Birgit Johansson, uppvuxen på Lökebo gård utanför Skeda udde, var under 1956-57 en del av det svenska teamet som arbetade vid Röda korsets sjukhus i Busan. För henne var de minsta barnen i fokus. Historiskt anses att det var här som vaggan för internationella adoptioner till Sverige stod - efter att medarbetarnas vittnesmål om barnen spred sig i hemlandet.
Jag lyfter på locket till den prickiga pappkartongen och kan inte annat än att låta mig svepas med.
28 nov 1956
"Ett barn dog inatt. Pojkens mormor lämnade in honom häromdagen och hon grät och klappade om mig när hon gick. Vad det är svårt att inte kunna prata med dem. Barnet var så dåligt och hur gärna skulle man inte kunna klara dem till liv? Jag funderar alltid på om man hade kunnat göra något mer."
På Svenska Röda korsets sjukhus i Busan i södra Korea räcker inte platserna till. Trots att det har gått några år sen striderna avstannade så är den mänskliga utsattheten oerhörd. Varje dag stormar samma vida folkhav det svenska sjukhuset med förhoppning om vård på en redan hårt belastad inrättning.
Barnavdelningen där Linköpingsbon Birgit arbetar rymmer tio spädbarn och tio större barn. De minsta ligger i spånkorgar med en fiskrensningsbänk som underlag. Svenskorna Birgit, Ulla och Anita badar barnen varje morgon och det finns ett "mjölkkök" där de tillverkar "Citrido", en sorts citronsyrabehandlad mjölkersättning populär för sin tid.
"Det är lite skillnad på barnen som kommer in här och de vi ser hemma", skriver Birgit med prydlig skrivstil i en av alla dagböcker hon lämnat efter sig.
"Här hittar man oftast de nya som en benhög, sammanhållen endast av skinnet. Man kan inte förstå hur de kan se ut så och ändå leva".
Dagböckerna har sen Birgits död för några år sen förvarats i en kartong i min fasters källare. Jag läser dem med andakt. Tiden står still. Lådan med minnesbilder från en svunnen, men avgörande, tid innehåller en historisk skatt.
Debatten om internationella adoptioner har i takt med nya berättelser om misstänkta oegentligheter intensifierats över tid. Berättelser om barn som försvunnit, förfalskade dokument, vårdpersonal som mutats och nyförlösta mammor som felaktigt fått höra att deras bebis plötsligt dött har avlöst varandra.
I Sverige avslöjade en granskning gjord av Dagens Nyheter 2021 en rad fall där barn misstänks ha stulits och adopterats bort. Senast i raden av granskningar av internationella adoptioner står den norska tidningen Verdens gang (VG) för. De berättade i slutet av förra året om barn som stulits och sålts för adoption under tvivelaktiga omständigheter.
Men det var alltså i samband med det blodiga Koreakriget under 1950-talet som internationella adoptioner till Europa och Sverige fick fart.
Och min farmors syster Birgit var mitt i händelsernas centrum.
Birgit från Linköping på en flygplats i Korea med personer från den amerikanska armén.
Kort efter den nordkoreanska invasionen signalerade svenska regeringen viljan att bekosta och ställa till förfogande ett 200 sängar starkt mobilt fältsjukhus lett av Röda Korset.
Sjukhuset sades vara ”den största humanitära hjälpaktion, som Sverige någonsin gjort i främmande land”.
Genom fyndet av dagsböcker, diabilder och tidigare dokumenterade samtal med Birgit, har Correns reporter kunnat skapa sig en bild av hur tiden såg ut när grunden för Sveriges internationella adoptioner till Sverige lades. Då, under 1950-talet, arbetade Birgit från Linköping på det svenska sjukhuset i Busan efter Koreakriget.
