att träna
Annelie Gylemo
Styrkelyftare
Träningens fördelar sköljde aldrig över Annelie som en våg. Plötsligt trivdes hon bara på gymmet, slapp tvinga en motvillig kropp och hjärna dit.
– Jag tror inte riktigt att jag hade den här uppenbarelsen av att jag tyckte det var kul att träna, utan plötsligt så var det bara det.
Annelie Gylemos enda motivation när det gällde träningen var till en början att gå ner i vikt. "Det var det enda drivmedlet jag hade från början. Jag ville egentligen inte träna", berättar hon.
Till en början jobbade sig Annelie igenom gymmets hela utbud, så som pass inom bodypump, spinning och boxning. Utöver det ägnade hon sig också åt simning och löpning. Med sig i bagaget har hon nu två Göteborgsvarv och två traillopp i Transsylvanien.
Men, först när Annelie tog kontakt med en personlig tränare, som introducerade henne till fria vikter och crossfit-inspirerade träningspass, var hon nära att upptäcka den träningsform som snart skulle komma att forma henne mycket som person.
Styrkelyft.
– Det jag tyckte var kul med crossfit var styrkelyftsgrejerna. Jag har svårt att göra saker ovanför huvudet för jag har lite problem med mina axlar, men marklyft och knäböj och sådant är jättekul, upptäckte jag redan då.
Att Annelie Gylemo skulle visa sig trivas på gymmet var oväntat, enligt henne själv. "Hade man sagt till mig i november 2011 att 'om ett halvår kommer du tycka att det är skitkul', då hade jag sagt att 'nej, jag tror inte det'", förklarar hon.
Styrkelyft
Under 2019 kom Annelie i kontakt med föreläsaren, coachen och den tidigare styrkelyftaren Angelica Brage. Genom ett online-program fick Annelie coachning av Angelica – och efter att väl ha provat på styrkelyft fanns det ingen väg tillbaka.
All annan form av träning, förutom ridningen, försvann ur hennes liv. Nu hade hon hittat det som passade henne allra bäst.
– Det var bara styrkelyftsträning, förklarar hon med ett leende.
Den första tävlingen
Under hösten 2020 gjorde sig Annelie redo för sin första styrkelyftstävling. Genom åren har hon tävlat mycket med sin häst och själva tävlingsmomentet var därför inget nytt, men det tog ändå tid för henne att vänja sig vid tanken på att hon skulle tävla i just styrkelyft.
Hon tror själv att det kan ha haft att göra med att hon dittills inte hade förstått sin styrka.
– Jag tränade tillsammans med yngre tjejer och killar och de var mycket, mycket starkare än vad jag var. Det är klart att en 28-årig kille kan ta 250 kilo i knäböj. Det kan inte jag.
Slutsatsen som Annelie därmed drog var att hon minsann inte är stark.
– Jag har inte haft någon "role model" att jämföra mig med, förrän jag var på VM, säger hon och tillägger:
– Jag behövde nog få folk runt omkring mig i samma ålder för att se att ”jaha okej, jag är stark”.
Tron på sig själv
Den första tävlingen gav Annelie chansen att, för första gången, se människor i sin egen ålder göra de tre momenten inom styrkelyft – knäböj, marklyft och bänkpress. Först då förstod hon att hon var, och är, stark.
Den insikten har lett till ett bättre självförtroende och en stärkt självkänsla.
– Självförtroendet och självkänslan har stärkts jättemycket av det här, rent generellt, även utanför styrkelyftsvärlden.
Om du för några år sedan hade fått höra att du skulle sitta här i dag och ha tagit hem flera priser, vad hade du sagt då?
– ”Nej, det tror jag inte. Så bra är jag inte.”
Annelie skrattar, men blir snart allvarlig. Hon tillägger:
– Framför allt hade jag sagt att ”så bra är jag inte”.
Annelie Gylemo gick långsamt från att ovilligt träna till att börja trivas på gymmet. Det var en successiv övergång. "Jag tror inte riktigt att jag hade den här uppenbarelsen av att jag tyckte det var kul att träna, utan plötsligt så var det bara det", förklarar hon.
Men, i dag känner sig Annelie så pass trygg i sig själv att hon litar på att självkänslan hade funnits kvar även om hon hade blivit sjuk eller skadat sig och således tappat fysisk styrka.
– Det känns som att det har blivit så integrerat i mig. Mitt värde ligger inte i hur många kilo jag tar, utan det är andra kvaliteter som avgör mitt värde, säger hon och tillägger:
– Det kanske är den stora vinsten, inte mina medaljer och inte mina vikter som jag tar.
För något år sedan provade Annelie Gylemo på livet som pensionär, men det var ingenting för henne. Åtminstone inte än. Snart var hon tillbaka i förskolan, bland barnen som ger henne så mycket. Hon beskriver arbetet som kravlöst, vilket passar henne utmärkt efter så många år inom den, i motsats, väldigt kravfyllda IT-branschen.
Framtiden
Vad gäller träningen så är dess huvudsakliga syfte numera att bidra till välmående – inte viktnedgång.
– Just nu har jag inga tävlingsmål alls. Jag går till gymmet och tränar för att må bra, för att röra på mig och känna att kroppen är med mig.
Annelie ler, fastslår:
– Min tanke är att jag ska kunna bära hem mina matkassar själv när jag är 85.
"Jag har inte haft jättedåligt självförtroende eller självkänsla, men det har vuxit väldigt markant sedan jag började träna", säger Annelie Gylemo.
Trots att den enda motivationen när det gällde träningen till en början var att gå ner i vikt behöll Annelie Gylemo en sund relation till rörelsen. Hon medger att det, inför tävlingar, kunde bli tio olika träningspass på en vecka och att det säkert kunde se osunt ut utifrån. Samtidigt framhåller hon att dte var under en kort period och att hon aldrig kände att hon fastnade i det. För henne handlade de intensiva träningsperioderna endast om att nå sina mål. "Jag känner ändå att jag hela tiden har haft en sund relation till min träning", säger hon.