Januari 1943, Birgit 21 år gammal:
"Hur skall år 1943 gestalta sig? Jag skall vara uppriktig. Jag har ämnat att söka in vid någon sjuksköterskeskola. Alla prisar lyckan av att ha ett eget hem och skulle jag vara ämnad att bli gift, då ville jag träffa min kärlek under detta år, ty ännu har jag inte, vad jag vet, träffat min stora kärlek? Skall jag gifta mig någon gång så skall det vara av kärlek och inte något annat. Men får jag gå ensam genom livet utan något manligt stöd så finnes säkert en annan uppgift för mig. Då vill jag giva mig ut i arbetet i barmhärtighetens tjänst och göra det lilla jag kan för att lindra sjukdom och lidande."
Drygt tio år senare har Birgits längtan efter kärlek ännu inte infriats. Hon skriver om en yngre man som hon inte kan få och om kärlekens kval när hon vandrar utmed Tinnerbäckens vatten. På vers framgår att den hon förlorat sitt hjärta till, inte besvarar hennes känslor.
"Jag stod med mitt hjärta tungt av sorg efter allt vad du berättat.
Munnen log – men hjärtat grät..."
Hon bestämmer sig för att ge sig ut i världen.
På avskedsfesten med familjen serveras sparrissoppa med "ostsvanar" på en restaurang i Linköping. Det är en ovanlig sak för en lantbrukarfamilj att en av döttrarna ska resa utomlands – och till en krigszon på andra sidan jorden. Det skulle gå månader innan familjen fick höra några livstecken från Birgit i det okända landet. Men att stanna hemma och se vännerna gifta sig och bilda familj, var inte längre ett alternativ.
Svensk sjukhuspersonal i Korea 1956-57, när de bytte flyg i Tokyo (Birgit är nummer sex från vänster).
Den sjukhusenhet som skickades när sjukhuset startade var i officiell och organisatorisk mening en Röda Korset-insats, men politiskt utgjorde de ett stöd för USA och FN:s Koreapolicy. Svenskarna bar amerikanska uniformer och ställdes under amerikanskt befäl.
BLÄDDRA MED PILARNA FÖR FLER BILDER.
Här delar personal från Röda korsets sjukhus ut AD-droppar till de små barnen. Efter vapenstilletåndet 1953 genomfördes en grundlig omorganisation med anledning av att de krigsskadade patienterna blev färre och vården av civila ökade. Särskilda baracker byggdes med tuberkulosavdelning och barnvård.
FN-dagen i Korea den 24 oktober 1956.
De mänskliga förlusterna för båda sidor under åren 1950-1953 var enorma, omkring fem miljoner människor förlorade livet. Istället för att bistå militärt, bidrog Sverige med ett fältsjukhus i den sydöstra hamnstaden Busan. Dit skickades under åtta år 1 100 svenskar via Röda korset för att arbeta underställda den amerikanska militären. Sjukhuset vårdade till en början främst FN-soldater, men blev det första sjukhus i landet som vårdade båda sidor i kriget – och senare även civilbefolkning.
Japans tidigare ockupation och kriget lämnade stor familjesplittring efter sig. 1953 uppskattade hjälporganisationer att 100 000 barn hade blivit föräldralösa på grund av kriget. Barnhemmen fylldes och den svenska sjukhuspersonalen tog hand om de mest sjuka på sjukhuset samt ansvarade för fem barnhem.
I en spånkorg stående på en fiskrensningsbänk ligger pojken Gandhi. "Sent ska jag glömma när jag såg honom första dagen vi gick igenom avdelningarna. Bara en benhög i sängen!
Man kan inte förstå hur de kan se ut så och ändå leva. Det har förundrats mig mer än en gång att barnen verkligen klarar sig igenom", skriver Birgit i sin dagbok 1956.
Jag håller upp en av Birgits många diabilder från den här tiden mot fönstret. Ljuset avslöjar ett levande skelett med blöja i en flätad korg. I en av dagböckerna får jag veta att han hans namn är Gandhi.
"Sent ska jag glömma när jag såg honom första dagen vi gick igenom avdelningarna. Bara en benhög i sängen! Och sedan att följa hans utveckling, att se honom le, höra honom skratta och se hans vaknande intresse för omvärlden. Att se de infallna kinderna få en smula rundning, att se honom själv börja hantera skeden och ösa in ris för glatta livet. Vet ni då tycker man underverk sker och man får lön för mödan. Men – och det finns ett men! Hur blir det för dem när vi måste skicka hem dem – eller tillbaka till barnhemmen igen? Det vill man helst inte tänka på."
Det var när scener likt den här utspelade sig som internationella adoptioner från Korea kom på tal. De första adoptivföräldrarna var soldater, missionärer och hjälparbetare som fanns på plats efter kriget. Under andra hälften av 1950-talet lämnade 3 000 koreanska barn landet för adoption till Europa. Under 1960-talet dubblerades antal adoptivbarn till länder som USA, Kanada, Holland, Belgien, Tyskland, Schweiz, Danmark, Sverige och Norge.
Julia Djerf följer sin släktings spår tillbaka i tiden och hamnar på det svenska fältsjukhuset i Busan i Korea på 1950-talet. Efter kriget uppskattade hjälporganisationer att 100 000 barn behövde ett hem och vittnesmålen om misären spred sig till Sverige.
Birgit beskriver arbetet på barnavdelningen mestadels som roligt. Men annandag jul 1956 delar hon en annan sida av tillvaron.
"Jag skulle önska ikväll att jag hade en förstående god vän att luta mitt huvud mot och inte behöva säga ett dugg. Bara känna detta att det finnes någon som brydde sig om hur man kände det och tyckte om mig med alla fel och brister. Här är så lyhört, så man kan inte ens stoppa huvudet i kudden och gråta utan att det hörs."
I flera dokument från den här tiden berättas om att sjukhuspersonalen ansattes av en enorm press då de ställdes inför den omöjliga uppgiften att lindra Busans lidande. Sjukdomsfallen var långt längre gångna än de man kunde se i väst och hela tiden tvingades personal välja ut de som man trodde kunde räddas.
När de föräldralösa barnen blev piggare, skickades de tillbaka till barnhemmen. Birgit skriver om en pojke hon tog avsked av vid transporterna.
"Bara att se kläderna han skulle ha på sig kom tårarna att trilla utför kinderna på mig. August, som så väl behövde kärlek och intresse för sin lilla person. Han höll just på att liksom krypa ur skalet och bli en smula tillgänglig och så måste han iväg. Kära ungar, om ni visste hur svårt det är att skicka iväg er och inte få följa er längre!"
Barnen som vårdades av den svenska personalen på Röda korsets sjukhus i Busan fick efter vård komma tillbaka till sina familjer eller barnhemmet där de kom ifrån.
Birgit skriver i sin dagbok om hur hon inte kunde hålla tårarna tillbaka när en pojke skulle skickas tillbaka till ett barnhem i kläderna han kommit i - trasiga och smutsiga paltor.
"August, som så väl behövde en smula kärlek och intresse för sin lilla person. Han höll just på att liksom krypa ur skalet och bli en smula tillgänglig och så måste han iväg. Kära ungar, om ni visste hur svårt det är att skicka iväg er och inte få följa er längre!"
Den här bilden på en pojke nånstans i de koreanska bergen 1956/57 har Birgit själv döpt till "Lille herr byxlös". Det var svåra tider för civilbefolkningen efter kriget och många barn var övergivna eller hade förlorat sina föräldrar. Totalt uppskattade hjälporganisationer i mitten av 1950-talet att runt 100 000 barn var föräldralösa.
Storebror tar hand om sin lillebror. Genom det svenska sjukhuset i Pusan stöttade den svenska sjukhuspersonalen flertalet barnhem med medicinsk kompetens.
Föräldralösa barn på ett TBC-barnhem Korea någon gång under 1956-57. Tuberkulosarbetet började vid den här tiden ta en allt större plats i den svenska sjukhusverksamheten. Man började diskutera om möjligheten att utföra vaccinering på barnhem runt om i staden samt vilket arv man skulle lämna efter sig då sjukhuset så småningom skulle läggas ner.
***
De senaste årens avslöjanden om illegala adoptioner har satt hela systemet för den internationella verksamheten i gungning.
I januari meddelades att Norge stoppar adoptioner från Filippinerna, Thailand, Taiwan och Sydkorea efter tidningen VG:s uppgifter om att barn bland annat ska ha sålts online. Norska adoptionsmyndigheten har också uppmanat regeringen att stoppa samtliga adoptioner under två år medan misstankar utreds. Samtidigt gav Danmarks enda kvarvarande adoptionsförening, DIA, beskedet att de lägger ner sin verksamhet, vilket för Danmarks del innebär ett totalstopp tills vidare.
Grannländernas agerande har åter riktat nytt ljus på frågan i Sverige, som är det land i Europa som genomfört flest adoptioner per capita.
Svenska Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, Mfof, har inlett en tillsyn av adoptioner från vissa länder efter VG:s granskning. Sen hösten 2021 pågår en statlig utredning med uppdrag att kartlägga hur den svenska adoptionsverksamheten har fungerat och fungerar idag.
Professor Anna Singer leder regeringsuppdraget att utreda hur Sveriges internationella adoptionsverksamhet har fungerat tillbaka i tiden fram till i dag. I direktivet ingår också att utreda behov av specifikt stöd för adoptionsverksamhet och föreslå insatser. "Det är ju ganska tydligt att många adopterade vill ha tillgång till sitt ursprung och där har vi inte något bra system för att hjälpa", säger hon.
Anna Singer, professor i civilrätt vid Uppsala universitet, leder utredningen. Hon säger att de nya uppgifterna som nu diskuteras inte påverkar deras arbete.
– Förvisso ska vi säkerställa att det är barnens intressen som tillgodoses, men vi har ett väldigt omfattande uppdrag där vi ska titta på hur adoptioner gått till från 1950-talet och fram till idag, så vi fokuserar inte på dagsläget. Ska ett stopp föreslås måste det ske på en annan nivå – i första hand hos Mfof som auktioriserar länder för adoption, säger hon.
Vad har ni hittills kunnat se i utredningen?
– Vi har kunnat konstatera att det förekommit oegentligheter i internationell adoptionsverksamhet, men vi har ännu inga bestämda slutsatser om hur de svenska aktörerna agerat och vad de har haft för ansvar och roll. Min förhoppning är att vi ska kunna ge en väldigt tydlig bild av hur det här har fungerat, men vi behöver tid då det är svårt att se om det förekommit oegentligheter systematiskt eller bara i enstaka fall.
"Det handlar om ganska svårtillgänglig materia"
Anna Singer
Utredningstiden har förlängts från november 2023 till december 2024. Anna Singer berättar att de har ansökt om ytterligare månader med fokus på slutrapport första halvåret 2025.
– Det handlar om ganska svårtillgänglig materia, men från den 1 mars får vi tillgång till adoptionsakter som tidigare har varit sekretessbelagda – det kommer ge oss bättre möjligheter att utreda på systemnivå.
Adoptionskritiker menar att det är absurt att fortsätta med en verksamhet samtidigt som den utreds om den är illegal. Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) har till DN sagt att regeringen inte utesluter ett svenskt adoptionsstopp om situationen skulle kräva det, men att frågan just nu ligger hos Mfof.
Under 1954 fortsatte sjukhuset i Busan att anställa samt utbilda koreansk medicinsk personal. Bland annat lät man en doktor Pak, som innan dess arbetat som medicinsk tolk på polikliniken, bli assistent åt en svensk läkare i syfte att lära upp honom.
På en av Birgits diabilder från 1956-57 återfinns just doktor Pak tillsammans med Birgit och varsina barn i knät.
Birgit beskriver mestadales arbetet på fältsjukhusets barnavdelning som roligt, men ibland slår en känsla av ensamhet till och hon längtar hem till Sverige och Linköping. Behoven av vård och hjälp bland civilbefolkningen efter Korekriget är omättligt och de föräldralösa barnen många.
***
Maj 1957, den sista svenska sjukhuspersonalen lämnar Sydkorea:
"Hur känns det då sista kvällen innan vi anländer Sthlm? Jag vet inte. Kl 02 inatt ska SAS-planet lämna Rom och nog skall det bli både roligt och skönt att få komma hem igen. Tacksamma och glada över att allting har gått bra för oss drar vi nog en lättnadens suck när planet landar på Bromma. Så fort som möjligt skall jag ringa hem och höra hur de har det, jag har inget hört från dem på två månader."
När Birgit kom hem till Sverige var kärleken borta. Hon förblev ogift och barnlös. Men på äldre dar, när min egen farmor dött, så fick hon "adoptera" ett barnbarn. Mig.
Under hennes sista år i livet växte vår relation till något väldigt fint – hon berättade om alla äventyr i utlandstjänst och jag fick en vän som levt i en tid då historiens vingslag tycks ha svept med större rörelser än idag.
Hon sätter sig i sitt trånga kök på Elsa Brändströms gata, våren 2015. Höften strular, så hon haltar lite. Ser bara på ett öga.
– Här borta har jag ingen aning om vad som händer, säger hon och viftar med handen på sin vänstra sida och skrattar.
– Men jag är tacksam för det som funkar, man kan inte vara annat i min ålder. Jag är tacksam för allt man fått uppleva.
Hon drömmer om att få flyga igen. Hon minns inte resmålet, men längtar till blommorna i bergen på en medelhavsö. En bruten handled satte stopp för den sista planerade resan med en väninna. Och nu har resesällskapet, likt många vänner, gått bort.
I famnen håller hon min förstfödde och vyssjar honom till sömns. Jag kastas bak i tiden och kan se den beslutsamma kvinnan i 30-årsåldern vagga de avmagrade krigsbarnen i Korea.
Hon säger att hon aldrig har känt sig ensam. Barnen i hennes liv har ju varit så många.
På äldre dar bodde Birgit Johansson i en lägenhet i centrala Linköping (på bilden är också hennes syster Edith Gustafsson). Birgit berättade gärna om sina resor som barnsjuksköterska och tiden i Korea som låg henne extra varmt om hjärtat.
***
FAKTA: Koreakriget
Den väpnade konflikten mellan Nord- och Sydkorea varade 1950-1953. Ett vapenstillestånd kom till 1953 och en fredsdeklaration i oktober 2007.
FN:s säkerhetsråd uppmanade medlemsstaterna under kriget att undsätta Sydkorea och styrkor från USA gick in.
Sverige svarade med att sätta upp ett fältsjukhus i Busan dit svensk personal (1124 läkare och sjuksköterskor) skickades fram till avveckling 1957. Verksamheten blev ett av Sveriges första bilaterala biståndsprojekt.
I samband med kriget och de många föräldralösa barnen tog internationella adoptioner till Europa fart.
Flera granskningar visar att barns dokument förfalskats för att underlätta adoptionsprocesser.
Genom att synkronisera dagboksanteckningar med Birgits egna diabilder, målas en bild av tillvaron i Korea under 1950-talet upp. De svenska sjuksköterskor ansvarar för flera barnhem och Birgit beskriver hur svårt det är att skiljas från barn som de har skapat speciella band till. Själv fick hon inga egna barn, men sa på äldre dagar att "Jag har ju ändå haft så många".
